En ständigt pågående saknad

 Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.

Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli nedbruten och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

Och ärrvävnaden är starkare än vad den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan förstå det.

När det gäller sorgen så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.

Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring.

Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.

Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.”

Denna text är vacker. Den känns. Den gör ont. Den beskriver hur sorg känns. Den sorg jag har e Roger ändras ständigt. Den försvinner aldrig. Jag påminns om honom varje dag. När jag vaknar minns kroppen hur d va att sträcka ut handen å känna honom nära. När jag dukar slås jag ofta av tanken att jag inte längre dukar för tre. Strax efter klockan fyra brukar jag slänga ett öga mot ytterdörren så som jag gjorde när han kom hem från jobbet. Saknar att känna hans armar kring min midja när jag stod vid spisen å lagade mat. När vi möttes i lägenheten så kramades vi alltid. Oavsett hur många ggr vi möttes under en dag. En flyktig puss här å där. Jag saknar fortfarande att inte få somna hand i hand m honom. När Teodor sover hos mej så vill han ofta hålla mej i handen. Känns fint. Jag saknar att inte kunna få berätta hur min dag varit. Hur banal el rutinmässig den än varit så lyssnade du. Jag saknar våra diskussioner. Om livet, politik, om världen, om framtiden, nuet, om oss, om Teodor. Allt mellan himmel å jord. Den där känslan av att till 110% kunna vara mej själv tillsammans m en annan människa. Den tryggheten som jag kände å hade. När Roger försvann så försvann oxå en stor del av mej. Min självsäkerhet, min trygghet å min tro på mej själv. Jag håller fortfarande på att bygga upp den å mej men d tar tid. D e svårt m orken när man inte har nåt lager att ta av. Minsta motgång suger musten ur mej totalt. Att intala sej att bortse ifrån andras dumheter e svårt. När man e för känslig för sitt eget bästa å tar in minsta sak för analys. Att man uppmärksammar små små detaljer som andra ofta missar. Att man ser å tar in allt utan filter tar på krafterna. Vissa symptom på högkänslighet passar in. D kan förklara min trötthet å ska jag skoja t d så sa alltid Roger att jag skulle passa som polis el detektiv eftersom jag var uppmärksam på allt allt allt in i minsta detalj. Intryck gör en trött. Trött ända in i märgen. 

Jag är ganska bra på att maskera mej ibland. Jag kan tala om för de närmaste att jag mår dåligt, känner mej ledsen å nere men inför andra så är masken på. Detta har många ggr lett t att jag ses som stark, att jag klarar allt å att d e fritt fram att säga vad som helst t mej. En person som går å tycker synd om sej själv å som hela tiden beklagar sej får däremot en orimlig omtanke å skall alltid hålla om ryggen. Detta gör mej både arg å ledsen. Att ständigt visa å lufta sitt bagage på sin arbetsplats e oproffsigt. Du e där för att göra ett jobb. Klarar du inte d så får du stanna hemma. Att sitta i ett hörn å se ut som sju svåra år leder inte t nåt bra, vare sej för dej el kollegorna. 

Sorg. Sorg kan kännas på så många olika sätt. Jag har skrivit om d förut att i början när jag mådde som sämst så trodde jag att jag aldrig skulle komma att må bättre. Tack å lov så hade jag fel. Jag kan fortfarande hamna i den avgrundsdjupa sorgen å den kan fortfarande gör lika förbannat ont, men idag vet jag att d kommer att gå över. D blir bättre så småningom. D e bara att ta en dag i taget å härda ut. Ibland får jag känslan av att en del tycker att sorgearbetet borde vara klart vid d här laget. Om d ändå vore så enkelt. Några års sorg å sen e d bara solsken å regnbågar. D funkar inte riktigt så. Teodor påminner mej ofta om Roger, både t utseende å gester. Jag kan slås av hur lika de e t sättet trots att Teodor inte träffat sin pappa på fem å ett halvt år. D känns i hjärtat å d e både smärtsamt å ljuvligt. Jag kan känna en stor sorg ö allt d som Roger missar. Han kunde ofta sitta å bara titta på Teodor å säga: Detta e meningen m livet. 

