funderingar i mörkret

när man sitter så här i mörkret mitt i natten så blir det lätt att man funderar på allt möjligt. tankarna far åt alla håll.

en av mina bästa vänner förlorade sin pappa i helgen och det får mej så klart att tänka på mamma. jag vet vilken jobbig period min vän har framför sej och jag önskar att jag kunde minska hennes sorg och smärta. det går så klart inte men hon vet att jag finns för henne närhelst hon behöver. det tyckte jag var det bästa efter mammas bortgång, att veta att mina vänner fanns till hands.

det är inte rättvist att man förlorar en förälder i förtid. det känns så fel på alla sätt och vis. och det känns så ogreppbart att personen bara inte skall finnas längre. någon som man haft med sej i hela ens liv bara försvinner från en dag till en annan. det är fel. det gör ont.

man hör ofta att "det blir bättre", "det går lättare". det är skitsnack! det blir inte lättare. det blir annorlunda men det blir fan inte lättare. den där känslan av kvävning och panikångest då det kommer över mej att mamma är borta, den är fortfarande lika intensiv och den gör fortfarande lika ont. dock så är inte den känslan hos mej 24 timmar om dygnet längre men den finns där och den gör sej påmind.
jag tror att saknaden alltid kommer att finnas och sorgen över allt som inte hanns med och allt som mamma inte fick uppleva, den är beständig. det gäller bara att hitta ett sätt att leva med den och inte låta sorgen och saknaden ta överhanden.