Cancergalan

När man slår på teven å så ser man Neurocentrum, Radiumhemmet å Rogers läkare Guiseppe...då formligen forsar minnena över en.
De många å blytunga steg jag gått från bussen t Neurocentrum. Fram å tillbax.  Ibland hoppfulla steg. Ibland dödsdömda steg.
De visade en intervju m Guiseppe i hans rum. Så många ggr som vi satt där. Som på nålar inför svaret på den senaste röntgenundersökningen.
Den där äckliga oroskänslan när vi satt i väntrummet utanför. Den gjorde nästintill fysiskt ont.
De ggr vi fick positiva besked å vi grät å klamrade oss fast vid varandra.
Den sista gången när vi fick det jävligaste beskedet av alla. Vi kunde inte klamra oss fast vid varandra tillräckligt hårt. Inget vi gjorde hjälpte.
Kärleken skulle ju övervinna allt.
Den övervann inte.
Döden vann.