tankarna

jag har fått några tabletter. de är mot depression å man blir sömnig av dem. har tatt dem i 4-5 dagar. känns inte ok att ta dem. jag somnar som en stock å d e ju bra m tanke på att jag haft problem m sömnen sen du försvann.
jag har svårt att vakna å känner mej groggy hela dan. som om att jag e i en liten bubbla. som om att jag skulle behöva ruska till mej för att se klart.
fötterna e svullna å fingrarna e svullna.
vet inte hur jag ska göra. fortsätta m dem eller sluta? kanske e d så att kroppen behöver vänja sej vid tabletterna?
jag känner mej inte deprimerad. däremot e jag ledsen. så in i helvete ledsen. en ledsamhet som gör ont. så jävla ont. en ledsamhet som gör d svårt att andas. d gör ont att andas. en ledsamhet som vill att jag ska krypa ner under en filt å ligga där tills d onda gått bort.
vet bara inte om d nånsin går bort?

när kvällen kommer e jag trött. så vansinnigt trött. lägger huvudet på kudden å ding! då e jag klarvaken å tankarna svämmar över. d e allt från de sista dagarna till bakåtblickar under våra år tillsammans. allt i ett enda virr varr. å detta blandas med minnesbilder av dej som död. helt livlös.
ofta kommer minnet tillbax av då jag försökte ruska liv i dej. hur jag försökte att slå dej hårt så att du vaknade.
d gick inte. du var borta.
den känslan jag kände då. vet inte hur jag ska beskriva den. jag var rädd ledsen arg förtvivlad. jag tänkte att d inte kan vara sant. att d inte händer på riktigt. jag var förbannad. förvirrad. orolig. ensam. ensam.

de där jävla tankarna.