så blir d tyst en stund å sen kommer d. den hjärtskärande gråten. han kommer lufsande ut ur sovrummet med axlarna hängande å hela hans lilla kropp hulkar av gråten.
han kryper upp i mitt knä å drar ihop sej som en liten boll. han sitter nära nära å jag bara håller om.
efter en stund lugnar han ner sej å rätt som d e säger han: -nu kan jag spela igen. å så går han in i andra rummet å fortsätter att spela.
tänk om man var lite mer som barnen. i nuet. att bryta ihop för en kort stund för att i nästa fokusera på nåt annat. så mkt enklare å lättare d vore.
jag har fattat nu. jag har fattat att roger inte kommer tillbax. d gör d tyvärr inte lättare. allt känns fortf så jävla orättvist. den känslan blir nog kvar.
jag tänker på alla planer vi hade. alla dagar vi skulle dela. d skulle alltid vara vi. vi skulle bli gamla ihop. du skulle gå i pension lååångt före mej. du skulle ha middan klar när jag kom hem från jobbet. vi skulle ha sparat ihop pengar så att jag skulle kunna gå i pension tidigare. vi hade planer. så mkt planer. nu blir d ingenting m d. känns surt. känns ledsamt. känns tomt.
d känns konstigt att fullfölja våra planer utan dej. kanske e d så att jag å tedde ska göra upp egna planer? just nu vet jag inte va d kan vara men så småningom så.
ensamheten e jobbig. närheten t en älskad saknar jag varje dag. att vakna bredvid dej. att somna m min hand i din. att prata av mej efter en jobbig dag på jobbet. att prata samhälle å politik. ååå som jag saknar våra diskussioner. att ventilera allt allt allt m dej kändes så enkelt. så befriande.
att tänka mej att åldras ensam känns sorgligt. att träffa någon som inte e du, känns konstigt. e d så att man under en livstid kan träffa någon som kan få en att känna d som om att man kommit hem två ggr?
