min bemärkelsedag

vaknade relativt tidigt, duschade och när jag var klar hade roger gjort i ordning frulle. under frukosten fick jag öppna ett gäng paket, både från roger coh jessica.
blev så glad över rogers presenter att jag fick gråta en skvätt. jag lättrörd?? icke.

fredrik kom och hämtade mej vid halv 11, for till styrmansgatan och där öppnade jag frisörsalong för en time och friserade honom. for sen upp till mamma. berit var där och mamma var vaken lite av och till. fredrik berättade att jag fyllde år och då såg hon ledsen ut och blundade.
vi sattoch småpratade om ditt och datt. när vi skulle åka så sade fredrik till mamma att hon faktiskt inte grattat mej på fördelsedagen. när jag böjde mej över henne så lade hon arme om mej å sa grattis. jag sade att jag älskade henne och hon svarade tillbaks; "jag älskar dej oxå".
då fick både fredrik och jag gråta en skvätt.

vi åkte ner till big inn och jag köpte hem kinamat till mej och roggan och fredrik gjorde detsamma till far å lillebror.

efter maten kom fredrik, patrik och pappa hem till oss och då blev det a lot of fika och paketöppning.
fick paket av mamma och pappa som de köpt redan i januari i början av året. lite känslosamt för oss alla. kändes väldigt konstigt att fira min fördelsedag utan mamma där.

vid 5-halv 6 skjutade vi hem pappa och sen for vi upp till mamma igen. fredrik skulle åka hem till sthlm med halv åtta-tåget och ville träffa lilla mor innan han for. kanske var det sista gången han såg henne.

under tiden som vi var där kom en av sköterskorna in och sett med oss ett tag och småpratade. hon berättade att när de varit inne lite tidigare och gjort mamma klar för kvällen så hade mamma frågat dem om de hade barn och skinit upp som en sol när de berättat att de hade det. anna frågade om mamma var barnkär. det är väl bara förnamnet då det gäller mamma. hon är ju mamma och dagmamma ut i fingerspetsarna och jag antar att om man som kommunal dagmamma har en egen intern liten kö, så gör man ett bra jobb och ör mycket omtyckt. DET är mamma i en liten ask.

när det så var dags för fredrik att säga hej då till vår mamma så skar det som knivar i hjärtat på mej. en sådan bottenlös sorg och frustration är något som jag inte önskar någon och allra minst min lillebror.

under tiden som vi var där på kvällen så hade mamma väldigt långa andningsuppehåll och det kan hända att hon drar sista andetaget när som helst nu kroppen blir bara tröttare och tröttare och man märker det nu från gång till gång som man är där.

jag vet att jag och hela min älskade familj kommer att klara detta men just nu känns det som ett oöverstigligt berg. det känns som om att jag har så mycket jag vill säga till mamma innan det är försent men när jag sitter vid hennes sida så finner jag inga ord. jag känner mej bara nöjd med att vara hos henne. jag har sagt att jag älskar henne och att jag inte vet hur jag ska klara mej utan henne. det måste väl ändå vara det viktigaste?