En måndag igen

Dagarna går å går trots att d ofta känns som om att livet borde stanna. Pausa ett tag. Jag vet dock inte riktigt vad jag skulle vinna på en paus. D mesta e skit utan dej å jag vet inte vad som skulle kunna förändra d.

Att jämföra sorgen m vågor e en jävligt bra liknelse. De bara forsar in utan förvarning å slår omkull mej. Obarmhärtigt. Smärtsamt.

Att vänja sej vid att vara utan dej, d kommer att ta tid. Ibland tänker jag att du nog kommer hem snart. Men jag vet ju att d aldrig kommer att bli så å när d slår mej. Ja då gör d tamejfan tom ont att andas. 

Jag hatar livet på så många sätt. Att d tog dej ifrån mej. Att d tog dej ifrån Tedde. 

Så.

Jävla.

Orättvist.

Jag saknar dej alla dagar i veckan. Dygnets alla timmar. Alla klockslag. Varje minut. Var sekund. 

Du finns på näthinnan hela tiden. Svagare ibland, starkare ibland men du försvinner aldrig. 

Du e ständigt i mina tankar.

Tänker på allt du missar. Allt du går miste om. Teddes båda framtänder e på g. Jag ska t Nyckelberget på infokväll i morrn. Teorikurs. 

Vi ska på kosläpp på torsdag. Vi ska grilla hos Oskarssons. 

Du missade vår bröllopsdag.

Du missade vår förlovningsdag.

Jag har köpt en bil. Jag ska byta försäkringar. Klipper mej å färgar håret nästa vecka. D ska bli en familjekväll på Teddes dagis m picknick. Du kommer att missa den oxå. En familjekväll utan dej. Låter hemskt. Låter ledsamt. Låter jobbigt. D e bara å bita ihop.

Tedde sover fortfarande i din säng. Han sa för nån vecka sen att han ville börja sova i sin säng igen fast inte riktigt än. Få se när d blir. För min del får han sova hos mej hur länge han vill. D känns inte så ensamt. 

Har fortfarande inte vant mej vid att inte få somna m min hand i din. Ibland tar jag Teddes hand bara för att få hålla nån i handen. D e inte samma sak å oftast blir jag bara mer ledsen men gör d ändå.

Vet du hur mkt å hur ofta jag tänker på dej? Ser du oss? Hör du oss? 

Funderar på att köpa balkongmatta i nån knallig färg. Tog ner balkongmöblerna igår. Sen grät jag. I augusti när vi flyttade in i denna lya så såg vi fram emot att sitta in våren på nya balkongen. Jag får sitta in den solo. Känns blä.

Härom kvällen så hade Tedde en jobbig kväll. Han grät så han skakade å sa att han saknade dej. Jag går sönder i små partiklar var gång d händer. Jag har liksom inget tröstande att säga. Hur tröstar jag honom? Du kommer ju inte tillbax. Jag saknar ju oxå dej. Önskar så att d fanns nåt jag kunde säga som var till tröst. Även för mej. But there is nada. 

D e bara mörker. Smärta. Ledsamhet. Saknad. Tomhet. Ångest. Förtvivlan. Rädsla. Mkt rädsla. Oro. Mkt oro. 

Ensamhet. En sån jävla ensamhet. Vännerna å familjen e fantastiska men jag känner mej lik förbannat så jävla ensam. Jag e ju van å ha dej vid min sida. Du å jag va ett. Vi var tillsammans. Vi var hela tillsammans. Vad e jag nu? En skvätt av nåt som blev över.

Kanske skvätten torkar upp å försvinner.