d där mörkret

d där mörkret som skymmer min sikt. jag försöker att se men d går inte. allt känns nattsvart. allt gör så in i helvete ont. jag vet inte hur jag ska klara av d här. d gör så jäva ont hela tiden. d kan inte va meningen att livet ska va så här jävla pissigt.

du gjorde mej hel. nu e jag helt jävla totalt vilsen. jag vet inte varför jag fortsätter att andas. d känns som om att hjärtat ska sluta slå. smärtan e så jävla olidlig.

allt påminner om dej. allt allt allt.

varje dag när jag kommer hem tittar jag mot vardagsrumsfönstret. där stod du alla dagar å väntade på mej. när du visste att jag var på intåg så stod du där å spanade efter mej.
d e så himla många dar sen du stod där. vinkade å flinade så d såg ut som en grimas.
ibland tycker jag att jag ser dej. d e förstås inbillning men d gör lik förbannat så ont.

i förrgår natt vaknade jag av att du stod i dörröppningen t vårt sovrum. du vinkade å sa åt mej att somna om.

dan efter din begravning så låg brödpaketet (dina favvisar polarkakor) på golvet vid diskbänken. på kvällen låg paketet vid brödlådan på bänken. e d så att du hälsar på?

jag vet inte om jag inbillar mej. skit samma vilket.

d känns som om att jag aldrig nånsin kommer att sluta gråta.
d gör så ont.
hulkandet.
tårarna.
smärtan.
längtan.
oron.
saknaden.
otröstlig.

jag kände mej så älskad av dej. jag tvivlade aldrig på oss el vår kärlek. vår tillhörighet var så naturlig. d kändes så rätt på alla plan. vi var avslappnade m varann. inget kändes konstigt.

du e den finaste av alla jag mött.

d kan inte få va så att jag aldrig mer får se dej. aldrig mer får hålla om dej. aldrig mer få känna dina armar runt mej. aldrig mer få hålla din hand. aldrig mer få följa konturerna av ditt ansikte m fingret.

jag kan ditt ansikte utan å innan. jag känner till varje rynka på din kropp. varje veck. varje linje. när jag blundar ser jag dej. dina varma ögon. dina ögon som såg mej. hela mej.