årskrönika 2017

har inte skrivit på skitlänge upptäckte jag nu då jag öppnade min blogg. tänkte iaf skriva min årskrönika för året som gått, trots att d e några små dar kvar innan 2018 inleds.

inledde 2017 m att beställa duschväggar. när de kom å den enorma duschkabinen försvann så bidde d som ett helt nytt badrum. halleluja!

8 januari somnade farmor in efter en ganska lång tid av krasslighet.

på jobbet var d ren å skär kaos. ylvas å min tillvaro var ett rent helvete. vi turades om att gråta å svära. så här i efterhand kan jag inte fatta att jag lät d gå så långt. aldrig mer! d gick till slut så långt att jag blev sjukskriven. efter rogers bortgång så hade jobbet varit min plats för andning. en plats där jag kunde vara jag å koppla bort allt som skedde på hemmaplan. aldrig mer ska jag finna mej i att jobba m inkompetenta kollegor. aldrig mer!

i mitten av januari kom magsjukan. som vi längat...

17 februari for jag t västerås m lillemor å njöt av skönsång; weeping willows i konserthuset. broken promise land spelades inte mindre än 2 ggr å d gräts båda ggrna...

18 februari for vi t västerås igen för att lyssna t micael dahlén. maten innan på agrill var ljuvlig!

februari var annrs en riktig jävla skitmånad. årsdagen av rogers bortgång gjorde sej påmind var å varannan dag. lägg sen till knivhuggen i ryggen som dök upp på min arbetsplats. d e en underdrift att säga att livet var ett helvete.

var t hufvudstaden å såg en utställning/installation av å med marina abramovic.

12 mars grillade vi korv i vallby hos lillemor å zeke. teddes ord får beskriva den eftermiddagen: -detta är livet!

tedde fyllde 7 å hade kalas. galet liv men han njöt för fulla muggar!

1 april var d dax för skönsång i öebro: moto boy på east west inkl sushi. njutbart!

2 april va vi m på bissen brainwalk för första gången.

7 april skedde ett terrordåd i sthlm. en lastbl mejade ner på drottninggatan å man funderade lite på va fan d e för fel på folk...

den 18 april arbetade jag min första arbetsdag av vårterminen utan hjärtklappning. så här i efterhand blir jag så in i helvete förbannad på hur mkt jävla skit jag stod ut med. fy fan!

jobbade 50% ett tag å fick börja m antidepressiva igen. fy fan!
ryggen pajade stup i kvarten å jag började gå t psykolog. igen. fy fan!
hösten å vårens helvete på jobbet tog verkligen ut sin rätt. fy fan!

5 maj va d dax att se idoler från ungdomen; depeche mode. trög inledning men gubbarna tog sej på slutet.

pappa opererades den 22 maj å d gick bra!!

sista helgen i maj va d grisfest i köping å vi skakade rumpa t panetoz på busstorget.

17 juni fick vi umgås m vänner då fredrik hade en 40-årskiva. tedde å milo lekte å d va en prima afton!

midsommar firades i vallby. fin afton på alla sätt.

semestern inleddes m en tur t täljö å susanne å hennes familj. fortsatte därifrån t storvreta å t jessica å hennes familj.
en em å afton spenderades i lien m linda å hennes familj. grillning vid vattnet. fint!

pappa kaklade i köket å d bidde finfint!

grillunch hos bästa bästa kollegan ylva. tedde bjöd in oss å d tackar jag för!

bad å fika hos emma på malmön..

glass på altanen hos bea å robert.

tedde va på kalas hos nemi å evelina.

v 29 for vi t varberg å hotell gästis. solen sken å vi njöt. my å saga kom dit i mitten av veckan å d va hur bra som helst! swishade förbi ullared på vägen hem.

v 30 for v till kreta m petra, levi å moltas. njutbar vecka m strålande sol å såååååå god mat!

innan semestern va slut va jag på harrys m ylva å vår blivande kollega. kändes hur bra som helst! (å d blev bättre än jag nånsin kunnat hoppas på!)

var på utställning av karolina i broby.

for t älvkarleby m spasse å ellen. bodde på en mysigt hotell å spenderade sen en dag på furuviks djurpark.

jessica m familj kom hit å hälsade på å vi passade på att visa dem glass å berså.

avslutade semestern m att bo på hotell i hufvudstaden m tedde. njöt för fulla muggar! jag shoppade å tedde va på fotboll m dennis å c/o.

26 augusti for vi t eskilstuna å där var vi å gainesville m vänner. fint väder, bra musik å mindre bra mat. skoj att tedde fick följa med på minifestivalen!

2 september va d dax för den årliga kräftskivan hos jonas å spasse.

9 september gifte sej patrik å lotta. en eftermiddag å kväll fylld av glädje. en av de få ggr jag känt ren å skär glädje sen roger gick bort.

var till ett medium men d kändes som ren å skär bullshit.

började i kören joyvoice å d va sååå himla kul. tills vi skulle sjunga utan dina andetag. då försvann glädjen å jag slutade i kören.

i september var bella i sweden å hon kom hit å hälsade på. njutbart!!!

tedde spelade fotboll under hösten. träning på onsdagar å lördagar å så ett gäng poolspel.

besökte golden hits m svågern nils. god mat å pruttig show.

i november upptäckte jag å tedde en ljuvligt god indisk restaurang i västerås. mums!

mammografin visade noll fel. tack å lov!

röntgen av onda tummen visade noll fel.

stötvågsbehandling av fötterna. gjorde ont men hjälpte inte.

december var en sjuk månad. hade nackspärr, ont i ryggen. mellan skuldrorna, fötterna.
vaxade benen för första gången. aj.

23 december firade vi lilla julafton hos lillemor å zeke.

julafton spenderades hos pappa i sällskap av fredrik å nils.

juldagen kom å så även patrik å lotta. julklappsutdelning igen. julklappsspelet. skoj!

något som slår mej när jag läser i kalendern över d gångna året e att till stor del har d handlat om sorg å ledsamheter. saknaden efter roger har genomsyrat allt. teodor har haft sina svackor å hans saknad efter roger gör ont i hela mej. skulle så gärna vilja kunna säga att d går över å att pappa kommer tillbax.
jobbmässigt var vårterminen den jävligaste i mannaminne. så mkt tårar som jag fällt. så mkt frustration. så mkt ledsamhet. så mkt besvikelse. tack å lov att vi fick heli till oss på blomtorp. lyckan e total!

just nu spelar tedde fifa 18 å jag sitter här i soffan m datorn i knät. skall strax joxa ihop lite frulle. sen blir d packning inför resan till solen. i år kommer nyår att spenderas i ett annat land. kommer att skicka iväg en önskan om ett bättre 2018.

någongång

"In fact, when we’re ready to love – truly ready to not let our fears, insecurities, and guilt hold us back – the world had better take notice. We love hard because we know firsthand the importance of letting our partners know how much they are cared for, while they are still here with us. We know to cherish the small things we once took for granted. We get that those silly squabbles don’t matter in the end. We know it’s always the right time to live boldly and passionately."

Beställda!

Hurra

Idag är det ett år sen som jag fick mitt körkort. Det firar jag å den lille långe m popcorn.

hej min älskling, raring,ljuva skatt

så sa du ofta till mej så jag lånar de orden idag
jag kom en minut för sent
jag hann inte fram för att hålla din hand innan du tog ditt sista andetag
jag var med under resans gång
jag var med på resans första hållplats; st görans akutmottagning
där höll jag din hand då vi låg på en smal brits i en vänthall med draperier runt
vi fick en sjuktransport t KS å under den resan höll jag din hand
jag var hos dej på KS hela dagarna å vi höll varandras händer
när du rullades bort för op så höll jag din g¨hand
när du vaknade upp efter op så höll jag din hand
du hamnade på sthlms sjukhem för rehab
jag var där å stöttade dej å jag höll din hand
så fick du komma hem å vi höll varandras händer
cellgifter sattes in å jag höll din hand då du kräktes
du fick prova ut en mask som du skulle ha under strålningen å då höll jag din hand
vid din första strålning höll jag dun hand då de spände fast dej på britsen
när du sen kom ut ur strålningsmaskinen så höll jag din hand då de knäppte loss dej
när du skulle röntgas för att se hur tumören såg ut så höll jag din hand
när vi skulle få besked i det där lilla rummet så höll jag din hand
i fyrahundraåtta dagar höll jag din hand
den fyrahundranionde dagen gjorde jag det inte
inte för att jag inte ville utan för att jag inte hann
i huvudet så vet jag att det är de fyrahundraåtta dagarna som räknas
de dagar som betyder mest å de dagar som räknas
hjärtat har fastnat lite i den fyrahundranionde dagen men jag är 100 % säker på att du vet att jag ville vara hos dej
vetskapen om att du visste att jag var på väg känns bra

Fotbollskille nr 1

Rond två

Jag har kraschat
Nu e d sjukskrivning igen
Testar på 50% så får vi se hur d går
Har börjat m antidepressiva igen
Har börjat hos psykologen igen
Jag trodde inte att årsdagen skulle ta mej så hårt
Teodors svacka var svår för mej att hantera
Jobbsituationen under de sista fem månaderna har dödat den sista ork jag hade
Med facit i hand skulle jag ha slagit i handbromsen i januari
Lätt att vara efterklok
Nu e d fokus på mej som gäller
Jag ska resa mej
Komma tillbax å vara den bästa mamman jag kan vara
Vansinnigt tacksam över stöd från vännerna å pappa
Ska jobba på självkänslan
Fortsätta att bearbeta
Till slut stå stadigt igen

Min LÅNGA tuss

Köpte braxor till lilltussen idag
Stl 134
D va bara å vända tillbax å byta
Till 140.....
Var tusan tog min lilla tuss vägen?!?!

