Minnen

Facebook har ju den där grejen "den här dagen". Minnena som ploppar upp just nu handlar till större delen om dej och om sorg. Denna text visade sej idag. 

Ok. Då var den här dagen nästan slut. Lixom jag. Sopslut som du skulle ha sagt Roger. När vi körde in på parkeringen vid kapellet önskade jag för ett ögonblick att jag skulle sluta andas. För att slippa d som komma skulle. Panik å smärta fyllde kroppen å jag grät fult. Utanför kapellet hade d börjat att samlas vänner. Vår familj. Gogisfamiljen. Vi fick gå in i anhörigrummet. Där började benen att skaka. De kändes som spaghetti.
Så var d dax att gå in för att sätta oss. Dörrarna öppnas å jag ser skymten av din ljusgråa kista. Jag ställer mej bakom pelaren för ett ögonblick. Håller Lillemor hårt i handen å känner hur sorgen formligen forsar fram i kroppen. Gråten ekar i rummet.
Vi sätter oss på raden närmast kistan. Jag sitter mellan Lillan å Tedde. Tedde har m sej legogubbar å börjar direkt att leka m dem. Fredrik sitter bredvid å faller in i leken.
Så öppnas dörrarna å vännerna strömmar in. Så många fina å rödgråtna människor på ett å samma ställe.<
Officianten börjar att tala. D e så fint. Så varmt. Så du.
Weeping song m Nick Cave inleder. Då kommer tårarna igen.
Den dagen du somnade in så skulle jag lyssna till din musik. Fick m hjälp av Zeke igång skivspelaren m tillbehör. I cd-pelaren satt just Weeping song. På repeat. Med hörlurarna inkopplade. Jag kunde riktigt se dej sittandes i soffan. Blundandes. Njutande.
Officianten pratar om dej. Han beskriver dej så som många andra; Mannen m d stora hjärtat.
Ett hjärta som slutade att slå alldeles för tidigt.
Mannen från Fonus berättar sen att han ljugit för vaktmästaren i kapellet. Kapellet tar 70 personer å han hade sagt att vi skulle bli 70 trots att han visste att d va många fler som anmält sej. Han sa att han slutade räkna när han kommit till 100...
D va fullt hus mao Roger. Vännerna. Alla underbara.
Allt va så himla fint. Musiken var vacker. Du hade ju valt den. Jag valde REM m Everybody hurts. Du var inget fan av dans men hemma på vardagsrumsgolvet dansade vi emellanåt tryckare å ofta t just den.
När jag tänker tillbax på stunden i kapellet så e d två saker som e tydligast för mej. D ena e Johannes. Han sitter mitt emot mej. Han gråter hejdlöst å d riktigt skär i hjärtat att se hans öppna sorg.
D andra e när alla lämnat kapellet, bara några av vännerna e kvar. Tedde tar på sej sin rygga innehållandes sina legogubbar, går fram t din kista, knackar lite försiktigt. Knackar en gång till å ropar: "Pappa".
Hjärtat vill då brista.
Eftermiddagen tillbringas sen på Ögir. Per å Lotta har ordnat d så himla fint. Jag tycker att jag ser dej lite över allt i vimlet. Bland vännerna. Bland familjen. Jag tycker att jag ser dej lutandes mot bardisken, stampandes i takt m foten m en finöl i handen.
D känns som om att jag möter din blick emellanåt. Din varma blick som var så fylld av värme å kärlek.
Jag ser mej omkring å fylls av en sån lycka mitt i allt d sorgliga. D e nog få förunnat att ha vänner, en Gogisfamilj, som formligen öser kärlek över en. Fina människor som sluter upp.
Utan er ingenting.

Min tanke m detta inlägg va att jag skulle skriva ett kort tack till alla som var m idag å ett tack t alla som var m i tanken å i hjärtat. D blev visst lite mer än så. Jag vill att Ni ska veta att Ni betyder så otroligt mkt för mej. Å för Tedde. Jag känner kärlek inför er alla.
Nu e d en dag i taget som gäller. Att andas.
Att andas.

God natt min skatt.

Hör hur du m din mörka röst svarar; "Älskling, raring ljuva katt. Säger jag d ofta så kommer du undermedvetet att komma på att du vill ha en katt..." Tur att.