smäll på käften

jag var ner på stan en snabbis å får då syn på en man som blir dragen i rullstol
han var så himla lik roger att jag fick stanna till å titta
jag blev ståendes
han såg ut som roger
han var så himla lik
så som roger såg ut på slutet
det cortisonsvullna ansiktet
de där lite stirriga, rädda ögonen
det gråa skägget
det var som att titta in i rogers ögon
jag har så klart sett andra som varit lika förut
såna som kommit å gått med hans lite nonchalanta stil
med hans kutiga rygg
med hans stolthet
men detta var nåt helt annat
det var som en käftsmäll
jag började att storgråta
kunde inte sluta så jag fick åka hem
grät hela vägen hem i bilen
grät hela vägen in
kramades med tedde
ringde till frille å grät en stund till
om roger överlevt så var det precis sådär han hamnat
i rullstol
med ena halvan förlamad
mitt förstånd säger att det var skönt att han fick somna in
det var ju det roger ville
han ville inte bli ett kolli
hjärtat mitt säger något annat
hjärtat säger att han skulle ha stannat
oavsett
jag saknar honom varje dag
varje timme
varje minut
ofta är saknaden kontrollerbar
ibland slår den ut allt
som en käftsmäll