To whom it may concern

FUCK YOU!

Lek is da shit

Under påsken så har jag å Tedde umgåtts en hel del m min barndomsvän Stina å hennes pojkar. Stina bor i England sen snart tjugo år sist vi sågs var när Tedde var några månader.
Hennes yngsta Leo e ett år äldre än Tedde å de famn varann direkt. Leo pratar bara engelska å Tedde bara svenska men jösses så de pratat m varann! De har tjattrat ikapp å skrattat. Så himla härligt.
Idag på em så var de ut på innergården å spelade fotboll å rätt som d e så e d sex ungar som spelar. Jag blev så glad inombords att ögonen tårades.
Sekunden efter kommer Tedde inspringandes å säger att han fått nya kompisar å att en av dem fastnat i ett träd å att jag måste hjälpa honom. Sagt å gjort, på m skor å jacka å sprang ut å mkt riktigt; i ett träd halvhänger en pojke som fastnat m skon i en trädklyka.

Påskhelgen annars har varit både fin å ful. Vi har som.sagt umgåtts mkt m Stina å hennes boys. På påskaftonen var vi på middag hos fam Oskarsson. D va knytis å d bidde ett smarrigt påskbord m fina vänner.

Vår bröllopsdag var jobbig. D e som om att hjärnan snöar in på ledsamheten å d e svårt att komma ur den snurren. Stretar vidare.

I morrn e d jobbdax igen. Inte riktigt redo för d. Skulle behöva lite mer ledighet.

Bröllopsdag

Den andra bröllopsdagen utan dej
Jag å Tedde firade så som vi brukade
Potatisgratäng å mjukt kött (oxfilé på Teddes språk)
Du fick röda rosor
Teddes val
Jag e fortfarande inte uppe ur svackan
Har lite problem m att hitta upp
D har varit kaos på alla plan
När Tedde sen når dåligt så blir allt mkt tuffare
D e svårt att förklara för en sexåring varför en del inte hör av sej längre
Varför de inte firade honom på födelsedagen
Varför han inte fick nåt paket
Jag vet ju inte varför så jag kan inte förklara
Jag tycker att d e skitjobbigt när de man tror ska finnas som stöd sviker
Inte ett pip
Inte ett enda sms
Jag tänker att d nog får vara nu
D får vara bra nu
Jag får vända mej till dem som bryr sej om
Jag kanske ser stark ut på ytan
Inombords e jag trasig
Kanske olagningsbar

Funderar lite

Har haft en låååång svacka
Den e fortf inte över men jag har börjat att känna igen å d e bra
Då vet jag att jag snart e uppe
Att aktivera sej e oxå bra medicin
Idag spelade Tedde innebandy på fm å sen for vi t Vallby där vi grillade korv t lunch
D bidde oxå en del fotboll t den lille långes stora glädje
Jag fick möjlighet att ventilera lite (läs mkt) m Lillemor å d va vansinnigt skönt

Att stoppa huvudet i sanden funkar inte
D e bara å ta tag i sina maror å kämpa på
D e bara så mkt elände runtomkring
Trötthet
Sjukdomar
Ledsamheter
Svek

När man e lite under isen så funderar man mkt
Tankarna far runt åt alla möjliga håll
Inte bara åt fel håll dock
Ibland går d ju upp ett Liljeholmens när man fått älta ett slag
Kan ofta känna ilska
Frustration
Ibland avundsjuka

Saknar tvåsamheten
Jag saknar att ha nån att luta mej mot
Nån som lixom alltid e på min planhalva
Att så se de som har tvåsamhet men som inte tar vara på d
Kör huvudena i sanden
Inte samarbetar
Så bortkastat
Så himla bortkastat

Så den här dagen
Jag har skrattat
Jag har skrattat så skrattet nådde ögonen
D kändes bra i hela min mulliga kropp
Att se Tedde skratta å må gott
D e en lisa för ett sargat hjärta

Jag e på g upp
D e bara å hålla ut ett slag till
Men snart så

Facebook-påhittet "Den här dagen" som skall sparas i det lite sargade hjärtat

Det är redan så fruktansvärt tomt utan dig, vår kära vän Roger Goglund. Livet blir aldrig detsamma. Jag är så ofantligt glad att jag valde att lämna biosalongen och istället åka upp till lasarettet och tillbringa ett par timmar vid din sida igår kväll. Saknaden är stor och jag lider så med Ullis och Tedde.
// Karin Ljung

Varför är det alltid de som sticker ut som lite extra vänliga som rycks bort av den där skitsjukdomen som jag inte ens orkar nämna namnet på längre? Sov gott gentle giant Goglund, du saknas oss.
//Gustaf Hielm

En fin kompis jag alltid blev glad av att träffa är borta.
Alltid omtänksam och uppriktig, som en stor snäll nalle.
Idag skickar jag en massa varma tankar till din fru, ditt barn, din familj och alla de många människor i Köping och andra ställen som står dig riktigt nära.
Jag kommer alltid blir förbannad när jag tänker på den jävla sjukdomen.
Men jag kommer alltid bli glad när jag tänker på dig.
Sov gott Goglund, och sprid ditt goda karma vidare, wherever you are.
//Johan Johansson

Roger Goglund må ha lämnat jordelivet men han lever i allra högsta grad kvar i våra hjärtan. Med stolthet och glädje fick jag kalla mig hans vän under drygt 30 år. Minnena är givetvis många men jag väljer här och nu de två utlandsresor vi gjorde som glada (nåja) ungkarlar i början av 2000-talet.

Den första gick till London. Jag hade köpt biljett för att se Brian Wilson framföra Smile i Royal Festival Hall.
Kan jag hänga med? undrade Roger. Självklart kunde han det!
Vi bodde i Camden och hade trevligt trots att jag störde mig lätt på att han envisades med att sjunga de första raderna av London Calling exakt varje gång vi kom upp från tunnelbanan. Antagligen ingenting jämfört med den irritation mina dåvarande klappa-händerna-tics väckte hos honom...

Sen blev det också en tripp till Italien. Rom och Florens närmare bestämt. Besöket i Peterskyrkan blev minnesvärt av flera skäl. Under den mäktiga kupolen ekade plötsligt:
JA, DET ÄR GOGLUND!!!
Akustiken i byggnaden får beskrivas som spektakulär och alla som var där lär ha hört Rogers mäktiga stämma när han besvarade sin dåvarande arbetsgivares telefonsamtal. En vakt fick panik och rusade ilsket fram till den långe som använde sin avväpnande charm och snabbt vände situationen till sin fördel. Vi hann också med att leva det goda livet i min andra hemstad Firenze.

Några fler resor blev det inte. Roger fann den stora kärleken och resten är, som det heter, historia.

Tack för allt kompis. Du har en särskild plats i mitt hjärta för evigt... 
//Patrik Zander

Ofattbart, tungt och fruktansvärt orättvist! 
Kan inte få bort tankar och minnen av M59, ironiska kommentarer som ständigt lockade till skratt och en fantastisk rödbränna när solglasögonen togs av.Tror det måste ha varit sent -80 tal på Roskilde och trots alla konserter, fester och andra tillfällen vi umgåtts under åren så etsar sig detta minne sig fast av dig Roger, vila i frid min vän
//Terje Nilsen

All denna kärlek för vår vän Roger Goglund. Men det allra finaste är väl att Gogis och hans underbara familj fick ta del av den även långt innan sjukdomen...
//Patrik Zander

Nej, det är inte med samma glädje jag åker över! Har länge funderat på att ställa in resan i respekt! Men..Roger och jag pratade många gånger innan han blev dålig att dra till London och inkludera en fotbollsmatch. ( jo, ni läste rätt Gogis på fotboll Så blev det tyvärr inte, och jag tror Roger skulle bli skitsne om jag inte åkte! Så bastuban, du är med mig hela resan !
//Ulf Pettersson

Bokade av det billiga enkla hotellet i Bangkok och bokade ett lyxhotell med schysst pool istället för vår start på resan. Man vet ju aldrig vad som händer i livet så varför inte unna sig lite lyx?!? Vännen Roger kallade ju oss för familjen storfot så vi får väl ta och leva upp till det i hans ära!
//Karin Ljung

Från julen 2012 fram till semestern 2013 jobbade jag tillsammans med Roger Goglund. Vi hade bara träffats som hastigast på jobbet ett par gånger innan. 
jobbade tillsammans i stort sett varje dag, massor att göra, delade ofta skrivbord med varann för det fanns ingen plats hos kunden där vi satt.
Visade sig bli ett av mina bästa halvår. Tog inte lång tid innan vi fatta att vi trivdes ihop. Mycket samma syn på jobbet. Mycket samma syn på livet. Inte samma syn på musiken (men det var inget problem ). Roligt hade vi när vi jobbade ihop.
Jag hann hälsa på er på Kamomillagatan o fick träffa Ulrica o Tedde o äta mumsig korv stroganoff (tack Ulrica).
I morgon ska jag åka till Köping, men inte för att hälsa på utan för att ta farväl.Tack för att jag fick lära känna dig och bli din kompis. 
//Hans Björkeroth

Det kommer att blir en tung dag idag, en dag av sorg och farväl. En dag där minnena kommer att göra lite ont. Men också en dag bland vänner. Din vänner min vän och vi är många. Roger du är saknad vilket betyder att du var älskad.

