Funderar lite här i sjukstugan. Hur olika falla inte ödets lotter? D må låta som en klyscha men ack så sant. Vissa människor verkar mjukt virvla genom livet på små ulliga fluffiga bäbisrosa små moln medan andra snavar å stukar sej på minsta lilla grässtrå som om d vore världens största å mest knotiga rot. Vad e d som gör att en del människor får genomgå så himla mkt lidande å motgångar? Även jag har fått min beskärda del men d e inte d som detta handlar om. Jag förvånas över å blir ledsen å förtvivlad över när samma personer testas gång på gång. De hinner inte resa sej efter den sista knockouten innan nästa höger kommer farandes. Hur är en värld funtad som kan utsätta människor för så mkt lidande? Räcker d inte m en käftsmäll? Måste d vara ett helt jävla kavalleri av knytnävsslag? Dessutom av den sorten som dödar en lite varje gång.
Att inte hoppas, att sluta tro på ett lyckligt slut e inget alternativ då d finns barn m i bilden. Nu mer än nånsin önskar jag att jag hade ett magiskt trollspö i min ägo. Jag skulle viska starka besvärjelser, jag skulle uttala hårda ord, jag skulle skrika ut min önskan om att all sjukdom skulle flyga sin kos. Jag skulle vifta febrilt m mitt trollspö ända tills min önskan gick i uppfyllelse.
Kom igen nu livet, rädda min vän. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar