rädsla

hur jag mår?
jag får frågan ganska ofta. tror att jag inte riktigt törs känna efter. d gångna året har lixom varit på paus å ändå gått i 250km/h. d där m alla falla ihop funkar inte. d e bara å köra på. känner dock att jag e trött. vansinnigt trött.

fast mest rädd.
rädd inför d som komma skall. ingen kan ju ge några svar. några garantier.

roger tränar för att få tillbax kraft i vänster ben å arm. han hade tränat att gå i trappor för första gången igår.

usch. emellanåt känns d som om att jag skriver om nån annan. jag har inga som helst problem att pratat om oss å om d som händer. men titt som tätt får jag känslan av att jag pratar om nån annan stackare.

d v ju inte så här d skulle bli.
jag väntade i såååå många år innan jag fick träffa den finaste av de finaste. var d för bra? var d därför vi skulle drabbas av denna skit? känns så förbannat orättvist.
och roger som inte säger ett ont ord om nån än mindre till någon. han har aldrig under våra år ihop varit elak mot mej. han är lixom kärlek personifierad. att just han skulle drabbas av detta gör mej så innerligt ledsen.

vi vet ju båda att denna jävla helvetes sjukdom e obotlig. elakartad. d gäller bara att få kontroll på den. d e inte alltid enkelt. jag vet att läkarna gör sitt bästa. d tar dock inte bort min rädsla.

vad i helvete ska jag ta mej till den dan de säger att d inte går att göra nåt mer?
tar mitt liv slut då?
hur blir d för tedde?
ska han växa upp utan sin älskade pappa?

å så gråter vi igen då.
hur mkt tårar kan en kropp producera?
hur mkt ledsamhet kan man känna innan man går sönder. bokstavligt.

d e en sak att ha en cancerdiagnos. d i sej innebär så mkt tankar oro rädsla ledsamhet å ilska. lägg sen därtill kraftnedsättning, synbortfall, illamående, huvudvärk, ångest å nedstämdhet.

d e fan inte rättvist nånstans!

min man som för nåt år sen sprang göteborgsvarvet går nu med gåbord el rollator å tränar med en terapeut i att gå i trappor.
var finns rättvisan i det??

när tedde kommer med sina raka frågor som kan skära som knivar i bröstet, d e d bara att svara så ärligt jag kan.

när tedde helt plötsligt gråter ohejdat å e otröstlig, då e d bara att finnas nära, hålla om å trösta så gott d går.

när tedde blir arg å skriker å kastar saker, då e d bara att försöka att lyssna , låta honom rya av sej för att sedan vilja vara nära så nära.

d gör fysiskt ont. allt detta gör fysiskt ont på ett sätt jag inte kan förklara.

i detta ska jag hinna med mej själv. att ta hand dom mej själv.
hur gör man?

d enda jag längtar efter är att få återgå till den gråa vardagen. d kan vara en grå trist tisdag med regnet smattrande mot fönstret. lite stress inför kvällens matlagning men ändå så himla mkt kärlek i d vardagliga. ingen sjukdom får plats i den grå vardagen. där finns bara jag, tedde å roger. familj å vänner.
d e väl inte för mkt begärt?