Jag känner mej just nu så jävla arg! Så in i helvete arg.
Jag har fan inte gått m på d här!
D va du å jag Roger.
Du å jag.
D skulle alltid vara vi! Du lovade mej evigheten. Du lovade mej kärleken.
Du å jag å Tedde. D skulle alltid vara vi.
Hur
Hur ska jag göra nu? Hur ska jag kunna fortsätta utan dej?
Hur ska jag kunna leva hela mitt liv utan dej vid min sida?
Vem ska hjälpa mej m Tedde? Vi skulle ju uppfostra honom t den finaste av d fina.
Som du.
För var dag som går blir min längtan å saknad större. D e som om att den växer sej starkare å starkare för varje dag som går. För varje timme. För var sekund.
För varje andetag.
Idag har jag spelat upp sista stunden på lasarettet i huvudet om å om å om å om å om å om å om igen.
Jag försöker att tänka om...om jag bara...om jag gjort d...om jag sagt d...
Jag skulle aldrig ha lämnat dej.
Jag skulle ha hållit din hand.
Jag höll din hand alla dagar.
Jag höll din hand alla andra dagar.
D måste räknas.
D gör d väl?
Att se dej utan liv. Att se dej utan puls. Att se dej sova den stora sömnen. Att se dej utan smärta. Utan lidande.
Så jävla mkt som snurrar i huvudet.
Om du visste vad jag slog dej.
Om du visste hur mkt jag ruskade dej. Skakade dej.
Du vaknade inte.
Du vaknade inte.
Du kom inte tillbax t mej.
Du lämnade mej.
Du lämnade mej alldeles för tidigt.
Fan Roger. Du lämnade mej.
Du lovade att du aldrig skulle göra d.
Vi gifte oss för att d skulle vara vi.
D skulle alltid vara vi.
Hur kunde d bli så jävla fel?
Hur gör jag nu? Hur kommer jag vidare?
Jag håller mej sysselsatt. Då kan jag för en stund låtsas att allt e som vanligt. Jag kan spela med i d som kallas livet. D jävla livet.
D där jävla livet som gett mej många käftsmällar genom åren.
Detta va en riktig jävla knockout.
Hur reser jag mej? Hur kommer jag upp på benen igen?
Folk säger att första året e d jobbigaste. Att ta sej igenom högtider å annat.
Jag tycker att vardagen e ett helvete att ta sej igenom.
De vardagliga sakerna slår mej hårt.
Att inte kunna ringa dej å berätta vad Tedde sagt idag.
Att inte kunna berätta hur min dag varit.
Att inte kunna fråga om din dag.
Att inte få reta mej på att du dräller.
Skulle göra vad som helat för att ha dej sittandes vid köksbordet igen. Smaskandes å drällandes på golvet. Jag skulle gladeligen sanera din plats efter maten bara du vore här.
Idag när jag å Jessica ätit lunch så kom ledsamheten över mej. I vanliga fall hade jag m mat i magen ringt dej å berättat om hur shoppingen gått so far. Jag hade skarvat lite men du hade förstått att jag gått bananas m inköpen.
Nu finns du inte här. Jag kan inte ringa dej. Jag testade att ringa ditt nr för att få höra din röst. Mobilen var avstängd å d enda som hördes va "numret har ingen abonnent". D gjorde så förbannat ont.
Din röst. Din höga röst. Din höga röst som emellanåt kunde driva mej t vansinne. Jag kunde be dej att inte prata jäkla högt. Jo hej du. D va som att pratat m en vägg. Att viska, d fanns inte i din kropp.
Din kropp.
Tanken på att aldrig mer få vakna m dej bredvid mej. D gör ont.
Att vakna till under natten. Sträcka ut handen å röra vid din rygg. Att stryka dej över kinden. Att lägga min hand i din. Att krypa tätt intill. Att vara nära. Att putta till dej för att du snarkar till. Att bara ligga å lyssna t dina andetag.
Nu är jag här.
Utan dina andetag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar