mer skit

ungefär tre veckor efter att du inlett din cancerbehandling så sitter vi alla tre en fredagkväll inne i teddes rum å leker. du berättar att när du kom till ks för att få din strålningsbehandling så hade de haft strömavbrott å att de sen inte lyckats m att få igång strålningsmaskinen. istället hade de dragit igång en gammal avdankad maskin å den hade funkat. du berättade att du sett som blixtar hela tiden å att metallsmaken i munnen varit stark.

vi lekte m tedde å du säger att du har en bra känsla. att allt känns lovande å att du känner dej stark. att vi trots allt elände kan ha en fin fredagseftermiddag. jag minns att du tittar på teodor m ömhet i blicken å så säger du; detta är meningen med livet.

tedde fortsätter att leka å vi sätter oss på sängen bredvid varann å småpratar medan vi tittar på vår goding. plötsligt så börjar du att gestikulera m ena armen mot nånting bakom mej. jag vänder mej om å tittar på väggen där du pekar. jag fattar inte vad du menar å frågar vad d e? då mumlar du något osammanhängande å ser lite underlig ut. jag blir rädd å tar tag i dej å frågar vad som e fel. då förvrids hela ditt ansikte å du börjar tugga fradga. du tappar balansen å jag försöker att ta emot dej, du ät för tung å när du så börjar att krampa så har jag inte en chans att hålla emot. du ramlar ner på golvet å i fallet slår du i handen så att knogarna börjar att blöda. jag fattar fortfarande inte vad som händer utan skriker bara: roger! roger!
tedde blir rädd å börjar att gråta. jag försöker att lugna honom samtidigt som jag e i upplösningstillstånd. jag springer ut i trapphuset å ringer på alla tre dörrarna. två av dem öppnar å de följer med in i lägenheten. den ene killen känner igen symptomen å fattar att d e ett epileptiskt anfall. han lägger en kudde under ditt huvud å försöker att tala lugnt m dej. tedde står i hallen å gråter å jag ringer 112. jag förklarar din situation m din cancerbehandling å de skickar en ambulans omedelbart. när den kommer så börjar du så smått att komma till sans å efter ett tag svarar du på tilltal. du vet inte vad som hänt å har inget minne alls.
vår granne brad, erbjuder sej att ta med tedde in till sej å jag följer med dej i ambulansen.
mitt under all denna kaos ringer lillemor. hon har precis kommit t köping efter en arbetsdag i stockholm. hon vänder om, hoppar på tåget upp t stockholm igen, åker hem till brad å hämtar tedde å sover sen kvar m honom i vår lägenhet. vilken vän!

ambulansen kör oss till akuten på ks å där kommer du in på en gång. du får göra en röntgen å de kollar dej ordentligt. de berättar sedan att d e vanligt att man får epilepsi när man gjort ett ingrepp i hjärnan. både du å jag känner hur tanken på livets orättvisa snurrar runt i huvud å kropp. ska d inte räcka m hjärntumör? e d nödvändigt m epilepsi oxå?
du får ligga kvar för observation ett tag å pia hämtar mej å kör hem mej. vilken vän!

dan efter far lillemor t köping m tedde å han blir kvar hos pappa ett par dar. jag åker upp t dej på ks. vid sjutiden på kvällen får du komma hem.
de följande dagarna gör jag inget annat än letar efter tecken på att du ska få ett nytt epilepsianfall. jag har mardrömmar om hur d hela gick till. ser ditt förvridna ansikte framför mej om å om igen. tedde har mkt frågor å pratar om hur tokig pappa såg ut.

vi börjar så smått prata om att flytta tillbax t köping. jag ser hur besviken du blir samtidigt som du fattar. vi hade skrivit upp oss på husvisningar i köping men så när erbjudandet kom om denna nyproducerade fyra i det nya området annedal i bromma kom, så nappade vi på d å i och med det beslutet så bestämde vi oss för att stanna i huvudstaden. vi hade ju inte tänkt att en fucking hjärntumör skulle förstöra allt...

så fyller tedde år å vi väljer bort ett stort barnkalas. jag känner att jag inte orkar med det. tedde blir lite besviken men när några av hans vänner kommer på en liten tillställning så tycker han ändå att d e ok. han e tydlig med att tala om att nästa år, då vill han minsann ha ett riktigt kalas å d lovar jag.
i magen maler tanken om huruvida du kommer att finnas med på teddes nästa födelsedag. du har ju lovet mej å tedde att du ska följa honom till skolan då han börjar förskoleklass å d löftet klamrar jag mej fast vid.

i början av april börjar vi att gå på visningar i köping. både hyresrätter å bostadsrätter.
jag har en klump i magen varje vaken stund å jag proppar i mej lugnande. de hjälper så att d blir nästan uthärdligt. jag får oxå insomningstabletter eftersom jag har svårt att få sömnen att funka. de hjälper inte. till slut e jag nog bara så slut fysiskt å psykiskt att jag somnar å sover som en sten. bara för att vakna till den där jävla klumpen i magen.
d e nåt jag tänkt på mkt. min klump i magen. jämfört m din så va den nog som en fis i rymden. jag försökte att förstå hur du kände men jag kunde inte riktigt. jag kände mej arg ledsen bitter förbannad på livet. jag har träffat stolpskott efter stolpskott å så när jag väl träffar dej, mannen i mitt liv, så blir du sjuk. eftersom läkarna inte stuckit under stol med att d var en dödlig utgång, vi visste bara inte när, så blev d mkt prat om döden å vad som skulle hända sen.
du kände dej inte ett dugg orolig för mej. du visste att jag skulle bli omhändertagen den dagen då du inte skulle finnas kvar hos mej. jag hoppas att du sett att du fick rätt. jag har verkligen haft d bästa stödet man kan tänka sej. d gör d dock inte lättare att leva utan dej. jag saknar dej varje dag, varje timme, varje sekund, du finns med mej i tanken alla dagar. jag hoppas att du känner d.

du visade sällan rädsla. du bröt inte ihop många ggr. du var så jävla stark! du tröstade mej. du fick mej att hoppas. du var verkligen den bästa.

17 april var jag på arbetsintervju på nibbleskolan å på en visning på odensvivägen. jag vann båda!

i mitten av maj kommer din första svacka. du vill inte leva längre å jag blir så jävla rädd. vi spenderar kvällarna m att prata om allt. livet å döden. du e rädd å vill inte lämna mej å tedde. jag e rädd å vill inte förlora dej. vi gråter tillsammans å reser oss sedan. tar nya tag.
du äter mkt lugnande å blir som en helt annat person. en person som e helt olik dej. en person som jag inte vill lära känna. förändringar kommer smygandes å vi bråkar mkt. din tidsuppfattning kommer helt ur balans å d gör mej vansinnig. om vi ska fara till city å bussen går kl.10 så klär du på dej strax efter halv nio för att gå ut å invänta bussen. jag försöker att få dej att förstå att vi inte behöver gå ut så tidigt men d e som att prata m en vägg. d e jobbiga dagar. å jobbigare blev d. 10 juni var vi på återbesök på ks för att få reda på om behandlingen hjälpt eller inte.
vi e positivt inställda men beskedet vi får e allt annat än positivt. tumören har åter igen börjat att växa å nu sitter den illa till. den sitter vid centrum för andning å syn å den går inte att operera. du får en annan sorts cellgifter som förhoppningsvis ska bromsa skiten. samma eftermiddag, direkt efter mötet m läkaren, har tedde sommarfest på dagis å pappa kommer upp för att följa med. du stannar kvar å pratar mer m läkarna medans jag tar bussen till teddes dagis. när jag kliver av bussen så står pappa där å väntar å då brister d för mej alldeles. jag gråter som ett barn å pappa håller om mej. så får jag strama upp mej, torka tårarna å sen gå kvarteret rutn å in på dagisgården där barnen börjat att ställa upp sej. tedde ser så mallig ut å jag känner både en känsla av stolthet över honom å en känsla av ledsamhet över dej. efter sommarsångerna e d fika för alla barn, föräldrar å släktingar. när vi sitter dä i solen å fikar så kommer du gående. din bekanta lite nonchalanta gångstil. du ser oss å smilar upp dej å då får jag känslan av att vi kommer att fixa detta. du kliver in genom grinden å när du kommer fram till oss så kramar pappa om dej å säger: fan pojk. d här fixar du.

juli kom å vi spenderade två veckor i köping. vi umgicks m vänner, hade grillkvällar, vi fikade. vi var ofta arga på varann. oron tärde på oss å d va ganska jobbigt att tag.
i augusti gick så flyttlasset till köping. lillemor å erja hjälpte mej m lite renovering å tommy tapetserade två rum.
jag började mitt nya jobb men med ett tomt fritids å ingen kollega så kändes d helt ärligt inte bra alls. d va jobbigt på hemmaplan å jobbigt på arbetet. ingen medvind direkt. som tur var erbjöd sej sen ylva att byta avdelning å vi funkade bra ihop från dag ett!

i slutet av augusti va d så dags för ytterligare en röntgen. dagarna innan svaret kom var en pest å en pina. så kom då till slut resultatet å det visade sej att de sista cellgifterna lyckats hålla tumören i schack! tårar av glädje!

september kom å humöret hos oss både åkte berg å dalbana. så fort något bar emot så skulle du lämna mej. en ny förändring hos dej som inte var lätt att acceptera. oron över din sjukdom plussades på med oron över att bli lämnad. du kunde sen säga att du så klart inte skulle lämna mej men när orden en gång e sagda så e de svåra att skaka av sej.

i oktober var du helt uppåt väggarna. ditt gamla jag var som bortblåst. ditt kontrollbehov gick överstyr å din tidsuppfattning höll på att driva mej till vansinne. vi åt ofta frukost kl.8 på helgen å d blev till en fix idé hos dej. vaknade du fem i åtta så stressade du för att hinna få fram frukosten till klockan åtta. jag försökte få dej att förstå att jag å tedde inte var hungriga på en gång utan att vi ville äta lite senare när vi fått vakna till. då blev d stort rabalder om att vi minsann skulle äta som en familj. d slutade ofta m att vi satte oss tills bords för att göra dej nöjd. när du sen var klar så reste du dej upp å gick. när jag försökte få dej att sitta kvar tills alla var klara så såg du oförstående på mej. du var ju klar, varför skulle du då sitta kvar?
en annan förändring var ditt smaskande. du smaskade så vansinnigt att tedde ibland skrek rakt ut: slutar du inte låta sådär äckligt så får du gå in i ett annat rum pappa!
d va som om att du inte förstod å d gjorde du förmodligen inte. du blev nedstämd å tyckte att du var helt värdelös.

1 december fick vi ytterligare ett positivt svar på din röntgen. vi gladdes åt det ett tag sen kom vardagen igen å med den din vilja att skiljas. vi bråkade ofta, jag mådde uruselt å grät mkt. du var mkt förändrad å jag kände mej så himla rädd konstant. tedde drog sej undan å d märkte du å fick ytterligare en anledning till skilsmässa. denna känslomässiga rollercoaster höll å att driva mej till vansinne. d som höll mej uppe ovanför vattenytan var jobbet. d va på sätt å vis min flykt från vardagen. stundtals så var du min gamla roger men allt som oftast var du en främling.
nån dag innan jul var jag orolig över dej å ditt beteende. jag ringde 112 å de lugnade mej.
så under mellandagarna kunde jag inte hålla tillbax min oro. din vänstra sida hängde lixom inte med. jag påtalade d för dej men du slog ifrån dej. d va inget fel m dej. du va bara lite trött.
jag gav mej dock inte å pappa kom å hämtade oss å skjutsade oss till akuten. där blev det en röntgen som visade att d bildats ett ödem i hjärnan å detta ödem tryckte på balansen.
i början av januari skulle du opereras. en sjunt skulle opereras in för att tömma ödemet. denna sjunt skulle sen sitta kvar utifall ödemet skulle komma att fyllas på.

innan du fick tid för operation så kom din djupaste svacka. du ville inte leva längre. du valde mellan att gå å ställa dej på E18 eller att hoppa framför ett tåg. jag ringde till per å han hämtade dej å plockade sen upp mej på jobbet. vi åkte sen till akuten i köping å jag tvingade dem att lägga in dej. jag förklarade för dem hur läget var; att du väntade på operation men att du nu tappat sugen eftersom operationen blivit framflyttad. jag sade att du inte kunde få följa med mej hem igen för då skulle du inte finnas kvar i livet. de förstod min oro, tack å lov, å skrev in dej. de kontaktade ks å de lovade att snabba på en förflyttning dit. två dagar senare blev han förflyttad t karolinska i solna. när jag vinkat av honom så brast det totalt för mej. jag bröt ihop å var så vansinnigt rädd å ledsen. två dagar senare åkte jag upp t ks för att vara med på ett möte m gaston. det visade sej att ödemet var vätskefyllt å d innehöll även nya cancerceller. med andra ord så var det frågan om en ny tumör.

paus.