"Just nu sitter du bakom ratten på "Bönan" och kör precis in så man ser Roskildefestivalen. På stereon spelas D.A.D Sleeping my day away. Du trycker ner signalhornet och du är framme."

Du är framme kompis, vi blev kvar den här gången och det gör så ont.

//Per Granberg

Våra vägar korsades första gången i den ideella kulturföreningen Stadskultstudion i Köping 1991. Jag minns att du skällde på mig för att jag hade glömt att lämna tillbaka en nyckel. Det gjorde du antagligen alldeles rätt i.
 För mig var du en hjälte och förebild i sociala medier under valrörelsen 2014. Du tog tydligt ställning. Samtidigt var du öppen för att höra andras åsikter. Du ville väcka dina kamrater och få dom att engagera sig.
Den 8 september 2014 skrev du: "Dags att vi får en ny ekonomisk politik. Det får ni genom att rösta rödgrönt på söndag och förpassa Alliansen till opposition i minst 40 år. Nej, förresten, det räcker inte, vi säger 100 år."
Vila i frid, min vän Roger Goglund.

//Magnus Gustafson

Roger.
Hur det var att säga hej då till dig idag kan jag inte ens försöka beskriva.
För jag kan inte förstå.
Kan inte ta in.
Det går inte. 
Sorgen tynger ner i skorna.
Men.
Idag fick en annan känsla övertaget. Det är jag så oändligt tacksam över att jag fick vara en del av. Jag åkte från Köping med en överväldigande känsla av värme.

Så många fina vänner du har Gogis.

Så mycket kärlek i deras hjärtan.
Den spred sig som en varm filt över oss idag där vi satt och åt semlor (en sån där riktigt mumsig variant som skulle ha lämnat grädde och florsocker i halva skägget på dig), favvochokladen och drack Cola Zero. Pratade glada, knasiga, roliga minnen om dig. Så mycket kramar, så mycket värme, så mycket kärlek. Vännernas kärlek trotsar tid och rum. Så in i bängen fint.
Fast varför berättar jag det här för dig, det vet du ju redan.
Frågade tjejerna om de ville följa med till Köping idag. De frågade om det var för att busa och leka med Tedde. Svarade att just bus var det inte dags för idag. Då tackade de nej. De hakar på nästa gång då det vankas lekträff. Agnes: "Dessutom är Roger inte där. Han är på ett vackert ställe". Och så skuttade hon iväg.
Klart som korvspad att du är det. Vackert låter fint. Och vi räknar med att du rockar järnet.

Stor kram till dig vår fina långe.
Vi älskar dig!

//Jessica Sjöblom

Bäste Roger Goglund.
Idag tvingades jag och många andra att ta ett sista farväl av dig. Begravningsceremonin var fylld av värme och kärlek men där fanns även mycket sorg och saknad. Nu rinner tårarna i en strid ström men bakom dessa skymtar ett varmt leende. Inte minst tack vare dina egna fina ord som lästes upp i kapellet.
Tack för allt, kompis. Det var en ära att få kalla sig din vän under drygt 30 år. Du lever för evigt kvar i mitt och många andras hjärtan.

//Patrik Zander

Dagen har varit tung, vacker, sorglig, tung igen, jobbig, fylld med värme och tomhet på samma gång. Efter en sådan berg-å-dalbane-dag är det inte konstigt att kroppen känns som att man sprungit ett maratonlopp.

Roger idag var kapellet och Ögir fyllt till bristningsgränsen för din skull. Det säger mig två saker: Du var en viktig del av många människors liv och samma människor är fantastiska att ställa upp för varandra. Jag må känna mig som ett sladdbarn i Gogis-familjen men jag är ett tacksamt sådant. Vi saknade dig idag och vi kommer sakna dig imorgon och, tro mig, många kommer att tänka på dig ofta.

När vi såg den senaste Star Wars-filmen för ett tag sen såg vi fram emot nästa som har premiär om lite över ett år. När jag går och ser den tar jag en stol till dig också.

//Fredrik Karlsson

Minnen igen

Facebook-påhitt igen. Minnen som ploppar upp. Idag var det texten som Per skrev då du somnat in. Vill ha den kvar här.

Vi hade en buss tillsammans. En gammal Volvobuss med pannkaksmotor. Bönan hette den och det var du och jag och Stephan. Hur det kom att bli vi kommer jag inte ihåg, eller när vi träffades för första gången. Det är inte heller viktigt.

När livet gick upp och ner och två och lite lagom omogna pojkar höll på att bli män. Då träffades vi nån gång. Jag minns dock första gången jag var hemma hos dig. Du hade en gigantisk uppblåsbar korv i taket. Den hade något att göra med SSU. Konstigt vad man minns vissa saker.

Vi har hjälpt varandra och klockan har aldrig varit ett hinder. Vi visste att den andra alltid fanns där om man behövde ett par öron som lyssnade.

Vi har kört genom Paris sjufiliga rusningstrafik med mig som kartläsare och dig bakom ratten. Helt sjukt faktiskt, och vi kom fram dit vi skulle. Vi besökte England och blev behandlade som pestsmittade pga vår buss, dom trodde vi var "Travelers". Vi gjorde säkert tio Roskilde festivaler tillsammans. Vi delade lika mycket musiksmak som vi hade svårt för varandras musiksmak.

Med din råa men hjärtliga ärlighet fick man alltid reda på vad du tyckte. Du var ibland liksom befriad från filter. Underbart befriande, för det mesta.

När jag fyllde 30 så gav du tillsammans med Stephan en av dom bästa presenter jag någonsin fått. Ni sjung "Out its still dark" kompade av resten av Charta 77. Jag har bokstavligen aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Sjunga i ton tillhörde inte dina talanger men du gjorde det för mig.

Nu är du borta. Den där djävla sjukdomen, den där djävla cancern. Du gjorde mitt liv bättre. Världen har blivit en lite kallare plats att leva i. Du finns kvar i mig så länge jag lever. Farväl bäste vännen. 

PS jag springer ditt varv i Göteborg också Roger ds

inte längre vi

igår kollade jag på en dokumentär på svt. "inte längre vi" hette den.
om ni inte sett den så rekommenderar jag den.
den handlade om kristian å mette line. kristian får en blodpropp som förstör nästan hela vänstra hjärnhalvan. han blir personlighetsförändrad å de får lov att lära känna varann på nytt.
emellanåt gjorde d nästan fysiskt ont att titta. d va så mkt igenkänning.

du förändrades så mkt. vissa saker kom smygande å andra kom som över en natt. du blev en ny person. en person som jag många ggr inte hade nån lust att lära känna alls.
du blev arg. du kunde få vredesutbrott för minsta lilla. du snöade in på detaljer å d kunde driva mej t vansinne. tiden blev otroligt viktig för dej. att passa tider. näst intill manisk blev du då d gällde tider. skulle vi vara nånstans klockan sex så var du startklar kvart i fem. d va så otroligt tålamodsprövande.

din känsel blev sämre å sämre. att känseln försvann under fötterna gjorde att d va svårt för dej att hålla balansen. din vänstra sida blev försvagad å känseln sämre där oxå. jag minns en gång då du varit på skeppis å fikat m travgänget. du hade svårt att knäppa jackan å stoltheten (eller dumheten) gjorde att du inte ville be om hjälp så i minus femton gick du från skeppis till östanås utan vantar å med uppknäppt jacka. du va totalt genomfrusen då du kom fram men du kände d knappt. såna gånger blev jag rädd. riktigt rädd. d va lixom som om att d gick upp för mej att du var förändrad på så många sätt.

d jobbigaste va nog att du emellanåt verkade totalt ointresserad av teodor. jag vet att du hade dina maror å svarta tankar men när du stötte bort honom, då var jag på bristningsgränsen. detta beteende kom inte förrän mot slutet. tack å lov.

jag har under de sista två åren som gått, först under ditt sjukdomsår å sen under mitt ensamma år, aldrig refererat till mej själv som stark. jag har snarare känt mej usel, svag, misslyckad, liten, egoistisk, ledsen, ensam, men när jag såg dokumentären igår så kunde jag se så många likheter mellan mej å mette line. jag uppfattade henne som en urkvinna. urstark. envis. hon kämpade så hårt samtidigt som man riktigt såg hur hon försvann. blev mindre å mindre.

jag identifierade mej så i det. den känslan.

jag har nog haft nån form av styrka. har en styrka. nån form av kraft. jag e ju fortfarande här trots att d många ggr känts som om att jag e redo att ge upp. teodor är min drivkraft. jag jobbar på att hitta min egna drivkraft igen. mitt driv. min livslust. d tar bara lite tid. d tar tid att vänja sej vid att du inte är här. d tar tid att vänja sej vid att jag inte har dej att luta mej mot. d tar tid att vänja sej vid att leva ensam. d tar tid att förstå att du inte kommer att komma tillbax. d tar tid att förstå att teodor ska vara utan dej. utan sin pappa. jag vet inte hur lång tid d kommer att ta. jag tror inte att jag nånsin kommer att tycka att d e ok eller att jag kommer att acceptera d men jag måste hitta ett sätt att vänja mej.

det är ju inte längre vi.

Minnen

Facebook har ju den där grejen "den här dagen". Minnena som ploppar upp just nu handlar till större delen om dej och om sorg. Denna text visade sej idag. 

