ojoj d e tur att alla nätter inte e som denna....lillen skrek oavbrutet i nästan 2 timmar. när han så till slut somnade hade jag hunnit fällt både en å två å tre tusen tårar. jisses så maktlös man känner sej när det lilla knytet skriker sej illröd å tappar luften. just i den situationen e d svårt att tänka att d ger sej så småningom. d enda man tänker e att man suger på att va förälder å paniken infinner sej å så kommer tårarna.
när så till slut magknipet (?) släpper så är man helt färdig.
d e tur att jag har roger. en eloge till ensamstående mammor!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar