jag är så rädd

jag är så rädd. så in i helvete rädd.
i morse pratade jag med dej å då säger du att det får vara nog nu. du vill be om palliativ vård.
jag tror att hjärtat stannade för ett ögonblick. det lixom snörptes ihop inne i kroppen. jag ville lägga mej ner på asfalten å skrika. slå knogarna blodiga. riva sönder naglarna mot den vassa marken.
smärta gör ont. sen finns det smärta som gör o n t.
jag sa till dej; du har ju mej. kan inte jag vara tillräckligt för att vilja leva? för att vilja kämpa? om inte jag räcker till, titta på teodor.
du svarade; jag försöker, tro mej.

i natt hade du bett om hjälp när du skulle på toa. trots det hade du trillat och slagit i huvudet. om en stund får jag veta om det blir röntgen eller ej,
om en stund ringer de från karolinska. jag är nervös inför det samtalet. jag ska fråga rakt ut, utan krusiduller, hur prognosen ser ut. är det så här du kommer att få ha det fram över? finns det nån chans till bättring? hoppas så på det sista. får jag ett pissigt svar...vad gör jag då? jag vill inte att du ska lida som du gör men hur i hela helvetet ska jag klara mej utan dej? du och teodor är mitt allt. på rikt.