Ok. Då var den här dagen nästan slut. Lixom jag. Sopslut som du skulle ha sagt Roger. När vi körde in på parkeringen vid kapellet önskade jag för ett ögonblick att jag skulle sluta andas. För att slippa d som komma skulle. Panik å smärta fyllde kroppen å jag grät fult. Utanför kapellet hade d börjat att samlas vänner. Vår familj. Gogisfamiljen. Vi fick gå in i anhörigrummet. Där började benen att skaka. De kändes som spaghetti.
Så var d dax att gå in för att sätta oss. Dörrarna öppnas å jag ser skymten av din ljusgråa kista. Jag ställer mej bakom pelaren för ett ögonblick. Håller Lillemor hårt i handen å känner hur sorgen formligen forsar fram i kroppen. Gråten ekar i rummet.
Vi sätter oss på raden närmast kistan. Jag sitter mellan Lillan å Tedde. Tedde har m sej legogubbar å börjar direkt att leka m dem. Fredrik sitter bredvid å faller in i leken.
Så öppnas dörrarna å vännerna strömmar in. Så många fina å rödgråtna människor på ett å samma ställe.<
Officianten börjar att tala. D e så fint. Så varmt. Så du.
Weeping song m Nick Cave inleder. Då kommer tårarna igen.
Den dagen du somnade in så skulle jag lyssna till din musik. Fick m hjälp av Zeke igång skivspelaren m tillbehör. I cd-pelaren satt just Weeping song. På repeat. Med hörlurarna inkopplade. Jag kunde riktigt se dej sittandes i soffan. Blundandes. Njutande.
Officianten pratar om dej. Han beskriver dej så som många andra; Mannen m d stora hjärtat.
Ett hjärta som slutade att slå alldeles för tidigt.
Mannen från Fonus berättar sen att han ljugit för vaktmästaren i kapellet. Kapellet tar 70 personer å han hade sagt att vi skulle bli 70 trots att han visste att d va många fler som anmält sej. Han sa att han slutade räkna när han kommit till 100...
D va fullt hus mao Roger. Vännerna. Alla underbara.
Allt va så himla fint. Musiken var vacker. Du hade ju valt den. Jag valde REM m Everybody hurts. Du var inget fan av dans men hemma på vardagsrumsgolvet dansade vi emellanåt tryckare å ofta t just den.
När jag tänker tillbax på stunden i kapellet så e d två saker som e tydligast för mej. D ena e Johannes. Han sitter mitt emot mej. Han gråter hejdlöst å d riktigt skär i hjärtat att se hans öppna sorg.
D andra e när alla lämnat kapellet, bara några av vännerna e kvar. Tedde tar på sej sin rygga innehållandes sina legogubbar, går fram t din kista, knackar lite försiktigt. Knackar en gång till å ropar: "Pappa".
Hjärtat vill då brista.
Eftermiddagen tillbringas sen på Ögir. Per å Lotta har ordnat d så himla fint. Jag tycker att jag ser dej lite över allt i vimlet. Bland vännerna. Bland familjen. Jag tycker att jag ser dej lutandes mot bardisken, stampandes i takt m foten m en finöl i handen.
D känns som om att jag möter din blick emellanåt. Din varma blick som var så fylld av värme å kärlek.
Jag ser mej omkring å fylls av en sån lycka mitt i allt d sorgliga. D e nog få förunnat att ha vänner, en Gogisfamilj, som formligen öser kärlek över en. Fina människor som sluter upp.
Utan er ingenting.

Min tanke m detta inlägg va att jag skulle skriva ett kort tack till alla som var m idag å ett tack t alla som var m i tanken å i hjärtat. D blev visst lite mer än så. Jag vill att Ni ska veta att Ni betyder så otroligt mkt för mej. Å för Tedde. Jag känner kärlek inför er alla.
Nu e d en dag i taget som gäller. Att andas.
Att andas.

God natt min skatt.

Hör hur du m din mörka röst svarar; "Älskling, raring ljuva katt. Säger jag d ofta så kommer du undermedvetet att komma på att du vill ha en katt..." Tur att. 

Och så lite till

Snuva
Halsont
Halsbränna
Feber
Ryggskott
Snett bäcken
Hosta

Mörkret inom

D där mörkret inom mej Försöker att ta över
Jag känner mej nere
Ledsen
Ensam
Trött
Arg
Helt jävla slut
Att sen mötas av oförståelse
Egoism
Dumhet
Ignorans
Det finns inget tålamod att ta av
Den bufferten e sedan länge tömd

Saknaden efter dej de sista dagarna har varit helt jävla olidlig
Årsdagen blev ett rena rama helvetet
Och familjen uteblev
Sopa under mattan-sättet
Det får vara nog nu
Mattan e nu så jävla hög att d knappt går att ta sej framåt

Anonyma nålstick

D där med att stå för vad man tycker
D där med att stå upp för sej
Att kunna säga vad man tycker
Att kunna
Att våga säga det öga mot öga
Att skicka sin åsikt via bud
Det är lågt
Så jävla uselt
När man inte har hela bilden
Långt därifrån
Då ska man knipa igen
Då bör man knipa igen
Mitt tålamod e snart nere på noll
Hade jag inte haft stöd så hade d varit minus

Lov

När orken inte riktigt vill som jag vill så får man ta semester
Man kan åka t huvudstaden å hälsa på en bror
Man kan få lite egen tid på stan å shoppa
Man kan äta en taskig kebabtallrik men ändå må ok
Ledsamheten lurar under ytan men man kan låtsas å le lite smått
Ryggen pajar fett men man har tur att bästa ryggfixerskan har en tid just för mej
Jag har blivit expert på att låtsas
Kan den rollen utan å innan
Jag ler
Hjärtat gråter
Jag skrattar
Hjärtat e i tusen bitar
Ofixbart
Tycker att livet e orättvist
Tycker inte att folk tar vara på varann
På dagen
Tar inte saker på allvar
Stoppar huvudet i sanden
Jag kan inte göra så
Jag kan inte blunda
D e bara jag som kan se
Jag stöttar mej i vardagen
Önskar så att du fanns vid min sida
Du kunde stärka mej när jag kände mej ynklig
Jag saknar dej så inåt h...
Livet utan den ter sej tämligen färglöst
Vet inte hur jag ska hitta en färgglad palett igen
Du gav mej färg
Vi färgade varann
Nu känns allt som en enda grå sörja
D får vara nog snart
Orken tryter

Orken tryter

När man känner att orken e på väg att ta slut
När man inte riktigt orkar med
När irritationen ligger alltför nära till hands
När man blir arg
Man känner sej ilsken
När man irriterar sej på d mesta
När man tycker att livet e bortom orättvist
När livet suger
Allt är som en enda stor jävla motvind
Då kan man ge sej fan på att d blir värre

Kryssruta

De där rutorna som man ibland ska kryssa i

Singel
Sambo
Gift

Vad kryssar jag i?
I hjärtat är jag gift
Känner mej inte singel på något vis
Jag är mamma
D finns ingen ruta för d

Kan jag göra en egen ruta?
Änka
D ligger inte heller särskilt bra i munnen
Men d gör inte singel heller

D får bli en egen ruta

Kärleksord

Hur många gånger kan man åka tillbaka i tiden?
Än en gång - jag på tåget
Med ryggen mot och ansiktet från
ser jag åkrarna och träden lämna
Än en gång åker jag in i vanmakt
till kärlek, död och sorg
Än en gång har den största människan lämnat -
för stor, för god, för ung - denna gång - Den långe, Roger, med bastubans ljudande röst.
 Än en gång uppstår tomrum
Än en gång slits en annan mitt i itu
det som var helt blir halvt
det som var fast löses upp
det som var färgprakt blir genomskinligt
konturerna suddas ut
ljus ersätts av mörker
synfältets hela bredd försvinner till en microskåpisk tunnel
Där hamnar den som känner kärlek
Det är ingen tröst

Hjälp vår älskade vän Ulrica
ta emot vår kärlek och att andas genom oss

Kärlek genom bokstäver

I maj ska Alva ha sitt 7års kalas. Hon och jag satt och klurade på vad det ska ha för tema. Alva vill bestämma kaksorter redan nu. Om det ska vara fiskdamm eller skattjakt. Motiv på inbjudningskort.

Barnkalas.

En sån där bullrig, stojig och högljudd variant med Snipp & Snopplåten på repeat. En sån där tillställning som du fullkomligt äääälskar. Ett sånt där kalas som du gärna blir lite sen till.

Roger.

Jag saknar dig.
Är du verkligen borta?
Står du inte redo i hallen nästa gång vi kommer och öppnar?
Får jag inte ge dig en sån där kram då jag behöver stå på tå för att riktigt kunna krama om?
Får jag inte se dig resa dig ut soffan mitt i ett samtal för att vi bara just precis då behöver höra en låt eller titta på ett skivomslag som du kom att tänka på?
Får jag aldrig se det där leendet spela i mungipan igen som inte riktigt har bestämt sig för om det jag just sa är alldeles fantastiskt roligt eller bara helt knäppt?

Och mest smärtsamt av allt.

Ska jag inte få se dig ge Ulrica en sån där blick när du tror att hon inte ser?
En sån där som gör att hjärtat sväller till dubbel storlek.
Som värmer bättre än te och varm choklad tillsammans.
Den som inrymmer tryggheten och kärleken från tusen nallebjörnar.

Roger.

Var du än är nu.
Fast vi inte kan se dig.
Sluta aldrig att ge henne de där blickarna. Tänk aldrig att det kanske inte spelar någon roll.
Att hon inte märker.
Det gör hon.
Fortsätt tills ni ses igen.
Och sluta för allt i världen inte då heller.

Och snälla.
Kom på kalaset.
Du kan få en egen hörna och en kall öl på övervåningen. Eller bakom lekstugan om det känns lugnare.

Vi älskar dig.

Årsdagen

För ett år sedan förändrades livet
Inget blev sej mer likt
Ledsamheten flyttade in
Jag blev halv

Det sägs att sorgen är randig
Vissa ränder är breda
Det tar då tid att ta sej upp ur svackan
Avgrunden
Det otröstliga

Vissa ränder är smala
Då är det lite lite lättare att komma upp på fötter igen

Ränderna gör dock lika förbannat ont oavsett bredd

I början kändes det som en enda lång bred rand
Jag trodde att livet var slut
Jag önskade att det skulle ta slut
Det gjorde så obeskrivligt ont
Varje andetag gjorde ont

Så började ränderna sakta sakta bli smalare
Jag störtdök ner mot havets botten men kunde försiktigt ta mej uppåt
Små små andetag utan att det smärtade

Vågor av bottenlös sorg sköljer fortfarande över mej
Jag drabbas av samma sorg
Samma förtvivlan
Samma innerliga ledsamhet
Samma smärta
Samma ilska
Skillnaden är att jag nu vet att jag tar mej upp
Jag vet att jag kommer att resa mej
Jag kommer att klara av även denna helvetiska våg
Det gör inte smärtan sorgen och saknaden lättare på något sätt men jag vet att jag kommer att stå upp igen
Det ger mej styrka

Jag ser dej i Teodor och det gör mej varm
Önskar så att du var kvar och att du kunde se även du
Att du kunde se vilken fotbollsfantast han är
Att du kunde se när han skriver
Han läser nästan obehindrat nu
Han är fortfarande samma omtänksamma kille som alltid har en kram till övers
Han är så fin
Jag är vansinnigt stolt
Precis som du hade varit

Det var inte så här det skulle bli
Det skulle vara vi tre
Vi hade så många planer
Drömmar
Vi hann inte med att uppfylla dem alla

För din skull fortsätter vi
Utan dina andetag

Jag saknar dej Roger
Varje dag
Varje timme
Varje minut
Varje sekund
❤

Ventil

När dagarna var tuffare än vanligt
Då fanns du där
Du lyssnade tålmodigt när jag vräkte ur mej allt jobbigt
Du kom med råd
Du visste alltid hur jag skulle hantera problemet
Ibland behövde jag bara få vräka ur mej
För att få det ur systemet
Då lyssnade du bara
Du höll om
Du fanns där
Du var min ventil

Nu finns det ingen som lyssnar när jag kommer hem
Ingen att lätta mitt hjärta inför
Ingen som kan råda mej
Ingen som håller om
Allt stannar inne
Byggs upp
Byggs på
Hur lättar jag på trycket när du inte finns

Jag saknar våra diskussioner så vansinnigt mycket
Att diskutera var ett av dina favoritämnen
Samma för mej
I alla fall när man diskuterar med någon kunnig

Jag har det tufft på många plan just nu
Både på jobbet och privat
Årsdagen närmar sej och det känns oroligt inuti
Skulle så behöva ha dej hos mej
Bara det där att kunna hålla din hand
Känna din värme
Höra din mörka stämma säga att det ordnar sej alltid
Du fick mej att tro på det
Att det ordnar sej

Jag försöker att lyssna inom mej
Försöker att höra din röst
Dina ord

Det måste bara bli lite tystare

alla hjärtans dag

tedde knallade iväg t skolan i morse m morska steg
när jag står i fönstret å ser denna lilla kille vinka å le till mej för att sen på stadiga ben knalla iväg till skolan, då brister d totalt
jag e så mallig att jag blir mållös
min lilla kille e så stor att han klarar av att gå själv
jag e så stolt så stolt
jag står där å vinkar å sväljer å sväljer så när han försvunnit runt hörnet så kommer tårarana
tårar av stolthet
tårar av lycka
tårar av ren å skär mallighet
tårar för att du inte e här å får se hur vår stora lille kille utvecklas
ibland går d alldeles för fort å jag önskar att d fanns en pausknapp

lite senare på fm gick jag ut i solen på en prommis
iklädd gympabrallor å sneakers så knallade jag på rejält å svetten rann
pausade på ögir där jag drack en kopp kaffe m lotta
ja d va faktiskt ett helt fotbollslag där
d va lotta per ewa jari johan johan eva å så jag
trevlig pratstund
knallade sen hemåt å blev svettig igen

strax efter ett kom mitt hjärtegull hem
vi for å gjorde alla hjärtans dag-fint hos dej
vi skulle ha rosor men de var skitdyra å dessutom skitfula så vi tog tulpaner
vi klippte av dem å tedde satte sen ner dem lite huller om bladder i granriset
sen strödde vi ut 150 små röda hjärtan
vi tände ljus
d blev fint å ögat tårades



d kändes i benen att jag knappt varit utanför dörren på över en vecka
prommisen idag tog musten ur mej
helt slut
men jag e iaf feberfri!!

till kvällen fick tedde önska kvällsmat
d bidde så klart burgare å pommes
jag va inte så sugen på d så jag gjorde nordafrikansk shakshuka
såg d på paret hantes facebook igår å d såg så vansinnigt gott ut
å d va d!


pappa tittade in å jag fick en fin alla hjärtans dag bukett å princessbakelser
han provsmakade oxå shakshukan å han tyckte oxå att d va smarr
som tur e så räckte d till en matlåda så i morrn vet jag vad jag ska äta för kvällsis

alla hjärtans dag e en dag som jag inte hållit särskilt nära mitt hjärta

-"Sånt där kommersiellt skit! 
Jag kan visa att jag älskar dej de andra 364 dagarna istället om d gör dej glad." 

så sa du om denna dag å jag instämmer till fullo

vår första alla hjärtans dag var år 2009
du tog hjälp av annica nilsson å köpte ett fint halsband med ett hjärta på
jag tog fram d idag
bara för att

jag tycker fortfarande att d e ett kommersiellt tjafs men kan ändå inte låta bli att sakna dej lite extra idag

Ordpolisen i mej gråter

Så klart att jag vet att shunt stavas shunt å inte sjunt. 
Skyller på tillfällig sinnesförvirring å imma på brillorna av alla tårar.

minnen väcks. tyvärr.

När vi närmar oss årsdagen för din bortgång så e d så himla mkt tankar som snurrar i huvudet.
Jag har fortfarande svårt att fatta att du e borta. Att du inte finns kvar hos mej å Tedde. Emellanåt e jag ganska säker på att d e nån elak jävel som jävlas med oss, att du vilken sekund som helst ska kliva in genom dörren.
Jag fattar ju så klart att d inte kommer att hända. Men mitt inre hoppas ibland.

Alla dessa tankar har även triggat igång allt som hände kring min mammas sjukdom å hennes bortgång. Jag letade fram den skrivelse som Fredrik gjorde ett tag efter att mamma somnat in. Tanken var att vi skulle göra en anmälan men orken tog slut.
Jag känner nu, efter snart åtta år, att jag vill dela med mej av hennes historia. Kanske jag skulle ta å maila den även till Västerås fantastiska sjukhuspersonal.........


Vad är raka rör?


Våren 2008 insjuknade min mor Gunnel Thorell i elakartad bröstcancer som diagnostiserades vid sjukhuset i Västerås. Man genomförde en kraftig behandling av sjukdomen som fick den att dra sig tillbaka. Allt gott så långt. Vården var på alla plan utomordentlig. Behandlande läkare, systrar och övrig delaktig personal och min mor berömde alla instanser.


I juni 2009 kom bakslaget att cancern hade spridit sig till skelettet efter att mor klagat på ont i rygg och ben under ett par månader. Givetvis blev vi alla bestörta men sjukdomar är ju inget man kan råda över och vi vände åter till Västerås för behandlig. Att detta var allvarligt visste vi och att man inte blir frisk var också ett faktum. Min mor skulle få en behandlig för att hålla spridningen tillbaka och man började att behandla ben och höfter med strålning då metastaser där växt till sig och skapade smärta. När sedan denna behandling var avslutad skulle man fortsätta med cellgifter.

Strålningen avslutades och man inväntade resultat för att gå vidare. Det var här som vi först märkte att allt inte stod rätt till.


2009-11-01
Som alla med lite självbevarelsedrift ville Gunnel inte stanna på sjukhus längre än nödvändigt och visst skall man respektera patienters önskemål. Hon kunde efter strålning inte stödja på höger ben, som pekade inåt när hon försökte ställa sig upp, och hon gick inte utan hjälp. Sjukgymnaster fick hjälpa till när hon skulle röra sig i ut i korridoren för att rörelseträna och min far påpekade gång på gång för de vårdande att hon inte kan komma hem förrän hon kan gå i trappor då vi har dusch i källaren och trösklar i hela huset som är byggt på 40-talet. Sjukgymnasten meddelade att Gunnel nu klarar detta och hon skickas hem. 3 personer får lyfta henne in i huset och mor blir sittande i en soffa i 2 dygn då hon har för ont för att flyttas. Har fått en Rullator med sig hem som hon inte kan manövrera då mor ej kan stödja på höger ben, ej klarar att köra den över trösklar eller ens stå mer än ett par minuter innan värken blir övermäktig. Efter 2 dagar får vi henne i säng där hon blir liggande i 6 dygn innan min far i panik ännu en gång ringer sjukhuset och då får prata med Dr Sihver. Under dessa dygn har min mor fått kissa i en tillbringare då bäcken ej kan lämnas ut från Köpings Lasarett som man vid telefonsamtal fått info från Västerås om. Svaret blir att man skall köpa eget bäcken i Västerås. Tyvärr är det en herrmodell som vi får tag i så tillbringaren blir mors hjälp dessa dygn.


