Ett kort ögonblick

När jag vaknar så e d ett kort kort ögonlock som jag tror att allt e som vanligt. En kort stund där jag tror att du ligger bredvid mej. En liten stund då jag tror att d e dina andetag jag hör. Ett ögonblick då denna mardröm inte fyller upp hela mitt liv.
Den korta korta stunden. Den skulle gärna få vara mitt liv.
När d sen kommer över mej att du e borta . Då kommer klumpen i magen. Värken i bröstet. D där krampaktiga taget om hjärtat. Varje andetag e tungt. Ledsamheten fyller hela mej.
D gör ont.
Jag blundar för att få somna om. Då kommer minnesbilderna. Din kropp som slutat andas. Mina knytnävsslag mot ditt bröst. Mina skrik. Min ångest.
Jag kan riktigt känna den fysiska smärta som sköljde över mej för att sen stanna kvar. Känslan av overklighet. Känslan av att nån jävel utsätter mej för ett hemskt skämt. Ett test.
D kan inte på nåt jävla sätt få va få här. Du som va den finaste av alla. Den varmaste. Den ärligaste. Du var full av kärlek. M tanke på dina föräldrar så e d mkt märkligt. Men stora hjärtan kan man nog inte styra. Stoppa. Tämja.
Ditt hjärta slog för mej. Mitt hjärta slår fortfarande för dej. Våra hjärtan slog tillsammans. De slog för oss å de slog för Tedde.
Jag gråter. Jag gråter så mkt. Tårarna verkar ändlösa. Smärtan avtar inte. D e som om att den ökar i omfång å kraft. D e som om att jag för varje dag som går inser att du inte kommer tillbax. D e som om att d gör mer å mer ont när jag börjar att förstå d.
Jag kanske t slut går sönder helt. Slipper jag känna så här då?