Så ledsen

Den här ledsamheten

Ska den försvinna nångång?

Ska den klinga av?

Ska d bli lättare att andas? 

Ska jag kunna le utan att känna dåligt samvete?

Orken, kommer den tillbax?

Glädjen?

Framtiden. 

Kommer jag att kunna se en blå himmel istället för gråa skyar?

Att se fram emot nåt?

Att glädjas med hela kroppen?

Att le med ögonen?

Just nu e allt så himla jobbigt.

Sjukskrivningen e förlängd m två månader.

D känns bra att inte behöva ha en press.

Samtidigt kommer d dåliga samvetet för att jag inte ställer upp för dem på jobbet.

Men orken finns inte.

Jag e rädd att jag faller längre fram om jag inte lyssnar på kroppen nu.

Faller jag sen blir nog vägen upp lång.

Längre.

Jag sätter en fot framför den andra.

Ett steg i taget.

Jag hoppas att den rätta vägen uppenbarar sej.

Att jag vet åt vilket håll jag ska gå.

Att jag kommer att hitta en väg ut ur allt d mörka.

Just nu känns d så mörkt.

Teodor e min ljusglimt.

För honom. 

Så får d bli.