Lilla jag

Så länge jag kan minnas har jag haft dåligt självförtroende, något som nästan ingen tror på. Jag har kämpat för att visa mej starkare, en glad Ullis som är framåt och ibland lite för högljudd. Det känns ofta att om någon ger mig en komplimang så är det för dom vill vara snälla. Tycker någon om mig, så tänker jag det är bara för dom inte känner mig ordentligt och det går över. Rent intellektuellt vet jag att ovanstående inte är helt sant. Jag vet att jag har vänner som tycker om mej, som uppskattar mej. Jag har världens finaste man som älskar mej och så har jag bästa Tedde som är mitt allt.


Något som jag är bra på är att suga i mej alla minustecken som finns i livet. Dessutom gör jag om alla plustecken till minustecken.
Det är väldans lätt att intala sej själv att man inte är så himla bra. Att det alltid finns någon annan som är bättre och som gör saker bättre än en själv.

Vad är det egentligen för skillnad på självförtroende och självkänsla? Det där med att älska sej själv, hur kommer man dit? De flesta dagar gillar jag mej men de där usla dagarna, det är ju dom som tar över fast de är så få.

Nu låter detta oh so very depressing. Det är ingen fara. Efter en dålig dag så är det skönt att få vräka ur sej lite. Att lätta på trycket.