vilken effektiv morgon! har vikt och lagt undan tvätten, sorterat och gjort fint i 2 garderober, rensat och sorterat smycken i färg, renast och sorterat nagellack i färg. garderobs- och nagellackssysslorna blev oväntat jobbiga. det var en del av mammas kläder som jag vek och lade in och när jag sen kom till nagellacken som jag fick efter henne så brast det totalt. en påse nagellack, är det allt som är kvar efter henne?
jag längtar efter den dag då allt ska kännas lättare. att jag ska kunna tänka på mamma utan att klumpen i halsen kommer och ögonen tåras. jag vet bara inte när den dagen kommer. just nu är jag väldigt orolig för att förlossningen skall utlösa någon slags svacka. jag känner att det blir jobbigare och jobbigare ju närmare beräknad förlossning jag kommer.
vi var på föräldragrupp igår em/kväll och då fick vi information om just depression efter förlossning och tydligen så är det lätt att falla ner i en depression om man en gång varit där. det gjorde mej inte lugnare direkt.
pratade mycket med roger om detta igår och de kändes mycket skönt. han kom med en mycket bra poäng i det att om jag klarat detta året med bakslag efter bakslag så betyder det att jag är stark och att jag kan klara det mesta som kommer i min väg. och dessutom så är jag ju inte ensam i allt detta.
jag vet inte hur det kommer sej att allt jag på ett eller annat vis stöter på påminner om mamma och hennes sjukdom.
googlade på mitt namn och ramlade då in på en blogg skriven av en annan ulrica. den handlade om henne själv och hennes bröstcancer som nu spridit sej till skelettet och levern och att de lagt ner behandlingen.
tittade på ett avsnitt av one tree hill och då berättar haleys mamma att hon har cancer och att ingen behandling hjälper.
surfade runt på mama-sidan och trillade in på en annan blogg, skriven av en tjej med obotlig cancer och ytterligare en blogg skriven av en förälder vars barn just dött i cancer.
cancer är en sån där sjukdom som händer andra men inte en själv eller ens familj. när mamma för snart 2 år sen fick diagnosen bröstcancer så rasade min värld samman. det var, vad jag trodde då, den jobbigaste och jävligaste perioden i mitt liv. det var en berg- och dalbana utan dess like. när vi under behandlingens gång fick positiva besked, att mamma svarade bra på behandlingen, så var det inte bara en sten som rasade från mitt bröst, det var ett helt jävla berg.
vi fick vara lyckliga i 4-5 månader innan nästa smäll kom. den förbannade sjukdomen var inte borta. den hade spridit sej och fanns nu i skelettet. det första beskedet vi fick var att får man bara sjukdomen under kontroll så kan man leva i 10-15 år till. det beskedet klamrade vi oss krampaktigt fast vid.
behandlingen inleddes och det visade sej vara tuffare än vi någonsin kunnat föreställa oss. den smärta som mamma fick genomlida, den var inte av denna värld. så här i efterhand är jag övertygad om att det i själva verket var värre än vad hon gav sken av. mamma har alltid varit den starkaste av människor, oavsett vad det gällt.
under senhösten började vi få konstiga och olika besked från mammas läkare ock sköterskor. ja det var olika besked från alla man pratade med och ingenting stämde. vi höll oss fortfarande fast vid beskedet om att man kan leva vidare med sjukdomen och få många fina år.
men så i november drogs mattan under fötterna undan för oss och livet stannade av. sjukdomen hade gått för långt och det fanns inget att göra. jag klev då in i ett nattsvart mörker och på många sätt befinner jag mej fortfarande där. försöker att hitta ut men det är så svårt. skrämmande.
det är mycket ältande men jag tror att det är mitt sätt att bearbeta det som hänt och det som fortfarande händer.
alla tankar som hela tiden finns i huvudet. det var ju inte så här det skulle bli. jag har alltid trott att mitt/mina barn kommer att ha en mormor och en morfar. någon annan tanke har aldrig ens cirkulerat i huvudet.
jag vet att mamma kommer att finnas vid min sida alltid men jag hade ju så mycket hellre velat ha henne vid min sida "på riktigt".
onsdag 10 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skickar en STOR kram till dig vännen.
Kommer säkert dyka upp en massa såna jobbiga grejer framöver, å du kommer säkert bli lessen många gånger till. Life sucks ibland...
Låter bra att du & kärleken kan prata om alltihopa i alla fall, att han finns med dig hela vägen.
Jag håller alla tummar jag kan för att allt ska gå bra för dig darling.
Sitter här med tårar i ögonen, mitt i natten i Västerås. Det kommer bli bra för er när bebisen kommer - men ni ska ta det så lugnt ni bara kan *vill kursivera* för det är mycket up's and down's i kroppen o själen. o det kommer säkert vara särskilt djupa dalar men också särskilt höga berg för dig, käraste vän, med tanke på ditt senaste år. Men jag tror också att ni är så medvetna o tar så bra hand om varandra att ni kommer komma ut på andra sidan med stor kärlek o, faktiskt, må bra! Med det lilla knyttet i er famn!
Leo är nyammad o sover på min arm - ska smyga ner honom i sängen nu o sova vidare. Saknar din person, hoppas vi ses snart!
Skicka en kommentar