The silence

När sömnen inte infinner sig e d lätt att tankarna vandrar.
Dan efter att du gått bort (konstigt uttryck d där; "gått bort". Låter som typ gått vilse el nåt) ringde vår kontaktsjuksköterska från ks för att höra hur d va.
D e åt helvete svarade jag.
Ja jag förstår d men d gäller att inte ge upp. Att inte tappa tron på att d ska gå bra.
Va?
Vad pratar hon om?
Du e ju död!!

Hon visste inte d. Hon visste inte att du somnat in. Hon lät chockad.
Vi pratade en stund till å hon sa att hon skulle ringa veckan därpå å att även Guiseppe (din behandlande läkare) skulle ringa.

Sen bidde d tyst.

Funderade inte så mkt på d just då. De tankarna har kommit nu på sistone.
Vi som haft så tät kontakt. Å sen blir d tyst.

Jag känner just nu en vansinnig ilska. Ilskan över att jag inte fick vara veta att flytten tillbax t Köping innebar en palliativ vård.
Hur i H E L V E T E kunde de strunta i att informera mej?
Jag frågade rakt ut å fick ett nekande svar.
Ett nej. "Nej där är han inte än."

Där är han inte än.

Varför svara så när han uppenbarligen var där?

Vad gör jag nu? Vad ska jag göra m den här informationen? Min första tanke va att jag måste ringa t KS. Att jag måste fråga var d brast nånstans? Varför jag inte fick veta?
Om jag fått veta så hade jag inte lämnat dej för en enda sekund. Jag hade varit kvar hos dej. Jag hade sovit hos dej. Jag hade hållit din hand dygnet runt.

Jag hade varit hos dej.

Jag hade varit hos dej.