så har det gått tre år sen mamma somnade in. att tre år kan gå så fort. det är galet. folk säger att tiden läker alla sår. bullshit säger jag. saknaden finns varje timme varje minut. en lukt, en sång, en smak. vad som helst kan väcka minnena till liv och smärtan blir så påtaglig.
det onda kan forsa över en när man inte alls är beredd och man kan verkligen bli förbannad på livet som är så orättvist. att mamma inte fick träffa teodor, det är något som jag aldrig kommer att kunna förlika mej med. jag får lita till att hon kan se honom från det fluffiga moln där hon sitter och dinglar med benen.

de sista tre åren har varit händelserika och allt har så klart inte handlat om saknaden efter mamma. livet går ju vidare hur konstigt det än kan verka ibland. jag gifte mej med mitt livs kärlek, vi flyttade till stockholm, både jag och roggan började nya jobb. ett helt nytt liv med en liten pojke som verkligen är det bästa vi har trots att han kan fresta på tålamodet så in i bängen...

just idag är det 13 grader kallt, allt är vitt, vitt, vitt och jag är sjuk, sjuk, sjuk. snorig, febrig, hostig, ont i halsen å blåsor på tungan e ingen bra kombo. ska vila å sova å vila å hoppas på att jag är på benen tills på onsdag.

tänder nu ett ljus för lilla mamma.