Då kom klumpen.
I magen.
Han hörde inte ett enda ljud.
Han såg inte de nedersta raderna.
Där på plats ville jag bara att jorden skulle öppna sej å sluka mej. Kände mej som världens mest värdelösa mamma som inte uppmärksammat nåt av detta.
Vi fick en ny tid för att göra om dessa tester å d kändes bra.
När vi sen var hemma kom tårarna. Efter ett tag, när jag å roger fick prata lite, så kändes d där med synen inte så farligt. Både jag å den långe e ju nästan blinda utan brillor. Oddsen för att även vår gulleplutt ska få brillor e ju väldans stor. Med lite perspektiv så kändes d lättare.
Jag småpratade lite m tedde när han badade. Jag frågade om han verkligen inte hade hört nåt i lurarna. Jag fick då svaret:
-Nej, det sa bara "pip pip pip".
Då ville jag gråta igen. Fast av lycka.
Om några veckor ska vi tillbax t bvc å jag hoppas att han hör de däringa "pip pip pip" då. Synen, d e en annan femma. Får nog ställa in mej på att vi blir remitterade t ögonläkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar