Paus

Jag skulle ha bromsat för några veckor sen
Jag gjorde inte d
Tyvärr
Nu sitter jag här
Storgråter m hjärtklappning
En hjärtklappning som ekar mellan husen
Om någon skulle lyssna

Jag oroar mej för allt
Jag oroar mej fortfarande för att få cancer
När jag strax innan jul hittade knölen så startade tankarna sitt maraton
D loppet e fortfarande igång
Den skräck å den oro som kickade loss beslöt sej tydligen för att stanna
Skräcken, rädslan inför att dö e stor
Enorm
E så rädd för vad som då skulle hända m Tedde
Hans morfar börjar bli gammal
Hans ena morbror har flyttat 1,5 timme bort
Hans andra morbror har försvunnit ur våra liv för andra gången

Jag oroar mej för vad som kommer att hända när Tedde blir större
Tänk om jag inte gör mitt ”jobb som mamma” bra?
Tänk om jag misslyckas katastrofalt?
Tänk om allt skiter sej?

Så har vi saknaden efter den långe
Om ni visste hur bra han fick mej att känna
Hur bra han fick mej att må
Visst bråkade vi som de flesta
Men vår kärlek var så himla fin
Han fick mej att bli den bästa versionen av mej som jag kunde bli
Han fick mej att tycka om mej själv
Jag lärde mej att se på mej genom hans ögon
För första gången gillade jag vad jag såg
Vi skulle bli gamla tillsammans
Han skulle ha maten klar när jag kom hem från jobbet
Jag skulle gå i pension lite tidigare
Vi skulle leva

D man som utomstående eller bredvidstående kanske inte förstår e alla dessa faser
D e inte bara sorgen å saknaden
D e så mkt annat att bearbeta

Den 12 januari 2015 ramlade Roger av stolen på jobbet
Då startade den helvetiska resan för oss
Vi hade två olika biljetter han å jag
Han fick sjukdomsbiljetten
Jag fick anhörigbiljetten
Jag fick vara med om att se mannen i mitt liv förändras dag för dag
Mer å mer av d som var han försvann för var dag som gick
Att se den man älskar mest av allt förtvina, försvinna, förändras e svårt
Ett näst intill omöjlig uppgift
Något ingen borde behöva bara med om

En tid av sjukhusbesök, sjukhusvistelse, provtagningar, behandlingar, operationer inleddes
Mitt i allt detta skulle jag vara navet som fick allt att rulla på
Jag skulle vara den som skulle se till att allt fungerade trots att allt gått sönder i småbitar
Jag skulle stötta å finnas till hands

Ett år å en månad lång blev vår resa
Sen somnade Roger in
Kvar blev jag med en massa känslor som var huller om buller
Hur skulle jag hitta tillbax till d som var jag?
Under ett års tid hade jag levt m att vara fru till en cancersjuk
Nu skulle min roll bli änka
Ensamstående mamma
Jag ar inte redo för d
Inte på långa vägar

Jag hade behövt tid att samla mej
Att bearbeta d jag gått igenom
Att få sörja den friska Roger som jag så vansinnigt saknade
Att få sörja den skjuka Roger som jag inte var så förtjust i
Bara att ha sådana tankar fick mej att tvivla på mej själv
Den Roger blev under resans gång lärde jag inte riktigt känna
Jag vet inte om jag ville d heller
Han var så olik Roger
Min Roger
Min älskade
Jag började att låsa dörren t toaletten
Något jag aldrig gjort tidigare
Jag började att sova m t-shirt på
Något jag aldrig heller gjort tidigare
Roger var så förändrad att d ibland var som att leva m en främling
När den jag älskade mest av allt
Den jag kände utan å innan
Förvandlads t en komplett främling så var d svårt att acceptera
Roger var sej själv emellanåt men de stunderna blev färre å färre

Roger blev ett kontrollfreak
Kanske berodde d på att han inte kunde kontrollera sjukdomen å då valde han att kontrollera något som gick att ha koll på
Tiden t.ex.
Han blev besatt av tider
Han tjatade om tider från morgon till kväll
Skulle han till läkaren kl.12 ville han påbörja resan kl.9
Skulle vi med en buss kl.14 så gick han ut å ställde sej vid busshållplatsen kl.12.30
Åkte vi tåg så gick han å ställde sej vid tågdörrarna en halvtimme innan tåget skulle anlända t stationen
Detta drev mej t vansinne
En frustration som knappt gick att greppa

Så somnade han in
Då följde en tid av allt d som rör ett dödsfall
Begravning
Blanketter
Bankärenden
Avsluta prenumerationer
Avsluta konton
Säga upp abonnemang
Kontakta alla som behövde få veta
Fönsterkuverten med ordet ”dödsbo” stod mej upp i halsen
De gjorde lika ont varje gång de damp ner på hallmattan

Allt detta gjorde jag som en robot
Jag tror att jag gick på autopilot
E så tacksam över mina nära å kära som hjälpte mej
Utan dem hade jag brakat totalt

Så kom tomheten
När allt d mest akuta var över så kom den förbannade tomheten
Jag har velat resa bort
Vara själv
Bara få sörja
Sörja den jag förlorade
Sörja d vi aldrig fick
Sörja d vi gick miste om
Sörja allt d jag skulle gå miste om

Men d gick inte
Teodor fanns ju kvar
D var bara att bita ihop å köra på
Jag fick anpassa mej till ett liv som ensamstående med ett litet barn
Något som inte alls funnits med i min framtidsbild
D va så mkt som gick sönder
Så mkt som jag inte klarade av att laga
Autopiloten slogs åter igen på
Jag körde på för mkt
För fort
För hårt

Jag kan fortfarande känna en sån enorm ilska över livet
Gentemot hur orättvist allt e
Hur bearbetar men d?

Vissa dagar känner jag mej stark
Superhjältestark
Då känner jag att jag kommer att fixa detta
Jag kommer att gå segrande ur denna fajt
Andra dagar kryper jag ihop i fosterställning
Då vill jag bara försvinna å för alltid slippa känna den smärta jag har

Just idag e jag svag
Just dag svämmar d över på alla breddgrader
Tårarna rinner ohejdat
Panikångesten gör sej påmind
Känns som om att d e svårt att andas
Att allt tar emot
Jag e så in i helvete ledsen
Ledsen ända in i märgen
Saknaden gör idag fysiskt ont

Jag har tryckt på paus
Jag blir hemma några dagar
Samlar ihop mej
Limmar fast de bitar som sitter lite löst
Ska försöka att hitta tillbaka till mej
Att hitta min styrka
Min ork
Min vilja
Teodor förtjänar att ha den bästa mamman
Kämpar på så att jag kommer dit igen