2009-11-08
Dr Sihver svarar min far att han omedelbart skall beställa en ambulans som skall ta in henne och han skall vänta tills mor inkommer. SOS svarar med att neka då mor inte kräver vård under transporten. De meddelar att man skickar Samtjänst. En vårdbil som skall hjälpa till. Pappa får då tala med en sjuksköterska som beslutar att ambulans får nyttjas och min mor som i tre timmar jobbat med att få på sig kläder blir då lugn. Sedan ringer SOS åter och meddelar att man efter kontakt med Onkologen i Västerås avblåst ambulansen och en vårdtransport är beställd. 5 timmar senare dyker en ”vårdtransport” upp. Personen i bilen har aldrig kört en vårdtransport tidigare och kommer in med en
rullstolsliknande sak och far undrar vad han håller på med. Mor är nu sängliggande och man skickar en rullstol som en person själv ska bära. Far blir upprörd och ber transporten ringa sin chef för att rätta till misstaget men han vägrar utan ringer på en vän som kommer över.


Mamma som nu ligger på båren ställer frågan till den tillkomna transportören om han tycker att det är jobbigt som suckande svarar ja och tittar i golvet. Min mor som har smärtor utan dess like svarar då att hon själv inte beställt att bli sjuk.

Man anländer till sjukhus där personalen måste ge intravenöst smärtstillande till henne för att över huvudtaget få ett bäcken under henne så hon skall kunna kissa. Läkare frågar hur vi kunnat klara henne hemma. Vad svarar man på det.

(Vi fick den 20 november 2009 veta av Överläkare Inger Andreasson att man kan få hjälp i hemmet med alla behov inkl sjuksäng osv.. dvs. den vård som krävdes och att vården är kvalitativ. Information som skulle getts innan hemfärd.)
I journalen läkaren använder som underlag där man beslutar att mamma är redo att fara hem läser man att hon klarat att gå med rullator, kan gå i trappa och komma upp ur sängen. Vad som inte står är att de var 2 personer som på var sida hjälpte henne, att de i trappan bar henne eller att man visst kommer ur en sjuksäng! om man höjer den tillräckligt. Far är ensam hemma med reumatism.


2009-11-
Mamma ligger på sjukhus och mår under omständigheterna ganska ok även om allmäntillståndet försämras. Torsdagen den … ringer Sjukgymnasten och undrar ifall min far kan kommer till sjukhuset då hon vill diskutera hans hustru. Åker dit och de är då i full färd med att gåträna min mor. 2 sjukgymnaster i det närmaste bär min mor som försöker gå hållandes i rullatorn och min far få gå bakom med rullstol utifall något skulle hända.
I samband med detta frågar sjukgymnasten Katarina om vi kan ta hem mor nu.
Pappa ställer då frågan: - hur? Varpå Katarina svarar att det finns hjälpmedel, vård kan fås i hemmet och man kan bygga om huset, ramper kan byggas och dörrar kan breddas osv.
Enligt Överläkare Inger Andreasson vid samtal den 20 november 2009 hittar min far inte på detta men: sjukgymnasten kan aldrig ha frågat om hon kan åka hem för det är inte hennes uppgift. Vi får till svar att man kan ställa hypotetiska förberedande frågor och direkta frågor och att vår far missförstått detta. Mitt svar blir då att om man är sängliggande och man vid ett besök tillfrågas om det är möjligt att åka hem anser vi det som hypotetiskt förberedande men om man kallas till sjukhus där extrem gåträning är på gång och frågan, som är den enda, ställs anses det av oss som direkt. Ingen hemgång sker och inget finns i journalen.


Vi tror nu att mamma skall få det som behövs. Snart börja hon dock skela och läkarna vet inte vad som är på gång. I hennes journal kan man läsa att hon tidigare sökt för huvudvärk och en liten vattenskalle upptäcktes 10 år tidigare varpå man kontaktar Neurokirurgen i Uppsala efter att ev. cancer i hjärnan ej upptäcks. Operationen genomförs och i Västerås har man fått information innan operation att en shunt skall inopereras för att leda bort ryggmärgsvätska som trycker på hjärnan och skapar flera symtom. Mor kommer tillbaka till Västerås och man väntar på resultat. Efter ett par
dagar återkommer sjukgymnasterna och promenad i korridoren är åter på g. Strax efter detta får min mor ett epileptiskt anfall och under en stund står hjärtat stilla men man lyckas få igång det igen. Överläkare Inger Andreasson kommer då in och informerar min familj att när en shunt opererats in kan den skava på hjärnan och att ep-anfall inte är omöjliga. Om det beror på att hon tränades efter operationen kan man inte säga men när ny röntgen görs förvånas läkarna att ingen shunt finns inopererad. Man undersöker då detta med Uppsala som informerar att man inte opererat in någon shunt utan endast valt att vidga gångarna för att lätta på tryck. Vi frågar oss då hur en överläkare inte har kunskap om vad som gjorts vid en hjärnoperation kan uttala sig får vi till svar av Dr Helena ___ som är mammas ansvarige behandlande läkare att hon inte kan stå till svars för vad hennes chef säger. Den enda frågan vi ställer oss är var man läst denna information.

Den 21 november 2009 får vi möjlighet att fråga henne själv vid möte och svaret är förbryllande. När en patient flyttas mellan sjukhus brukas journaler släpa efter 4 dagar och det som görs är endast en muntlig överföring. Men i informationen missade man att nämna att ingenting opererades in utan man endast vidgat kärlen (Som Dr. Birgit _____ förklarar efter att vi tillkallat henne i egenskap av jourläkare den 14 november 2009.)
Överläkare Andreasson förklarar då att en vidgning också benämns med ordet shunt och skaver precis som en shunt i plast som har en slang ner i kroppen så hon har fortfarande inte sagt något felaktigt


Mor blir gradvis sämre och svullnaden vill inte gå ned enligt läkarna. Dr. Helena pratar då med min mamma och min familj och informerar att mamma skall tillbaka till Uppsala för att göra om operationen. Då min mor ej gillade varken operationen eller sjukhuset i Uppsala är hon lite negativt inställd. Vi får då i uppgift att övertala henne om det skall bli något då man givetvis inte gör något utan patienters medgivande.

När min familj sedan kommer in söndagen den ___ halvsitter mamma i sängen och får fram att hon skall till Uppsala för operation. Tisdagen kommer och inget besked kommer varpå min far undrar och man ringer då för att höra efter. Helenas remissförfrågan har lagts underst i en hög som efter en stund hittas och läggs då åter överst i högen. Dagen därpå får man till svar att man behöver röntgenplåtarna. Någon kommunikation har ej föranlett Dr. Helenas spekulation om operation.

Fredagen den 13 november besöker min syster och hennes make sjukhuset och en undersköterska (kvinnlig blont långt hår som varit borta från avdelningen i tre månader) och säger att mor ska få komma hem. Min syster blir chockad då min mor ej varit ur sängen på 5 veckor, sluddrar, hon nu blivit sned i ansiktet och till och från inte känner igen sina anhöriga. Underlaget till detta är troligen Dr Helenas journal som hon skrivit samma dag som säger att om ingen aktiv handlingsplan bedöms lämplig av Uppsala skall vårdplanering vara nästa steg.

Svaret från Uppsala kommer så fredagen den 13 november. Operation är lyckad och avser inte någon ytterligare operation men att man kan om man vill ta ett ryggmärgsprov, lumbarpunktion, för att fastställa om cancer finns i hjärnan. Man kan också testa huruvida man blir bättre av att tömma lite vätska via ryggmärgen och om detta skulle förbättra trycket.
Sjuksyster Therese pratar då med oss lördagen den 14 november och tolkar då detta som att man kan lätta på trycket via ryggraden och då kan vår mor bli bra under förutsättning att någon vid Västerås Lasarett vågar göra detta test. Som anhörig blir man lite chockad över ett sådant uttalande. Vi förväntar oss såklart att man genomför ingrepp som man behärskar. Inte chansar. Överläkare Inger Andreasson förklarar henne med att säga att det är ett allvarligt ingrepp. Vår mor är döende. Vi vet att det är allvarligt.

Efter detta samtal med Syster Therese begär vi att få tala med jourhavande och Dr Birgit kommer då till oss och under 3 timmar lyssnar på vår historia, förklarar vad som står i journalen och meddelar att man inte har för avsikt att behandla vidare utan skall titta på vårdande alternativ. Detta är första gången som någon respekterar oss genom att rakt och sakligt förklara vad som hänt, hur mor mår och vad vi har att vänta. Detta efter flera månader av frågor och funderingar. Förklaringarna har varit många och chansningar har funnits väl till pass. Behandlingen av min mors sjukdom började med att Överläkare Inger Andreasson yttrade orden – Här kör vi med raka rör!
Inte en gång har de varit det, förrän nu. Tack Birgit.

Måndag den 16 november kommer och jag har begärt efter samtal med Jourläkare Birgit att Dr. Helena skall ringa mig och förklara läget. Dr. Helena ringer men tyvärr så har hon inget att säga förutom att försvara sin funktion som läkare och neka till ansvar för vad hennes kollegor säger. Informerar dock att de fått första svaret från Lumbarpunkturen som man beslutade om under måndagen. Att de finns några enstaka cancerceller där men att det inte är något att bry sig om. Tackar för att hon ringt. Ber henne dock i fortsättningen begära av sin personal att ingen som inte vet skall inte uttala sig vilket hon skall förmedla.


