Saknaden

Vi som bär sorg, vi vet att allting inte alltid ordnar sig
Vi vet saker om tomrum, om längtan, om mörker
Vi vet saker som vi inte skulle vilja veta.
Ibland säger människor till oss att vi är så starka
Och vi vet att vi mycket hellre skulle vara icke-starka
Och slippa sorgen
Vi bär vår sorg på olika sätt.
I början bär vi den utanpå, ett ytterplagg som ska skyla oss
Skydda oss mot att bli alltför sårade
Visa hela världen: Behandla mig varsamt
Men den där regnrockssorgen, den försvinner
Många tror att den långsamt skavs av
Som ett slitet plagg, så tunt att det är mer hål än tyg
Men så är det inte
Sorgen kryper inåt istället
Syns mindre, boar in sig stadigare
Vi behöver inte längre skydda huden från varje beröring
Vi tål ovarsam hantering
Men sorgen har inte försvunnit,
Den har flyttat in
Blivit ett med kropp och själ
Som en extra armbåge om du så vill
Ibland värker det i den, ofta inte
Men alltid, alltid finns den där
En påminnelse om att man inte kan lita på livet
Till sist tror jag att sorgen hittar sin plats
I nervsystemet
Men ett annat nervsystem än kroppens
Ett nervsystem med trådar som går långt utanför en själv
Hela vägen upp till himlen
Hela vägen ner till helvetet
Ständigt med känselspröten ute
Denna gång inte av rädsla för att såras
(Man slutar vara rädd för det efter ett tag)
Men hela tiden på spaning
Nog måste du finnas där, någonstans, du som jag saknar
För det kan inte vara så att du inte finns
Du påverkar mig så mycket
Du måste vara där
Hela vägen upp till himlen
Och ibland hela vägen ner till helvetet
Det är kärlekens väg
Den trasigas väg
Och det som jag ska berätta för dig
Som ett hopp, som en livlina
Det är att de där känselspröten som vaktar
De trasslar in sig i andra människors känselspröt
Och tillsammans bildar vi ett nät
Alla vi som går med nerverna ute
Och i det nätet fångar vi varandra
För den som sörjer vet också
Att ingen som sörjer är ensam
Alla bär vi något
Och vi blir ett nät
Och när vi faller
fångar vi varandra