dom orden sa jag om å om igen som ett mantra efter att läkaren från ks ringt. jag fick svårt att andas å la mej på alla fyra på golvet. hyperventilerade å nästan skrek när jag grät.
i onsdags var jag upp t ks över dan. roger var piggare, han svarade bra på antibiotikan å jag kände mej lättare om hjärtat när jag satte mej på tåget hem.han skulle bli flyttad t västerås el köping under torsdagen å d kändes oxå bra. skönt att ha honom närmare hemma.
så i torsdags vid halv tio ringer telefonen å d e hemligt nummer. åh va skönt, hinner jag tänka. nu e d nog ks som ska berätta att de bokat resa för roger.
svarar å d e simon, läkaren. han säger att han inte brukar vilja ta såna här saker på telefon men att han inte har något val.
roger har under natten klagat på bröstsmärtor som sedan klingat av. på morgonen får han så rejält ont igen å de upptäcker en blodpropp i ena lungan. pga all medicinering så har roger tunt blod å ska egentligen inte kunna få nån propp. av nån anledning så finns d ett samband mellan hjärntumörer, tunt blod å blodproppar. sambandet forskas d på, utan resultat so far.
hru som helst. behandling för blodpropp e blodförtunnande medicin vilket ger ännu tunnare blod vilket i sin tur kan orsaka blödningar. simon säger att d e stor risk för en blödning å sker d så finns d troligen inget mer att göra. där å då börjar d att susa i mina öron å d e nästan så att d svartnar för mina ögon. jag får svårt att andas. jag tänker att "e d nu d händer?" är d nu jag förlorar halva mej? är d nu jag mister mitt livs kärlek?
jag skriker ett tag å tårarna strömmar nerför mina kinder.
sansar mej lite å ringer t pappa. det samtalet tänker jag inte skriva om.
ringer t jessica. hon säger bara "jag kommer" å lägger på.
ringer sen till per för att kolla om han el lotta kan hämta teodor på dagis. fem min senare står de i min hall å i samma stund kommer jessica. granbergs tar hemnycklarna å jag å jessica åker mot huvudstaden. tommy vill följa med så vi plockar upp honom i v-ås.
en å en halv timme senare kommer vi t ks. på skakiga ben kliver jag in på R13. jag e så rädd så rädd att roger har hunnit få en blödning under vår resa t ks å att han somnat in utan mej vid sin sida.
kliver in på övervakningssalen å där ligger han.
min man.
min älskade.
mitt liv.
mitt allt.
mannen jag väntat på under hela mitt liv.
pappan till mitt barn.
en del av mej.
han andas.
han lever.
simon kommer å vill tala m mej. jessica å tommy följer med. simon säger att d e för tidigt att säga nåt om utgången än men att han e försiktigt positiv. han e dock tydlig m att säga att d e en stor risk för blödning då blodet e så tunt så tunt.
så kommer något som känns lite som out of body-experience. simon berättar vad som skulle hända om roger skulle få en blödning. han skulle med största sannolikhet hamna i respirator utan chans till tillfrisknande. jag får då frågan om jag vet hur roger ställer sej till att bli liggande i respirator.
jag vill ställa mej upp å skrika "håll honom vid liv för i helvete!!" men jag vet att d sista roger vill e att bli liggandes som ett kolli å d e d jag svarar simon. "roger vill inte hamna i respirator. sker d så vill jag att ni låter honom somna in."
vi pratar även om donation men i å m att roger har den sjukdomsbilden han har så e d oklart om han kan/får donera.
jag gråter. igen.
vi stoppar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar