Årskrönika del 1

Nyårsaftonen firade vi på tre man hand. Roger kände att d va hans sista nyår å ville att vi skulle vara tillsammans.
Söndagen den 3 januari var vi t Himlabacken alla tre å åkte pulka. Roger hade käppen med sej å d syntes lång väg att han kämpade. Jag minns att när han satte sej i pulkan å skulle fara nerför backen m Tedde så var jag så himla rädd. Jag var så rädd att nåt skulle hända men han bara körde! Han ville så gärna för Tedde.
6 januari tog Roger sin behandling. Inte visste vi då att d skulle bli hans sista.

10 januari e jag vansinnigt rädd då jag märker att Rogers vänstra sida blir sämre å sämre. Han själv slår ifrån sej men jag märker att han oxå e rädd å orolig. Vi e väldigt mkt osams. Jag e orolig dygnet runt å blir förbannad. Förbannad på allt! Förbannad på sjukdomen. Förbannad på Roger.
Jag minns en förmiddag i början av januari då han fikat m kompisarna å sen inte kunnat knäppa jackan å heller inte fått på sej vantarna. Å stolt som han e så bad han ingen av vännerna om hjälp utan gick hem t min pappa, där jag å Tedde befann oss. När han kommer ditt e han genomfrusen. D e 12 grader kallt å hans hans e vit av kölden men eftersom han inte hade nån känsel så märkte han inte d. Jag minns att jag kände mej så förtvivlad att jag bara ville gå ut i vinterkylan å skrika, vråla tills lungorna gick sönder.

13 januari ringer Roger mej på jobbet. Han säger att han vill dö. Jag gick sönder inombords.
Ringde t Per som hämtade Roger å sen mej å vi for sen t akuten. Vi kommer in å jag förklarar läget. Vi väntar på op på KS (ödemet skall tömmas) men att Roger vill ge upp. Jag säger att vi inte kommer att åka hem för då har jag ingen make kvar i morgon. Roger blir efter lite tjat från min sida inlagd.
Den 15;e blev han sen flyttad upp till KS. Jag vinkade av honom utanför lasarettet å strax innan bilen far iväg så kommer pappa inkörandes på parkeringen för att vinka av Roger. När så Roger farit iväg bröt jag ihop å blev t en våt fläck. Roger hade under hela det förbannade år 2015 varit så positiv å kämpat som en gnu. Att nu se honom ge upp, d gjorde så ont. Jag va ju van att se honom så stark. Han var ju den som var stark för oss båda trots att d va han som va sjuk.

17 januari for jag upp t Roger. Sov hos Fredrik i Årsta. Den 18 hade vi möte m Gaston Schecktmann. Han som opererat Roger första gången. Svaret på röntgen hade kommit å d såg inte bra ut. D vi trodde va ett vätskefyllt ödem var en cysta med cancerceller. Dvs en tumör. Luften gick ur oss. Roger blev sen hemskickad å det med en taxi som gick via Sala. Roger höll på att krevera innan vi var hemma. Hans tålamod var som bortspolat å han var otrevlig på alla sätt å vis. jag minns att jag bad om ursäkt å hans vägnar under resan hem. Jag kunde samtidigt förstå honom.

22 januari blev jag sjukskriven, Många av vännerna kom å hälsade på dagarna som följde. Roger orkade inte så mkt. Han sov mkt. Låg mkt,

Måndag 25 januari for vi t KS med taxi kl.6.10. Vi hade sovit illa under natten på Roger vandrat på toa ett antal ggr å jag fick hålla i honom för att han inte skulle ramla. Sista gången orkade jag inte gå upp å han sa att jag inte behövde gå med. D skulle jag ju ha gjort för då han kommer in i sovrummet så hör jag bara ett brak. 196 cm kropp ligger på golvet nedanför sängen å har skrapat upp ryggen mot nattduksbordet. Förtvivlad e bara förnamnet.
Hur som helst, kl.7.50 var vi framme på KS å Roger blev inskriven.

