Tid

En vecka å en dag.
En vecka å en dag utan dej.
En hel jävla vecka.

Att va ifrån varann va inte vår starka sida. Att somna hand i hand var ju vår grej å de nätter vi inte var tillsammans så fick vi blunda å låtsas att våra händer var sammanflätade.

D längsta vi varit ifrån varann innan alm denna skit drog igång var när jag var t London m Västeråstjejerna el när du for på jobbresa t Göteborg. Eller förra sommarens Way out West.

När du sen blev sjuk å vi var ifrån varann i nästan två veckor så lovade du mej dyrt å heligt att aldrig göra om d.
Under året har d gått rätt bra. Vi har varit tillsammans.
Under året har jag varit så arg. Så in i helvete arg. Inte på dej utan på den förbannade sjukdomen.
Jag har skällt på dej.
Jag har skrikit på dej.
Jag har gråtit m dej.
Jag har andats m dej.
Jag har kramats m dej.
Jag har tröstat dej.
Mest har jag dock varit arg.
D har jag ångest över nu.
D e svårt att rå över känslorna.
Ilska va en stark känsla sol. Ofta fanns närvarande.
Vi pratade så klart om d oxå. Du visste att d inte va dej jag va arg på utan sjukdomen. Den förbannade hjärntumören som förändrade dej. Den förändrade dej på så många sätt.
Jag vet inte hur många gånger jag bara skrek rakt ut att jag vill ha Dej tillbax.
Så klart att d va jobbigt för dej. För din del va du ju fortfarande Roger. Den samme.
Men för oss var du i mångt å mkt en helt ny person. D va inte alltid lätt att acceptera. Vet inte om jag nånsin gjorde d. Jag kom t slut fram t med mej själv att jag hellre ville ha den nya Roger än ingen Roger alls. "Min Roger" skymtade ju emellanåt.

Din vilja va så stark. Din livslust räckte till å blev över. Från dag ett har du varit helt klar m att du skulle fixa detta. Jag litade på dej.
Du sa att eftersom du väntat länge på att vi skulle få träffa varann så skulle du ingenstans. Så måste d ju vara!

Du var envis. En bra egenskap i många fall. Speciellt i detta. Din envishet höll dej på benen. När du sen tacklade av va d mkt svårt för dej att acceptera d. Du slog d ifrån dej. Sa att d inte va nåt som va fel.

Vid fyratiden på onsdagen den 24 februari avslutades behandlingen å fokus sattes in på smärtlindring å lugnande.
Kl.00.35 natten till den 25 somnade du in. D tog alltså bara 8,5 timme för din kropp att somna. Du måste ha varit så trött min skatt. Du måste ha kämpat så mkt så mkt. Du måste ha gått på ren vilja å envishet sista tiden.

Innan jul så sa du att du ville att denna julen skulle bli en sån där fin jul som man drömmer om utifall d skulle bli din sista.
Visste du? Kände du att d va på g? Kände du på dej att orken började att ta slut?

Vi sa en del dumma saker t varann. Jag va så vansinnigt rädd för att mista dej. Tanken på att fortsätta att andas utan dej. Den tanken gick nästan inte att tänka. Jag vet att jag mer än en gång tänkte att om vi inte haft Tedde så hade jag följt med dej.

Utan dej vill jag inte vara.

Utan dej är jag halv.

Utan dej är jag vilsen.

När kvällen kommer. Jag kryper ner under täcket. Lägger mej till rätta. Jag sträcker mej efter din hand. Din hand som brukar möta min. Din hand son ligger redo att min hand.

Nu finns d ingen hand att hålla i.