är så ledsen så ledsen. mamma är alldeles för svag så de avbryter behandlingen. idag på em skulle de ta ryggmärgsprov för att se om cancern spridit sej till hjärnan eller om det är en stroke hon fått eftersom hon förändrats så. i vilket fall så går det ej att fortsätta behandlingen och det är då vårdplanering som gäller. det innebär att man gör det så skönt och behagligt för henne tills hon somnar in.
det känns som om att jag skriver om någon annan. det känns så främmande. det skär i hela kroppen och det värker och gör så outhärdligt ont i mej. det är så fruktansvärt orättvist allting. min mamma är verkligen en av de finaste och varmaste människa jag någonson träffat. och det säger jag inte för att det är min mamma. hon har alltid haft en snällt ord och ett leende till övers för de som behövt det. även till de som inte förtjänat det.
jag vaknade igår natt och tanken slog mej som ett hårt knytnävsslag i magen; hon kommer inte att få vara med när jag och roger gifter oss. hon kommer aldrig att få se sitt barnbarn.
det gör ont i hela mej när jag ser hur ledsen och förtvivlad min pappa är. han går snart i pension och då hade de planerat för att bara njuta av livet tillsammans. de hade pratat om att de ska bli mormor och morfar och hur mycket de såg fram emot det.
det var inte så här det skulle bli.
pappa, patrik och fredrik fick prata med läkaren i lördags. i 3 timmar hade de suttit och hon hade svarat på alla frågor, kommit med raka svar och inget av det bullshit som vi fått höra de sista veckorna från de där fitt-sköterskorna på onkologavdelningen i västerås. de har ljugit och hittat på en massa skit för att få saker och ting att låta mer positivt än det egentligen varit. tjänstefel så det skriker om det. istället för att ta reda på fakta har de gissat och spekulerat men lagt fram det som sanningar.
läkaren lovade att rutiner och annat ska ses över. inget av detta kan nu hjälpa oss men det kanske kan hjälpa kommande patienter med familjer. ingen annan ska behöva gå igenom detta och så många misstag ska inte göras. det är oförlåtligt.
mamma skulle t ex ha blivit kallad till återbesök 3 månader efter att bröstcancern försvunnit. men hon fick aldrig någon kallelse. kanske hade de sett då att en ny cancer växt till sej i hennes kropp.
vi var till mamma igår och det kändes så annorlunda på något sätt. vi har ju hela tiden känt ett hopp och trott att det skall ordna sej. att se mamma ligga där i sjukhussängen...att veta att det inte finns någon återvändo.
jag vet inte hur jag ska orka. jag vill inte att mamma ska försvinna. hon är bara 59år. det kan inte få vara så här.
hur ska jag göra för att få bort smärtan som finns i mej? det gör så ont.
måndag 16 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
åhhhh vad jag lider med dig!! Det finns absolut ingenting jag kan säga som kan trösta. Jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig. Massor massor massor med kramar.
ÅH vad tråkigt! Gråter när jag läser.....tycker så synd om dig, hur kunde det bli såhär? Vi trodde väl alla att hon skulle bli frisk igen! Gunnel är en så fin & glad människa! KRAM
Usch ja det är fruktansvärt och orättvist.
KRAM på dig Ullis. /Tony
En stor kram till dig! Jag vet hur det känns och man önskar bara att man ska vakna upp ur den hemska mardrömmen.. Jag tänker på er och hoppas innerligt att allt kommer bli bra! Gunnel är en otroligt varm, go och så glad människa! Livet är så orättvist!!
Skicka en kommentar