År 2020 har inte varit mitt bästa. Många i min närhet har också haft motvind på olika sätt. När en vän just klivit in i en ny kris och har en sjukdom att fajtas mot, så väcks mitt minne och jag behöver bearbeta åter igen. Därav följande text.
Den kommer att bli längre...
Vi hade varit på Bromma blocks, jag, min man Roger och vår son Teodor. Vi kör på rakan vid flygplatsen och Roger säger: Det är så konstigt. Det känns som om att jag ser världen med nya ögon.
Hur menar du? frågar jag och känner en ilning av obehag.
Det är som att alla färger är annorlunda. Som att jag ser saker och ting tydligare. Att jag ser allt på nytt liksom.
Nånstans i bakhuvudet ringer en varningsklocka och någon form av igenkänning infinner sej i kroppen. Jag har läst just detta nånstans. En förändring i varandet och då var det pga nånting i huvudet. Nånting som inte skulle vara där.
Jag skakar av mej den tanken och gömmer den längst bak i huvudet.
Något år senare ploppar just detta noga undanstoppade minnet upp igen. Roger har trillat på väg till jobbet. Han har trillat i klädkammaren. Han tappar ständigt balansen och jag ber honom kontakta läkare. Huvudvärken som han känt under en längre tid har också eskalerat. Han har vid flera tillfällen sökt läkare för huvudvärken och har allt som oftast fått svaret att han är utbränd, är deprimerad eller bara stressad.
Den dagen då han lovat mej att kontakta läkare, igen, så blir jag uppringd av Rogers chef. Han berättar att Roger ramlat av kontorsstolen, att de är oroliga för honom och att är ambulans är på väg.
Jag förvandlas till ett gråtande stresspaket och en kollega ringer efter en taxi åt mej. Taxin kör mej till akuten på St Göran. Kommer in och möts av en förvirrad och rädf Roger som ligger på en brits. En skötare skjutsar iväg britsen och jag följer efter. På väggen i korridoren läser jag stroke. Aha, då är det en stroke det handlar om hinner jag tänka.
Så ska Roger in på röntgen och jag får inte följa med längre. Någon kommer med Rogers jacka och jobbväska. Blir sen sittandes i ett väntrum. Ensam. Rädd. Gråtandes. En man sitter i samma väntrum och han stirrar på mej. Hade jag varit mej själv och inte ledsen och rädd, så hade jag lipat åt honom och blängt tillbaka. Nu låter jag honom glo ostört och gråter vidare.
Efter vad som känns som en evighet kommer Roger rullandes på en brits. Han tar min hand och jag småspringer bredvid för att hinna med. Vi rullas in i en sal med flera britsar, där skynken fästa i taket delar rummet som i små fack. Känns som om att vi sitter i ett trångt duschutrymme med ett prassligt duschdraperi runt oss.
Vi har nu befunnit oss på akuten i ca en timme. Ingen information om någonting har vi fått. Så plötsligt dras draperiet isär och en sköterska säger att vi ska få en sjuktransport till Karolinska sjukhuset. Hon är sen på väg att gå och jag frågar vad som händer och vad som kommer att ske. Hon suckar och frågar om det inte är någon som pratat med oss. Vi svarar nej. Ingen har sagt någonting över huvud taget.
Hon muttrar då en lång harang om att "allt ska jag behöva göra själv". Sen säger hon att de på röntgen upptäckt en hjärntumör och att Roger ska bli flyttad till Karolinska för operation inom kort. Sen drar hon igen draperiet och går. Den information hon ger oss säger hon med ungefär samma inlevelse som den tröttaste receptionisten i världshistorien skulle säga "nästa".
Jag och Roger tittar rakt in i draperiet där sköterskan just stod. Tusen tankar far genom huvudet. Jag får hjärtklappning och det snurrar till. Roger tar min hand och när våra ögon möts så blir jag rädd på riktigt. I Rogers blick möter jag ren och skär rädsla. Det är något jag aldrig tidigare sett. Roger har alltid varit min trygghet. Mitt lugn. Att nu se rädslan som forsar fram i mej , i honom, det gör mej livrädd.
En stund senare blir Roger flyttad till en rullstol och vi flyttas till en sjuktransport. En förare som inte vet hur Rogers rullstol ska spännas fast är vårt första möte med sjuktransporter. Att sjuktransporter ska bli en del av vår vardag under det kommande året, det vet vi inte där och då.
Vi anländer till Karolinska. Roger får ett eget rum, han får byta om till sjukhuskläder och ett id-band sätts på honom.
Vi lägger oss på sjukhusbritsen. Så nära att det känns som om att vi blir till en. Roger tar på sej sina hörlurar och sätter på Kents Utan dina andetag. Så ligger vi, tätt tillsammans och Roger sjunger med i sången. Högt. Falskt. Tårarna rinner på oss båda och hans skönsång ekar ner i sjukhuskorridoren.
En sköterska kommer in och säger att Roger ska på ytterligare en röntgen. Efter det går allt ganska fort. Personalen vi möter är proffsiga och vänliga. Så får vi träffa den läkare som ska operera Roger tar. Han förklarar vad det är som de hittat i Rogers huvud. På höger sida av huvudet sitter en tumör. En tumör vars storlek de jämför med en knuten kvinnohand. Tanken är svindlande. Hur i helskotta kan en så stor klump få plats? Inte konstigt att Roger haft huvudvärk.
Hjärnkirurgen berättar att de så fort som möjligt ska operera Roger. Det kommer att ske inom två till tre dagar.
Samma kväll får vi veta att operationen kommer att ske redan samma kväll. Två av de bästa kirurgerna har jour och de bestämmer då att boka in Rogers operation.
Roger får descutan att skrubba sej med inför operationen. Han får också rakartiklar då hans stolthet skägget måste tas bort. Jag hjälper honom med att först klippa av skägget. Vi skrattar och skojar och det blir konstigt nog en mysig stund inne på den sterila sjukhustoaletten med det skarpa ocharmiga skenet. Jag rakar bort skägget med rakapparaten och sen tar Roger själv det sista med rakhyveln. Jag har aldrig sett honom helt utan skägg och det blir som att pussa en ny man. När skägget är borta ser vi tydligt att Roger är lite sned i ansiktet. Vi ser det båda två och våra blickar möts. Ingen kommenterar det vi just sett utan vi inväntar bara att sköterskorna ska hämta honom för att ta honom till operation.
Jag kommer hem till en tom lägenhet och bryter alldeles ihop. Jag är rädd. Jag är ledsen. Jag känner mej så vansinnigt ensam. Min bror Patrik och hans Lotta kör hem till mej från Örebro. Är vansinnigt tacksam över det.
Sover inte många timmar under natten.
Gråter mest och Patrik kommer in och lägger sej bredvid mej och bara håller om mej.
På morgonen ska de ringa från Karolinska men när ingen hör av sej så ringer jag till Karolinska för att höra om Roger kommit upp från operationen men ingen vet något. Då drar katastroftankarna igång och jag tror att han avlidit. Jag, Patrik och Lotta åker till Karolinska och när vi kommer till avdelningen så har Roger fortfarande inte kommit dit. Sköterskan ringer då till uppvaket och frågar och hon får då veta att Roger är på väg upp till avdelningen. Då känner jag plötsligt hur benen inte bär mej och en sköterska swingar snabbt fram en stol som tar emot mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar