idag är det en månad sen mamma lämnade oss. känns fortfarande som igår. undrar hur länge det kommer att kännas så? det är fortfarande så obegripligt. huvudet kopplar liksom inte att allt detta är på riktigt. jag väntar fortfarande på att telefon ska ringa och att det ska vara mamma i andra änden. att hon ringer, inte för att hon vill något, utan bara för att säga något tokigt.
jag har märkt att jag allt som oftast tänker på mamma oavsett vad jag gör. diskar jag så kan jag tänka att hon aldrig mer kommer att diska. tittar jag på tv så tänker jag att det kommer hon inte heller att göra. vardagssaker som man inte tänker på i vanliga fall. vardagssaker som jag nu klamrar mej fast vid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar