i kroppen min...

...resan mot livets slut är alltings början.
så heter kristian gidlunds blogg.
den är ren å skär poesi.
jag funderade på hur jag fann den men kan inte riktigt minnas. en dag så läste jag den bara å väntade ivrigt på hans nästa inlägg.
igår var d bokrelease. hans blogg har blivit bok.
strax före kl.7 stegade jag å petra in på akademibokhandeln på mäster samuelsgatan.
det var uppdukat med rött å vitt vin å så lite snacks. det var en scen med 2 fåtöljer å så små runda bord m stolar framför scenen. resten av boklådan var fylld av klaffstolar å de fylldes snabbt. jag å petra fick plats mitt framför scenen.
först talade en man från bokförlaget forum å sen en tjej som arbetade för ung cancer.
carl norén från spelade och sjöng 2 låtar.
så stegade kristian in i lokalen å upp på scenen. han var så mager så mager.

han satte sej ner å började att berätta om hur cancern tagit fäste i hans kropp å att det nu e frågan om palliativ vård, dvs vården inför dödsskedet. han hoppades att få uppleva sommaren men hade inga förhoppningar om att vara med om ännu en jul.
han berättade om sina tankar, funderingar å att det han tyckte var mest jobbigt m att dö var att han aldrig skulle komma att få egna barn och vetskapen om att hans föräldrar kommer att få begrava sin yngste son.

nånstans här bröt han ihop. "jag håller på att gå sönder inuti" var hans ord å då började även jag att gråta.

han berättade att han inte var rädd för att dö. att han aldrig varit rädd för döden, inte ens innan han blev sjuk.
jag önskar att jag kunde säga det samma. jag är formligen l i v r ä d d för döden. det är det som skrämmer mej mest.
hans ord tog dock fäste i mej. han sa att det var slöseri med tid att gå runt och vara rädd. att man går miste om så mycket.
det har han rätt i.

samtalet mellan kristian och förläggaren avslutades och kristian läste ett kapitel ur sin bok.

så var det dax för boksignering. eftersom jag å petra satt längst fram så hamnade vi först i kön. vi småpratade lite medans hans signerade och sen frågade jag om jag fick ge honom en kram. han reste sej och sa "det får du gärna".

det var en fantastisk kväll som innehöll hela spektrumet av känslor. många tankar om mamma som bubblade upp så klart. tunga tankar om döden. vetskapen om att den 29-åring som satt framför mej på scenen snart inte finns längre. tankar om hur orättvist livet är. tänk om det var så att "om jag blundar så finns det inte". oj vad jag skulle blunda.