Tisdag den 17 november och mamma är för första gången på toa på fem veckor. Äter både lunch och middag och Min syster, bror och far är på rummet när Dr Helena kommer in och pratar med dem. Hon säger att om hon mår så här bra kan vi börja med cellgiftsbehandlingen. (Hon säger behandlingen). Dagen därpå är mamma sämre och Dr Helena säger då till samma personer att hon aldrig yttrat dessa ord. De har missförstått detta för mor har för övrigt varit alldeles för dålig för cellgifter sedan flera månader tillbaka. Tre personer i samma rum misstolkar en rak mening som ingen som talar ordet svenska kan missförstå.

Under onsdagen utvecklar så vår mor ytterligare symtom. Andningsuppehåll och hög feber med svettningar tilltar. Man tillkallar sjuksköterska som informerar att man kan ge Stesolid som lugnande. Pappa frågar då hur detta påverkar andningen om man har problem att andas och sedan vill ge lugnande. Sjuksköterskan kan ej svara på frågan varpå min far nekar till stesolid och ber att jourhavande läkare ska komma förbi. Klockan är 17.00 och Sköterskan informerar att Överläkaren Andreasson åkt hem till Uppsala och jourläkare Adam också är hemma. Efter fortsatt tjat från min far kommer så Adam 19:00. Vi får sedan av Adam veta att Andreasson var 2 våningar ned i huset till 18:45 och Adam var kvar till 17:15 men att ingen kallat på honom förutom frågat om råd om symtomen. När han fick reda på läget 18:40 åkte han genast till sjukhuset och min far som då var oerhört bestört. Vid mötet den 20 november förklarar Andreasson detta med att om de skall komma så fort någon ropar skulle de inte kunna sköta sitt jobb.
Min far satt bredvid sin hustru som fick andningsproblem, kraftiga svettningar och feber. Symtom som inte funnits tidigare och överläkaren ansåg det vara extraarbete som hon ej skall behöva engagera sig med utanför kontorstid (Andreassons egna ord) Adam förstod inte varför hon höll sig borta. Vi förstår det nu.



Vi går alla och väntar på det slutgiltiga svaret på Lumbarpunkturen som genomfördes under måndagen och Dr Inger Andreasson kallar oss så till ett möte den 20 november 2009 klockan 15.00



När vi så sitter ned vid mötet finns Syster Sofia, Dr Adam och överläkare Inger Andreasson med tillsammans med min familj.
Inger inleder med att redogöra för vad som hänt. Jag tar upp ovan nämnda brister i vårdkommunikationen mellan läkare, sjuksköterskor & undersköterskor. Mellan sjukhusen och sjukgymnaster. Överläkare Inger Andreasson blir genast högljudd i sina svar och jag ber henne tämja sitt temperament samtidigt som jag frågar hennes kollegor om hon alltid skriker. De svarar ja. Det är uppenbart att överläkaren inte brukar ha människor som ifrågasätter och personalen i rummet är märkbart hämmad i sina svar och håller ständigt med sin chef vilket försvårar för att faktiskt få reda på hur det har varit.

Under mötet berättar Andreasson även att de missat att skicka ut 3-månaderskallelsen till min mor som är standard i Västmanland men inte i övriga landet. Felet där var läkarsekreterarnas som slarvat bort den. Dock fick familjen ingen uppgift om att någon sådan koll skulle ske.

När vi försökt att framföra de brister vi upplevt utan några större reaktioner berättade överläkaren vidare hur vår mor mår och vad framtiden har att ge. Vår mor är döende och vi vet att det varit en tuff cancer som hon åkte på.


Vår uppfattning som närstående är dock att vården varit korrekt. Vi vet iofs inte.
Däremot så har informationen varit felaktig, påhittad, chansad och så långt ifrån de raka rör som min mamma utlovades av Överläkare Andreasson.

Vi har inte begärt att vår mamma ska överleva, vi har inte jagat läkarna med behandlingsalternativ och vi har inte velat skapa mer oro för vår mor än som redan skapats av sjukdomen.

Det enda vi begärt av sjukvården är korrekt information. Det var det enda. Inte en gång har vi fått svaret -Vi vet inte. Inte en gång. Inte en gång.

Vi vill att man utreder rutinerna är på Onkologavdelningen i Västerås. Vi önskar inte en levande själ det helvetet vi gått genom tack vare uppträdandet från överläkare Inger Andreasson med personal.

Kvinnan vars ledord är -Här kör vi med raka rör.. Vart leder dem?

beställd!

resten

samma dag som vi får veta att tumören kommit tillbax så får du åka hem. d blir en djävulusisk taxiresa som går via sala. d tar sin lilla tid att komma hem å resan e en enda lång pina. du kryper nästan ur skinnet å vid ett flertal tillfällen säger du att du kommer att hoppa ur bilen i farten.

dagarna som följer går upp å ner. många vänner besöker oss men du har inte så mkt ork. du sover mkt. vilar.
nätterna e oroliga. du har ingen balans å varje gång du går upp på toa så går jag med dej. d blir mao inte mkt sömn för nån av oss.

måndag den 25 januari åker vi taxi upp till ks kl.6.10. under natten hade du gått upp på toa säger etthundra femtioelva ggr. sista gången orkade jag inte kliva upp utan lät dej gå själv. när du sen kommer tillbax in t sovrummet så tappar du balansen å ramlar med ryggen före in i sängbordet å skrapar upp ryggen. eftersom din känsel oxå e nedsatt så märker du inte d. min förtvivlan går inte ena att greppa.

när jag skriver detta e d som att att återuppleva allt detta igen. kanske e d dumt av mej men samtidigt så känner jag att jag måste få ur mej d här. årsdagen av din bortgång närmar sej å mitt humör e upp å ner. jag e ledsen. jag e arg. jag e rädd. jag e orolig. jag är trött. känner emellanåt att d inte finns nån mening m nånting å att livet e förbannat orättvist. jag saknar dej varje dag, varje stund. jag vill inte vara utan dej. känner mej halv utan dej. känner mej otillräcklig när d gäller teodor. får dåligt samvete när jag e mkt ledsen. försöker att må bättre men d e svårt. d skulle ju vara du å jag för alltid. d va inte så här d skulle bli.

26 januari opereras du å en lång orolig väntan vankas. 17.15 kommer du upp på avd igen. patrik höll mej sällskap hela dagen å till kvällningen kom även lillemor. jag sov kvar hos fredrik å på torsdagen den 28:e flyttas du hux flux t köping.
första helgen skulle han få permis men då fick tedde magsjuka å då blev d inställt. helgen efter, den 6 februari, får du permis å jag e så förväntansfull. jag står i fönstret å bara väntar å längtar å till slut kommer en taxi. dörren öppnas, chauffören hjäälper dej ut. då ser jag att du har sjukhuskläder på dej å d e som om att hela mitt inre går sönder.
chauffören hjälper dej upp för trappen. du har fått med dej rollator å käpp.
jag öppnar dörren å d första du säger är: -"jag vill inte leva längre."
mitt hjärta går sönder å jag gråter.
du haltar in i sovrummet å där blir du liggandes.
tedde har oxå längtat efter dej. han sitter i soffan å när han får syn på dej så skiner han upp som en sol men du bara går förbi honom å in i sovrummet. du tittar inte ens på honom. du säger inte ens hej.
den ledsna å förvirrade blick som teodor då ger mej gör mej fly förbannad. min ledsamhet övergår i ilska å jag skäller på dej för att du inte ens tittar åt din son. jag skäller för att du kommer hem i sjukhuskläder. jag skäller för att du inte vill vara kvar i livet hos mej å tedde.
du e helt likgiltig.

jag sitter vid köksbordet å tårarna bara strömmar. mina känslor e i kaos. mitt inre e i kaos. tankarna snurrar å jag kan inte fokusera på något alls.
du e hemma. d jag längta efter. å så blir allt bara åt helvete.
jag hade köpt hem dina favvosaker; hamburgare, grillchips, schweizernöt å skumbananer.
du äter lite mat under tystnad å sen reser du dej för att lägga dej igen. du blir arg när jag vill hjälpa dej. "kan själv". fast du kan inte själv. din vänstra sida strejkar. vänster arm vill inte. ditt vänstra ben vill inte å din vänstra fot släpar i marken när du går. jag drar undan mattor för att undvika att du snubblar.
klockan är sex å du säger att du vill sova för kvällen.
jag hade sett fram emot en kväll på tu man hand i soffan. vi skulle äta lite godis, titta på tv å hålla varann i handen. så där som vi brukar.
du lägger dej å jag får sitta själv i soffan.
tårarna strömmar nerför mina kinder å jag känner mej så maktlös.

jag går å lägger mej ganska sent. vi somnade alltid hand i hand. nu ligger du m ryggen åt mej å d gör så jävla ont.
du vaknar varje timme å går upp på toa. när morgonen kommer har jag inte sovit ett skvatt.
tanken e att du ska bli hämtad m taxi kl.13 men jag står inte ut. jag ringer till sjukhuset å d e som om att hela jag går sönder när jag säger att jag vill att de hämtar honom tidigare.
jag klarar alltså inte av att ha min egen man hemma. jag vill att du ska åka tillbax. jag ser hur orolig tedde är å han drar sej undan. d skär som knivar i mej. jag hade såna höga förväntningar på denna helg. jag hade längtat. tedde hade längtat. å sen blev d bara skit av alltihopa.

när taxin kommer så säger du inte ens hejdå.
jag trodde inte att jag kunde gå sönder mer men d kunde jag.

