Fem år

 Strax efter lunch den 24 februari 2016 hade jag ett möte med en läkare på Köpings lasarett. Jag visste vad han skulle säga men jag ville inte höra. 

Roger hade fightats mot tumören i dryga tretton månader. Det var en rejäl kamp och emellanåt så trodde jag att han skulle stå som segrare i slutändan. Det blev tyvärr inte så. 

Vår tillvaro krossades. Ungefär 8,5 timme efter att all behandling avslutats så tog han sitt sista andetag. Den 25 februari 2016 kl.00.35. Ingen hade kunnat ana att det skulle gå så fort. På något sätt så blev det så tydligt hur hårt han kämpat. Hans vilja att leva var stark, så stark. Jag skulle kunna skriva att allt blev nattsvart. Ett enda stort mörker. Det vore sanning. Jag känner dock att det är viktigt att skriva om allt det fina. De dryga sju år vi fick tillsammans. De var fyllda av lycka, nyfikenhet, trygghet, kärlek och tillit. Vi blev till en tillsammans och det kändes rätt på alla sätt. Teodor kom till oss efter ungefär ett år. Meningen med livet kallade du honom och dina ögon riktigt skimrade av kärlek då du tittade på honom. 

Det tog ganska lång tid innan jag kunde fokusera på allt det fina vi hade. I början såg jag bara sjukdomen och allt det onda som kom med den. När jag sedan kunde blicka tillbaks och se lyckan så gjorde det vansinnigt ont. Näst intill en fysisk smärta. Idag kan jag minnas och le. Jag kan känna tacksamhet över det vi hade och allt det fina vi fick dela. Roger fick mej att växa, att se mej genom hans ögon och jag tyckte om det jag såg. Jag fick honom att blomma ut. Att bli hitta sina färger.  Vi var bra för varandra. Jag kände mej lugn och trygg. Vi var självklara.

Det är en ynnest att ha fått hitta en kärlek som var så stadig och som aldrig ifrågasattes. Den kändes självklar. Det är det jag fokuserar på idag. Det tog ett tag att komma hit och jag har fått jobba en del under resans gång. 

Idag är det alltså fem år sen Roger somnade in. Ibland känns det som det var igår och ibland känns det som en evighet sen. Vi pratar om honom dagligen och det känns bra att hålla hans minne levande. Teodor är en liten kopia av honom och det värmer mitt hjärta.

Vem vet, kanske möter jag en dag någon som åter igen kan få mitt hjärta att slå det där extra slaget såsom han kunde. Om inte, så har jag i alla fall fått uppleva den underbara känslan. Den ljuvaste känslan av innerlig kärlek. 

Jag saknar dej idag, i morgon och alla dagar framöver Roger. ❤️