Ångest

De första dagarna på lovet var till bredden fyllda av ångest. Rädslan svämmade över inom mej. Ilskan visade sej ofta. Öron låg som en tung jävla sten i magen.
Så kom det tre ganska bra dagar. Jag fyllde dem m vänner, aktiviteter av olika slag å d kändes som om att "Jag kirrar allt!"
Så idag är den förbannade klumpen tillbax. Gråten ligger precis under ytan å darrar..bara väntar på att få vridas på.
Jag är totalt livrädd å skräckslagen inför måndagens bröstundersökning.
Gång på gång flyttas handen till mitt vänstra bröst å jag tänker: den här gången är knölen borta.
Men inte.
Den är där. Hur förbannat mycket jag än önskar den åt fanders.
Cancer är det som skrämmer mej allra mest. Mest av allt i hela världen. Cancer å döden. Två saker som ligger ganska nära varann. För nära om du frågar mej.
Bara tanken på att kliva in i samma rum där mamma behandlades gör mej yr.  Samma ställe där hon felbehandlades gång på gång å som slutligen tog livet av henne
Jag är livrädd för att gå igenom samma sak.
Tankarna går inte att styra. Helt okontrollerbara så far de åt alla håll. Jag har i mitt huvud skrivit testamente. Jag har gråtit å svurit över livet som fan aldrig ger mej en chans. Jag har i mitt huvud planerat för Teodor. För hans framtid utan mej.
Fan. Nu vrids kranen på igen.
Rädslan förmörkar allt å jag har inte alls förmågan att se något positivt just nu.
Runt omkring mej insjuknar folk i alla åldrar i cancer av olika slag. Den visar ingen som helst barmhärtighet.
Sade jag att jag hatar sjukdomen??
När mamma gått bort så tänkte jag helt kallt att inget, inget kan hända Teodor under vår graviditet. Kanske var det en skitbra inställning. Just då. Jag var starkare än någonsin när jag väntade honom. Jag mådde så himla bra å jag älskade verkligen att vara gravid.
Jag trodde att livet varit tillräckligt grymt mot oss. Att mamma dog tre månader innan Teodor kom ut till oss. D e en sorg jag aldrig kommer över.
Så drabbades vi igen av den vedervärdigaste sjukdomen av dem alla; cancer. Denna gång i form av en hjärntumör. Vi tänkte från dag ett vi skulle fixa detta tillsammans. Jag tror att Rogers positiva inställning å hans jäkla fighting spirit gjorde så att han fixade ett helt år med detta helvete.
Jag har alltså väldigt låga förhoppningar inför att jag inte skulle bli drabbad. Cancer slår till när den vill å på vem den vill.
Fanns det en framspolningsknapp så skulle jag trycka på den nu.