Saknar så mycket

Sov nästan ingenting i natt. Var nervös inför mötet med prästen hemma hos pappa. Varför vet jag inte. Kanske att det är lite mer definitivt på något sätt. Definitivt vet jag att det är men det är ju inte var dag man sitter till bords med en präst för att diskutera en begravning av en älskad.

kl.10 kom Thomas Wasberg och vi pratade mycket och länge om mamma. Det blev skratt och tårar. Thomas berättade att det han minns mest av mamma är hennes finurliga leende och att hon var spontan. Att hon gav efter för minsta infall oavsett var hon befann sej, även om hon var i kyrkan på körövning.

Precis så var mamma. Man visste aldrig vad hon skulle ta sej till. Alltid något bus eller tok på gång. De där glittrande bruna ögonen som alltid log...

Det känns så skönt att vi fått igenom alla önskemål inför mammas begravning. Jag är övertygad om att det kommer att bli vackert. Och det känns fantastiskt att mammas kör ville vara med och sjunga.

Gårdagen var hemsk. Vet inte riktigt varför. Kanske för att det var första gången på 36 år som mamma inte gratulerat mej på namnsdagen. En struntsak kan tyckas men det var så som mammi var. Hon kom ihåg småsaker och lät en alltid förstå att man var viktig.
Grät på morgonen, grät på jobbet, grät efter jobbet och på kvällen. Vet nu av erfarenhet att tårarna är outömliga.