Jag har jobbat på fritids i många år. Måååånga år. Jag började då när fritidsavdelningarna var fristående. Barnen kom till oss och hade tex fria aktiviteter. Förmiddagarna var för planering och förberedelse för verksamheten samt bakning och annat till frukost och mellis.
Under årens lopp så har detta förändrats mkt. Fritids klev in under skolans tak och blev mer å mer ”skolifierat”. När vi fritidspedagoger klev in i klassrummen för att samverka, som d så fint kallas, så hände något. Vi blev nån form av pass upp t lärarna. D vi e utbildade för används mkt sällan.
Samverkan har oftast varit att vi fritidspersonal hjälp t i skolan men d har sällan, på gränsen t aldrig, varit tvärtom. På en enda arbetsplats har jag varit m om att lärare ställt upp på fritids om vi varit kort om folk.
Samverkan, eller tjänstgöring under skoltid som d egentligen skulle kallas, e i stort sett att vi gör d lärarna gör. Vi går runt i klassrummet å hjälper barnen. En del lärare verkar tro att vi e i klassrummet för deras skull. För att underlätta deras arbete. Kopiera papper å rätta böcker typ. Jag gick inte tre år på universitet för att rätta skolböcker.
Att fritids alltid får stryka på foten när d e nåt, d börjar kännas tradigt. Vi e den arbetsgrupp som allt som oftast glöms bort. Hur kommer d sej? Varför e d aldrig lärarna som glöms bort? Fanns inte fritids, va sjutton skulle hända m skolan då?
Innan sommaren fick sjutton elevassistenter gå el så blev de omplacerade. Nu när höstterminen dragit igång så finns d alltså inga assistenter att tillgå. Gissa vad en del lärare tycker ska bli fritidspersonalens uppgift??
D satsas emellanåt på lärare å förskollärare. Fritidspedagoger, el fritidslärare som de nyexade skall kallas, glöms bort. Gång efter gång.
Runt om i landet så e d brist på fritidspedagoger. Undrar va d kan bero på? Låt se, vad har vi att locka med; Hög lön? Nej. Små barngrupper? Nej. Anpassade fritidslokaler? Nej. Personaltäthet? Nej. Kunna ta sin semester när man vill? Nej. Tillräcklig planeringstid? Oftast inte. Har yrket hög status? Nej. Får vi positiv feedback? Nej.
Listan kan göras lång. Så som d ser ut idag så e d de närmsta kollegorna som gör så att man fortsätter att gå t sitt arbete. De små människorna som vi har turen att få träffa å undervisa varje dag, dvs barnen. Att ibland få höra positiva ord från nöjda föräldrar värmer ett sargat hjärta å en trött kropp å knopp.
Eftersom många av dagens barn som kommer t oss på fritids inte har m sej de grundläggande kunskaperna såsom de sociala koderna, hur man e en bra kompis, hur man uppför sej bland andra mot andra människor, hur vi behandlar varandra, att vi e rädda om våra saker mm så finns d sååå mkt som vi skulle kunna göra kring detta. Skippa vår tjänstgöring i klassrummet, låt oss plocka ut mindre barngrupper å låt oss forma dessa barn t fungerande medborgare. Låt oss lära d som de behöver för att klara sej i livet. Har du grunden så klarar du d mesta.
När fritids startar, då skoldagen e slut, så e vi pedagoger ofta trötta. Trötta då vår verksamhet drar igång. D e inte nån vidare start på eftermiddagarna. Just där jag arbetar så har vi bra m planeringstid å vi har även tid för reflektion å ställtid innan barnen kommer. D har varit guld värt då d e denna tid som gjort att vi kunnat leverera en verksamhet m hög kvalitet. När vi så nu t hösten förlorade ett antal personal på fritids så blir denna planeringstid å förberedelsetid ännu viktigare. Att d nu pratas om att rucka på den tiden gör mej arg, ledsen, förtvivlad å trött. Trött ända in i märgen. Jag har ingen orkdepot att ta av. När min ork tar slut så e d slut. Punkt. Jag måste ha en fungerande arbetsplats som är givande. Inför denna höst känner jag oro. En obehagskänsla som infann sej i början av veckan å som inte riktigt vill ge med sej.
Som ensamstående mamma, som änka, som heltidsarbetande å som ”kan själv” så e d inte många säkringar till som kan gå. Jag behöver påfyllnad men var hittar jag den?
Sa jag att jag e trött???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar