resten

samma dag som vi får veta att tumören kommit tillbax så får du åka hem. d blir en djävulusisk taxiresa som går via sala. d tar sin lilla tid att komma hem å resan e en enda lång pina. du kryper nästan ur skinnet å vid ett flertal tillfällen säger du att du kommer att hoppa ur bilen i farten.

dagarna som följer går upp å ner. många vänner besöker oss men du har inte så mkt ork. du sover mkt. vilar.
nätterna e oroliga. du har ingen balans å varje gång du går upp på toa så går jag med dej. d blir mao inte mkt sömn för nån av oss.

måndag den 25 januari åker vi taxi upp till ks kl.6.10. under natten hade du gått upp på toa säger etthundra femtioelva ggr. sista gången orkade jag inte kliva upp utan lät dej gå själv. när du sen kommer tillbax in t sovrummet så tappar du balansen å ramlar med ryggen före in i sängbordet å skrapar upp ryggen. eftersom din känsel oxå e nedsatt så märker du inte d. min förtvivlan går inte ena att greppa.

när jag skriver detta e d som att att återuppleva allt detta igen. kanske e d dumt av mej men samtidigt så känner jag att jag måste få ur mej d här. årsdagen av din bortgång närmar sej å mitt humör e upp å ner. jag e ledsen. jag e arg. jag e rädd. jag e orolig. jag är trött. känner emellanåt att d inte finns nån mening m nånting å att livet e förbannat orättvist. jag saknar dej varje dag, varje stund. jag vill inte vara utan dej. känner mej halv utan dej. känner mej otillräcklig när d gäller teodor. får dåligt samvete när jag e mkt ledsen. försöker att må bättre men d e svårt. d skulle ju vara du å jag för alltid. d va inte så här d skulle bli.

26 januari opereras du å en lång orolig väntan vankas. 17.15 kommer du upp på avd igen. patrik höll mej sällskap hela dagen å till kvällningen kom även lillemor. jag sov kvar hos fredrik å på torsdagen den 28:e flyttas du hux flux t köping.
första helgen skulle han få permis men då fick tedde magsjuka å då blev d inställt. helgen efter, den 6 februari, får du permis å jag e så förväntansfull. jag står i fönstret å bara väntar å längtar å till slut kommer en taxi. dörren öppnas, chauffören hjäälper dej ut. då ser jag att du har sjukhuskläder på dej å d e som om att hela mitt inre går sönder.
chauffören hjälper dej upp för trappen. du har fått med dej rollator å käpp.
jag öppnar dörren å d första du säger är: -"jag vill inte leva längre."
mitt hjärta går sönder å jag gråter.
du haltar in i sovrummet å där blir du liggandes.
tedde har oxå längtat efter dej. han sitter i soffan å när han får syn på dej så skiner han upp som en sol men du bara går förbi honom å in i sovrummet. du tittar inte ens på honom. du säger inte ens hej.
den ledsna å förvirrade blick som teodor då ger mej gör mej fly förbannad. min ledsamhet övergår i ilska å jag skäller på dej för att du inte ens tittar åt din son. jag skäller för att du kommer hem i sjukhuskläder. jag skäller för att du inte vill vara kvar i livet hos mej å tedde.
du e helt likgiltig.

jag sitter vid köksbordet å tårarna bara strömmar. mina känslor e i kaos. mitt inre e i kaos. tankarna snurrar å jag kan inte fokusera på något alls.
du e hemma. d jag längta efter. å så blir allt bara åt helvete.
jag hade köpt hem dina favvosaker; hamburgare, grillchips, schweizernöt å skumbananer.
du äter lite mat under tystnad å sen reser du dej för att lägga dej igen. du blir arg när jag vill hjälpa dej. "kan själv". fast du kan inte själv. din vänstra sida strejkar. vänster arm vill inte. ditt vänstra ben vill inte å din vänstra fot släpar i marken när du går. jag drar undan mattor för att undvika att du snubblar.
klockan är sex å du säger att du vill sova för kvällen.
jag hade sett fram emot en kväll på tu man hand i soffan. vi skulle äta lite godis, titta på tv å hålla varann i handen. så där som vi brukar.
du lägger dej å jag får sitta själv i soffan.
tårarna strömmar nerför mina kinder å jag känner mej så maktlös.

jag går å lägger mej ganska sent. vi somnade alltid hand i hand. nu ligger du m ryggen åt mej å d gör så jävla ont.
du vaknar varje timme å går upp på toa. när morgonen kommer har jag inte sovit ett skvatt.
tanken e att du ska bli hämtad m taxi kl.13 men jag står inte ut. jag ringer till sjukhuset å d e som om att hela jag går sönder när jag säger att jag vill att de hämtar honom tidigare.
jag klarar alltså inte av att ha min egen man hemma. jag vill att du ska åka tillbax. jag ser hur orolig tedde är å han drar sej undan. d skär som knivar i mej. jag hade såna höga förväntningar på denna helg. jag hade längtat. tedde hade längtat. å sen blev d bara skit av alltihopa.