26 januari va d dax för op. Roger var mkt orolig på fm å fick lugnande. Patrik kom upp å d va jag tacksam för. När Roger så rullades in för op så for jag å Patrik t city för att få timmarna att gå. Oron malde på i magen å d va sååååå himla skönt m sällskap.
vid halv ter om vi tillbax t KS men Roger kom inte upp på avd förrän kl.17.15. Han hade huvudvärk efter op men fick morfin så d blev hanterbart. Han var trött men var med i samtal. Den där känslan när op e över å att han överlevt e obetalbar. D e som om att oron lixom rinner ur kroppen.
Lillemor dök upp vid halv sju.
28 januari blev han flyttad t Köping. Taxi plockade upp oss kl.14. D va skönt att få träffa å krama Tedde!

Februari inleddes med att Tedde fick magsjuka så då kunde vi inte hälsa på Roger på flera dagar. Jag var ledsen över d å Roger var förtvivlad.

6 februari fick Roger permis å d va fiasko från start till slut. Jag minns att jag stod i fönstret å spanade efter taxin som skulle skjutsa hem honom. När han så får hjälp att ta sej ur bilen så har han sjukhuskläderna på sej å d första han säger när han kliver in genom dörren är att han inte vill leva längre. Jag stod kvar i hallen å fulgrät med hans väska i handen.
Roger låg så gott som hela dagen å kl.18 lade han sej för natten. Han sprang sen på toa hela natten å jag fick gå m honom varje gång eftersom han inte kunde gå själv. Jag grät hela natten å på förmiddagen ringde jag t sjukhuset å sa att d inte fungerade att ha Roger hemma. Tedde va rädd å jag grät å Roger reste sej så fort jag vände ryggen till vilket resulterade att han ramlade in i väggar å möbler. När sjuktransporten (eller rättare sagt taxi...den biten skulle jag kunna berätta mkt om. så jävla mkt inkompetenta taxiförare vi råkat ut för under denna resa. skulle kunna skriva en hel bok om de upplevelserna. inga positiva om ni nu trodde d.) så hämtade Roger...den blicken som han gav mej gjorde ont ända in i märgen. Jag kände mej som den mest värdelösa fru ever. Att jag inte klarat av att ha min egna man hemma. Usch så usel jag kände mej. Jag gick sönder gång på gång å likaså Roger.

Måndag 8;e va Roger nere. Han ville inte leva å dagen var allmänt pestig. Den avslutades m att Roger fick magsjuka vilket resulterade i besöksförbud. D sista han behövde...
Den 11;e va jag hos honom hela dan. Han va trött men kändes ändå ok. Så fick han febertoppar. Den 12;e fick han lunginflammation å en svampinfektion i lungorna. Han flyttades t Västerås för en magnetröntgen. Han fick antibiotika av olika slag å i V-ås upptäckte dem att han hade herpes i hela munnen å på läpparna. Gommen var som ett öppet sår. På lasarettet i Köping frågade jag om hans sår på läppen innan Roger blev flyttad å fick till svar att han nog bitit sej i läppen en av de tre ggr han ramlat ur sängen under natten.... (när Roger ramlat ur sängen första natten så skulle de flytta sängen mot väggen å så lägga en madrass under utifall han skulle lyckas m att få ner grinden på sängen. han fortsatte dock att ramla ur sängen natt efter natt å ingen förflyttning av säng gjordes å ingen madrass på golvet syntes till trots att jag gång på gång påtalade detta. Nej jag har inte mkt t övers för sjukvården i Köping.)

Den 13 februari va d dax för Mamma Mia m Susanne. Jag ville först inte åka men Roger sa till mej på skarpen å till slut for jag. Vi åt god mat å drack gott å blev roade för ett par timmar. D va skönt att få koppla bort vardagen för en stund. Iaf ett tag för sen slog matförgiftningen till å jag spydde som en gris hela natten å hela dagen. D va väl universums sätt att straffa mej för att jag valde att åka iväg...

När man går igenom allt detta så e d som om att jag upplever detta helvete igen. Tårarna strömmar nerför kinderna å jag skriver fel hela tiden så jag slutar för nu å återkommer senare.