dan efter hälsar jag på dej på lasarettet. du e fortfarande nere å vill inte leva. jag får träffa läkare å sjukgymnast. jag fick oxå prata m karolinska om ditt tillstånd.
senare på dagen får du magsjuka å blir isolerad. du får dropp å syrgas.
på torsdagen upphävs besöksförbudet å jag e hos dej. du har febertoppar å e vansinnigt trött.
på fredagen blir du sämre. du har som något sår på läppen å jag frågar sköterskorna vad d e. de har ingen aning men gissar att du bitit dej i läppen då du för tredje natten på raken ramlat ur sängen.
den första natten då du ramlar ur sängen så säger de att de ska byta din säng till en äng med högre staket å att de ska vända din säng mot väggen samt att de ska lägga en madrass nedanför sängen utifall du lyckas ta dej över staketet. detta är alltså tredje natten du trillar ur sängen å jag frågar var staketet är å var madrassen är. jag får till svar: "-vi glömde."

eftersom du e sämre så gör de gör en lungröntgen på dej. d upptäcks då att du har lunginflammation å en svampinfektion i lungorna. du blir förflyttad till en infektionsavdelning i västerås. när du kommer in dit så får jag frågan om jag vet om du har några sår. jag visar på på skrubbsåret som är på ryggen samt att jag visar det sk. bitmärket på läppen. infektionsläkaren tittar på mej å säger att d där inte alls e nåt bitmärke. hon tar fram en liten ficklampa å lyser först på dina släppar, ber dej sen att gapa å då håller jag på att svimma. hela din mun e som ett enda öppet sår. din tunga är så vansinnigt äcklig att jag tror att jag ska svimma. hon lyser sen med ficklampan upp i din gom å den e oxå som en enda varig sårskorpa. du har fått herpes. det som dom i köping kallade "bitmärke"...
jag frågar dej om d inte gör ont men du säger att d inte känns. jag förstår då hur avtrubbade din känsel måste vara.

du får göra en magnetröntgen å då upptäcker man att sjunten som opererats in i ditt huvud sitter snett å att d e därför som d inte går att tömma ur någon vätska ur den.
nån dag senare blir du åter igen flyttad t karolinska. jag åkte upp på onsdagen den 17 å hälsade på dej över dagen. du var lite piggare efter en stark antibiotika-kur å d kändes bra i hjärtat när jag sen på sena eftermiddagen tog tåget hem t köping igen.

på förmiddagen dagen efter ringer moretti från ks. du hade fått en blodpropp i ena lungan å d såg inte bra ut. medicin mot proppar e blodförtunnande men eftersom du gått på cellgifter i ett år så var ditt blod redan tunt. alltså var risken för en blödning stor å skulle en blödning uppstå så skulle d inte finnas mer att göra. då skulle du hamna i respirator för att aldrig mer vakna. moretti ber mej därför komma upp till ks. tommy å jessica skjutsar upp mej å väl där får vi träffa läkaren som förklarar läget. han säger att han läst dina journaler å att du från dag ett ifrånsagt dej livsuppehållande åtärder om d skulle innebära att bli liggande som ett vårdpaket. eftersom jag e närmast anhörig så e d ändå mitt beslut att ta. hela jag vill resa mej upp å skrika: RÄDDA HONOM TILL VARJE PRIS! D SPELAR INGEN ROLL OM HAN BLIR LIGGANDE, JAG VILL INTE VARA UTAN HONOM!
men jag vet ju. att bli liggandes e d sista du vill så jag godkänner att inga livsuppehållande resurser ska sättas in om d skulle visa sej att d inte finns mer att göra.

den 19:e blir du förflyttad t köping igen. alla dessa transporter fram å tillbax tär på dej. att ligga fastspänd på dessa smala bårar, som dessutom e minst en decimeter för korta, gör dej helt slut.
de kommande dagarna är jag med teodor på dagarna å hos dej på kvällarna.
på tisdag kväll den 23 februari ringer läkaren nicole till mej å bjuder in till en träff dagen därpå. innerts inne vet jag vad han vill säga men jag slår bort de tankarna så gott d går.
onsdag den 24 februari kl.11.30 träffar jag nicole å han öppnar munnen å säger just de där orden som jag inte vill höra. jag var inte beredd. jag var inte alls beredd på att förlora dej. jag hade inte förberett mej. hur gör man d? hur förbereder man sej för att ens stora kärlek ska dö?

nicole berättar att han pratat m västerås å att de var överens om att en fortsatt behandling bara skulle förlänga lidandet. han hade kontaktat karolinska men de hade ännu inte återkopplat. han ville vänta tills de hörde av sej men han var ganska säker på att de skulle ge samma utlåtande.
han säger oxå att han läst i dina papper om ditt nekande till livsuppehållande insatser men att jag som hustru ändå har sista ordet. jag svarar honom: -av egoism så skulle jag kunna säga att jag vill ha kvar dej hos mej oavsett om du e kontaktbar eller inte, men jag vet att du inte ville attd skulle blir så. du har från dag ett sagt att när den dan kommer å d inte finns mer att göra så vill du få somna in. så jag väljer därför att gå på din linje. ni får avbryta behandlingen."
nicole reser sej då upp, går fram till mej å ger mej en kram å säger att jag är en mycket mycket stark kvinna å att han imponeras av min styrka.
jag känner mej allt annat än stark å jag minns hur jag tänker att "shit va karln luktar svett".

han går sen in till dej för att tala om hur läget är. han säger att de nu kommer att fokusera på smärtlindring å att du ska ha d så bra som d går.

jag kliver sen in i ditt rum. jag tittar på dej som om att d vore sista gången. jag tittar på dina fåror i ansiktet. dina ögon. linjerna runt munnen. dina hårstrån på öronen. ditt förbannade ärr på vänster sida av ditt huvud. jag tittar på dina händer. dina stora nävar som tröstar mej så många ggr genom åren. dina händer som hållit i mina. som gett mej njutning. som gett mej trygghet. ditt födelsemärke på vänstra handens ringfinger. födelsemärket som du funderade på att ta bort eftersom du tyckte att det syntes så väl sen vi förlovade oss.  jag ser på din mun. din kyssvänliga mun. ditt gråa skägg. ditt gråa skäggstubb på huvudet. jag tittar på dina långa smala ben. de har smalnat av under de sista dagarna. d e inte mkt kvar av dem. jag tittar på ditt håriga bröst å tänker på alla ggr som jag legat m huvudet på det å hur dina gråa hårstrån kittlat mej på kinden. dina bröstvårtor som sitter långt ifrån varann. tedde ser likadan ut. jag tittar på dina stora fötter. dina stora, långa tår. dina lilltår som vänder sej utåt. tänker på att vi allt som oftast retade varann för våra fula tår. jag brukade säga att dina tår e så fula att tom den lille försöker springa ifrån de andra tårna. teddes tår ser exakt likadana ut.  jag stryker med handen över den helt kala fläcken på din hjässa. du tittar upp på mej, tar min hand å ler.
jag sväljer några ggr innan jag får ur mej frågan: -"är d något som du vill att jag ska berätta för teodor? är d något särskilt som du vill att han ska veta? något du vill ha sagt?
du ser frågande ut när du tittar upp på mej å svarar: -nej, vad skulle det vara?
jag vet inte om du inte förstått vad som är på gång eller om du väljer att förtränga.

vi pratar om allt möjligt å vi bestämmer att tedde ska komma å hälsa på dan efter. vi pratar ett tag till å då får jag plötsligt en känsla av att vi inte ska vänta m att ta dit tedde. jonas kommer upp med tedde å ni kramas lite. jag gråter å tänker att livet suger. jag har dock ingen tanke på att detta ska vara sista gången som du å teodor träffas.

jag åker hem vid sjutiden. jag känner att jag vill vara med tedde så mkt som möjligt under kvällen å natten eftersom jag sen ska spendera dina sista dagar i livet tillsammans med dej på lasarettet.
när vi pkt hem så kommer zeke, annika, per å karin upp å hälsar på dej. zeke har med sej musik å ni lyssnar på sigur ros å kent å lite annat. du är med i samtal men e mkt trött. de åker hem vid tiosnåret.

vid kvart över tolv, natten till torsdag, ringer de från lasarettet. de berättar att din andning är annorlunda å de ber mej komma. lilllemor ringer t jessica som kommer hit för att passa tedde. än idag kan jag inte fatta att jag inte satte mej på cykeln å bara cyklade upp till dej. varför väntade jag på att jessica skulle hitta en parkeringsplats? varför väntade jag på att lillemor skulle skjutsa upp mej? varför sprang jag inte helt enkelt?
vi kommer fram till akuten. en ordningsvakt möter oss å följer med oss upp i hissen till avdelningen där du ligger. tusen miljoner tankar snurrar runt i huvudet när jag småspringer fram i korridoren. jag tänker att d jag fast för mest sen du fick din sjukdom är på väg att hända. jag kommer nu att var med dej tills du drar ditt sista andetag. tills du somnar in å lämnar mej å tedde.

jag tar av mej jackan å kliver in i ditt rum.
jag ser dej å jag förstår men ställer ändå frågan till sköterskan som är med mej: "-är han död?"
hon nickar till svar å säger att han somnade in 00.35.
klockan är nu 00.36.

jag får ur mej ett avgrundsvrål.
jag går sönder.
i tusen bitar går mitt inre.
så ser jag fortfarande ut inombords.
i tusen bitar.
kvar finns jag å teodor.
utan dina andetag.