när taxin kommer så säger du inte ens hejdå.
jag trodde inte att jag kunde gå sönder mer men d kunde jag.

dan efter hälsar jag på dej på lasarettet. du e fortfarande nere å vill inte leva. jag får träffa läkare å sjukgymnast. jag fick oxå prata m karolinska om ditt tillstånd.
senare på dagen får du magsjuka å blir isolerad. du får dropp å syrgas.
på torsdagen upphävs besöksförbudet å jag e hos dej. du har febertoppar å e vansinnigt trött.
på fredagen blir du sämre. du har som något sår på läppen å jag frågar sköterskorna vad d e. de har ingen aning men gissar att du bitit dej i läppen då du för tredje natten på raken ramlat ur sängen.
den första natten då du ramlar ur sängen så säger de att de ska byta din säng till en äng med högre staket å att de ska vända din säng mot väggen samt att de ska lägga en madrass nedanför sängen utifall du lyckas ta dej över staketet. detta är alltså tredje natten du trillar ur sängen å jag frågar var staketet är å var madrassen är. jag får till svar: "-vi glömde."

eftersom du e sämre så gör de gör en lungröntgen på dej. d upptäcks då att du har lunginflammation å en svampinfektion i lungorna. du blir förflyttad till en infektionsavdelning i västerås. när du kommer in dit så får jag frågan om jag vet om du har några sår. jag visar på på skrubbsåret som är på ryggen samt att jag visar det sk. bitmärket på läppen. infektionsläkaren tittar på mej å säger att d där inte alls e nåt bitmärke. hon tar fram en liten ficklampa å lyser först på dina släppar, ber dej sen att gapa å då håller jag på att svimma. hela din mun e som ett enda öppet sår. din tunga är så vansinnigt äcklig att jag tror att jag ska svimma. hon lyser sen med ficklampan upp i din gom å den e oxå som en enda varig sårskorpa. du har fått herpes. det som dom i köping kallade "bitmärke"...
jag frågar dej om d inte gör ont men du säger att d inte känns. jag förstår då hur avtrubbade din känsel måste vara.

du får göra en magnetröntgen å då upptäcker man att sjunten som opererats in i ditt huvud sitter snett å att d e därför som d inte går att tömma ur någon vätska ur den.
nån dag senare blir du åter igen flyttad t karolinska. jag åkte upp på onsdagen den 17 å hälsade på dej över dagen. du var lite piggare efter en stark antibiotika-kur å d kändes bra i hjärtat när jag sen på sena eftermiddagen tog tåget hem t köping igen.

på förmiddagen dagen efter ringer moretti från ks. du hade fått en blodpropp i ena lungan å d såg inte bra ut. medicin mot proppar e blodförtunnande men eftersom du gått på cellgifter i ett år så var ditt blod redan tunt. alltså var risken för en blödning stor å skulle en blödning uppstå så skulle d inte finnas mer att göra. då skulle du hamna i respirator för att aldrig mer vakna. moretti ber mej därför komma upp till ks. tommy å jessica skjutsar upp mej å väl där får vi träffa läkaren som förklarar läget. han säger att han läst dina journaler å att du från dag ett ifrånsagt dej livsuppehållande åtärder om d skulle innebära att bli liggande som ett vårdpaket. eftersom jag e närmast anhörig så e d ändå mitt beslut att ta. hela jag vill resa mej upp å skrika: RÄDDA HONOM TILL VARJE PRIS! D SPELAR INGEN ROLL OM HAN BLIR LIGGANDE, JAG VILL INTE VARA UTAN HONOM!
men jag vet ju. att bli liggandes e d sista du vill så jag godkänner att inga livsuppehållande resurser ska sättas in om d skulle visa sej att d inte finns mer att göra.

den 19:e blir du förflyttad t köping igen. alla dessa transporter fram å tillbax tär på dej. att ligga fastspänd på dessa smala bårar, som dessutom e minst en decimeter för korta, gör dej helt slut.
de kommande dagarna är jag med teodor på dagarna å hos dej på kvällarna.
på tisdag kväll den 23 februari ringer läkaren nicole till mej å bjuder in till en träff dagen därpå. innerts inne vet jag vad han vill säga men jag slår bort de tankarna så gott d går.
onsdag den 24 februari kl.11.30 träffar jag nicole å han öppnar munnen å säger just de där orden som jag inte vill höra. jag var inte beredd. jag var inte alls beredd på att förlora dej. jag hade inte förberett mej. hur gör man d? hur förbereder man sej för att ens stora kärlek ska dö?

