Så onödigt och så ledsamt. Du hade så fina ord. Så beskrivande meningar och ett målande språk. Känns futtigt att det nu är borta. Att du är borta. Vi kände inte varann. Jag var på din bokrelease och jag frågade om jag fick ge dej en kram. Det fick jag gärna. Du kramade hårt tillbaka med din magra magra kropp. Kände din styrka trots din sjukdom. Jag grät en skvätt när jag hörde att du tagit ditt sista andetag. Dina texter har berört mej så innerligt. De har varit så nära, så äkta och kanske alltför nära min sanning och mitt liv. Dina ord och din beskrivning av den otäcka sjukdom som härjat i din magra kropp är så lika min älskade mammas. Hon hade inte ditt målande språk men känslorna och tankarna var de samma. Alldeles för nära. Alldeles för ont. Jag kommer att sakna dina ord. Jag kommer inte att glömma dej och din bok kommer att läsas om. Igen och igen. Mitt i allt elände så har du fått mej att njuta av det jag har. Att ta var på nuet och att inte grotta ner sej i småsaker. Obetydligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar