Igår var d första dan på jobbet. Den tid jag ska ha för egen planering spenderade jag m Ullis, min lärare, så vi hann prata ikapp lite.
Idag har jag min första planering å i vanliga fall brukar jag börja den m att ringa t dej för att höra dagens status.
Jag plockade upp mobilen å låste upp knapplåset. Då insåg jag att jag inte kN ringa.
Vissa vanor sitter i. När man påminns e d ett rent helvete vad ont d gör.
Du skulle ha frågat hur maten va i matsalen.
Du skulle ha sagt att statusen e ok, att d kunde va värre. Då visste jag att d inte va nåt vidare. Du va så tapper. Så klart att d kunde vara värre. D kan d alltid. Men du tillät dej sällan att falla ihop. D hände inte många ggr under din sjukdomstid. Iaf inte m mej närvarande.
Du skulle ha frågat när jag kommer hem. Kanske påmint om nåt jag skulle köpa på hemvägen.
Vi hade pratat om kvällsmaten.
Antagligen hade du fuskat m lunchen å ätit mackor.
Fan vad jag saknar dej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar