Att vara 47,5 innebär att jag på många sätt landat i vem jag är, vad jag tycker å vad jag vill. Alla händelser i livet har lett fram t den jag e idag. Vissa saker skulle jag så klart velat ha varit utan men nu kan jag ju inte välja, d e bara å tugga i sej.
Skinnet på näsan har blivit tjockare m åren. I skolan va jag blyg å vågade inte räcka upp handen i klassrummet, trots att jag elva ggr av tio kunde svaret. D e d nästan ingen som tror idag när jag berättar. Jag blev retad ibland men eftersom mamma trugat i mej att d e de som e dumma som säger dumma saker så lät jag glåporden fara över mitt huvud. I efterhand e jag stolt över den styrkan.
Under årens lopp lärde jag mej att jag själv måste föra min talan. D e ingen annan som gör d åt mej. Jag säger vad jag tycker å ibland kan d kanske uppfattas som obehagligt å bullrigt men min åsikt e lika mkt värd som nån annans. Att ifrågasätta, att diskutera. Sånt måste t för att komma vidare.
Att våga säga min mening kan ofta misstolkas för att jag kan ta vilken skit som helst. Min hud e lika tunn som den som öppet går å gråter el suckar sej igenom en dag. Visst kan man ha en dålig dag, en jobbig period, men har du valt att gå t jobbet trots att ryggsäcken just denna dag känns alldeles för tung, då får du hålla ihop å göra d dom du e där för att göra.
Jag har haft många såna dagar. Dagar då jag helst av allt velat gråta, sucka å gnälla inför alla jag mött. Jag kan tala om att jag har en dålig dag, att jag e mitt i en dålig period, men ändå utföra d jag e där för att göra. D e kanske fel av mej. Jag kanske ska börja bete mej så. Då kanske jag oxå kan få höra att "d e ju så synd om henne". Inte vet jag om d skulle göra saken bättre men d skulle iaf bli mer rättvist.
Jag har alltid följt min inre kompass. Jag har ofta kunnat lita t den, att den ska leda mej rätt.
Den sista tiden har kompassnålen snurrat hej vilt åt alla håll el bara legat stilla. Hur ska jag då kunna komma vidare? Med ensamt ansvar för en elvaåring så krävs en fungerande kompass. Virrvarret behöver utredning, trasslas ut.
Just nu e d inte mkt som jag orkar mer än att jobba. Fritiden går åt t återhämtning å d känns inte bra alls. Ser heller ingen påfyllning av energi i sikte. Kanske e d dags för en rejäl förändring? Förutsättningarna, så som de ser ut idag, e inte mkt att hänga i julgranen.
Att samla ihop sej, att fånga den inre styrkan å att hitta ut ur d trassliga e nu prio ett. Lite som ett maratonlopp där glada hejarop på slutet kan få en att orka sista biten. På ren vilja. Kanske nån kan heja på mej lite så jag fixar upploppet?