nicole berättar att han pratat m västerås å att de var överens om att en fortsatt behandling bara skulle förlänga lidandet. han hade kontaktat karolinska men de hade ännu inte återkopplat. han ville vänta tills de hörde av sej men han var ganska säker på att de skulle ge samma utlåtande.
han säger oxå att han läst i dina papper om ditt nekande till livsuppehållande insatser men att jag som hustru ändå har sista ordet. jag svarar honom: -av egoism så skulle jag kunna säga att jag vill ha kvar dej hos mej oavsett om du e kontaktbar eller inte, men jag vet att du inte ville attd skulle blir så. du har från dag ett sagt att när den dan kommer å d inte finns mer att göra så vill du få somna in. så jag väljer därför att gå på din linje. ni får avbryta behandlingen."
nicole reser sej då upp, går fram till mej å ger mej en kram å säger att jag är en mycket mycket stark kvinna å att han imponeras av min styrka.
jag känner mej allt annat än stark å jag minns hur jag tänker att "shit va karln luktar svett".

han går sen in till dej för att tala om hur läget är. han säger att de nu kommer att fokusera på smärtlindring å att du ska ha d så bra som d går.

jag kliver sen in i ditt rum. jag tittar på dej som om att d vore sista gången. jag tittar på dina fåror i ansiktet. dina ögon. linjerna runt munnen. dina hårstrån på öronen. ditt förbannade ärr på vänster sida av ditt huvud. jag tittar på dina händer. dina stora nävar som tröstar mej så många ggr genom åren. dina händer som hållit i mina. som gett mej njutning. som gett mej trygghet. ditt födelsemärke på vänstra handens ringfinger. födelsemärket som du funderade på att ta bort eftersom du tyckte att det syntes så väl sen vi förlovade oss.  jag ser på din mun. din kyssvänliga mun. ditt gråa skägg. ditt gråa skäggstubb på huvudet. jag tittar på dina långa smala ben. de har smalnat av under de sista dagarna. d e inte mkt kvar av dem. jag tittar på ditt håriga bröst å tänker på alla ggr som jag legat m huvudet på det å hur dina gråa hårstrån kittlat mej på kinden. dina bröstvårtor som sitter långt ifrån varann. tedde ser likadan ut. jag tittar på dina stora fötter. dina stora, långa tår. dina lilltår som vänder sej utåt. tänker på att vi allt som oftast retade varann för våra fula tår. jag brukade säga att dina tår e så fula att tom den lille försöker springa ifrån de andra tårna. teddes tår ser exakt likadana ut.  jag stryker med handen över den helt kala fläcken på din hjässa. du tittar upp på mej, tar min hand å ler.
jag sväljer några ggr innan jag får ur mej frågan: -"är d något som du vill att jag ska berätta för teodor? är d något särskilt som du vill att han ska veta? något du vill ha sagt?
du ser frågande ut när du tittar upp på mej å svarar: -nej, vad skulle det vara?
jag vet inte om du inte förstått vad som är på gång eller om du väljer att förtränga.

vi pratar om allt möjligt å vi bestämmer att tedde ska komma å hälsa på dan efter. vi pratar ett tag till å då får jag plötsligt en känsla av att vi inte ska vänta m att ta dit tedde. jonas kommer upp med tedde å ni kramas lite. jag gråter å tänker att livet suger. jag har dock ingen tanke på att detta ska vara sista gången som du å teodor träffas.

jag åker hem vid sjutiden. jag känner att jag vill vara med tedde så mkt som möjligt under kvällen å natten eftersom jag sen ska spendera dina sista dagar i livet tillsammans med dej på lasarettet.
när vi pkt hem så kommer zeke, annika, per å karin upp å hälsar på dej. zeke har med sej musik å ni lyssnar på sigur ros å kent å lite annat. du är med i samtal men e mkt trött. de åker hem vid tiosnåret.

vid kvart över tolv, natten till torsdag, ringer de från lasarettet. de berättar att din andning är annorlunda å de ber mej komma. lilllemor ringer t jessica som kommer hit för att passa tedde. än idag kan jag inte fatta att jag inte satte mej på cykeln å bara cyklade upp till dej. varför väntade jag på att jessica skulle hitta en parkeringsplats? varför väntade jag på att lillemor skulle skjutsa upp mej? varför sprang jag inte helt enkelt?
vi kommer fram till akuten. en ordningsvakt möter oss å följer med oss upp i hissen till avdelningen där du ligger. tusen miljoner tankar snurrar runt i huvudet när jag småspringer fram i korridoren. jag tänker att d jag fast för mest sen du fick din sjukdom är på väg att hända. jag kommer nu att var med dej tills du drar ditt sista andetag. tills du somnar in å lämnar mej å tedde.

jag tar av mej jackan å kliver in i ditt rum.
jag ser dej å jag förstår men ställer ändå frågan till sköterskan som är med mej: "-är han död?"
hon nickar till svar å säger att han somnade in 00.35.
klockan är nu 00.36.

jag får ur mej ett avgrundsvrål.
jag går sönder.
i tusen bitar går mitt inre.
så ser jag fortfarande ut inombords.
i tusen bitar.
kvar finns jag å teodor.
utan dina andetag.