Livet e orättvist. D hade jag m mej sen innan. Övergrepp i barndomen, en skolgång m retsamma klass”kompisar”, min mamma som gick bort i cancer tre månader innan Teodor kom t oss å Rogers sjukdom å bortgång. Man kan tycka att d borde vara nog nån gång. Att gå igenom en cancerresa, typ helvetet t&r, borde räcka men nejdå. Jag fick en t sån djävulsisk upplevelse. Att stå bredvid en älskad å se hen kämpa mot denna sjukdom from hell, e smärtsamt. Hjälplösheten e fruktansvärd. Man har så många önskningar men ingen av dem faller in. Å slutligen så tar allt slut. Då står man kvar där m ett helt berg av obearbetade känslor, tankar å funderingar. D tar en stund att beta av dem. Frågan e om man nånsin kommer att se litet slutet på dessa…

Jag mår idag inget vidare. Jag har haft en jobbig sommar. Jag har fått tillbax mina panikångestattacker å har fått medicinera mot dem. Igen. Tiden m covid har även den tagit på krafterna. Att inte kunna göra som man vill, att inte kunna träffas som man e van att kunna göra, att inte haft möjlighet t någon som helst avlastning har varit , å e fortfarande, kämpigt. Ibland behöver jag få vara Ullis å inte bara mamma.  Innan vi gick på semester så var d kaos på jobbet. Ingen visste hur d skulle bli t hösten å d har legat å malt i bakhuvudet på mej under sommaren. När vi så kom tillbax t jobbet igen så va d fortfarande ett helt gäng frågetecken. Dessa har fortfarande inte retts ut å den där obehagskänslan som d ger e allt annat än behaglig. Jobbet har ofta varit en plats där jag kunnat fly mina tankar, jag har kunnat fokusera på nåt annat å inte behövt fastna i nedåtgående tankebanor. När jobbet e struligt så finns d ingen plats att andas på. Orken har ingen möjlighet att fyllas på. Tröttheten, ledsamheten, likgiltigheten å förtvivlan tar över. Jag borde vara värd lite medvind nu. 

Bottenskrapet

 Jag har jobbat på fritids i många år. Måååånga år. Jag började då när fritidsavdelningarna var fristående. Barnen kom till oss och hade tex fria aktiviteter. Förmiddagarna var för planering och förberedelse för verksamheten samt bakning och annat till frukost och mellis. 

Under årens lopp så har detta förändrats mkt. Fritids klev in under skolans tak och blev mer å mer ”skolifierat”. När vi fritidspedagoger klev in i klassrummen för att samverka, som d så fint kallas, så hände något. Vi blev nån form av pass upp t lärarna. D vi e utbildade för används mkt sällan. 

Samverkan har oftast varit att vi fritidspersonal hjälp t i skolan men d har sällan, på gränsen t aldrig, varit tvärtom. På en enda arbetsplats har jag varit m om att lärare ställt upp på fritids om vi varit kort om folk.

Samverkan, eller tjänstgöring under skoltid som d egentligen skulle kallas, e i stort sett att vi gör d lärarna gör. Vi går runt i klassrummet å hjälper barnen. En del lärare verkar tro att vi e i klassrummet för deras skull. För att underlätta deras arbete. Kopiera papper å rätta böcker typ. Jag gick inte tre år på universitet för att rätta skolböcker. 

Att fritids alltid får stryka på foten när d e nåt, d börjar kännas tradigt. Vi e den arbetsgrupp som allt som oftast glöms bort. Hur kommer d sej? Varför e d aldrig lärarna som glöms bort? Fanns inte fritids, va sjutton skulle hända m skolan då?

Innan sommaren fick sjutton elevassistenter gå el så blev de omplacerade. Nu när höstterminen dragit igång så finns d alltså inga assistenter att tillgå. Gissa vad en del lärare tycker ska bli fritidspersonalens uppgift??

D satsas emellanåt på lärare å förskollärare. Fritidspedagoger, el fritidslärare som de nyexade skall kallas, glöms bort. Gång efter gång. 

Runt om i landet så e d brist på fritidspedagoger. Undrar va d kan bero på? Låt se, vad har vi att locka med; Hög lön? Nej. Små barngrupper? Nej. Anpassade fritidslokaler? Nej. Personaltäthet? Nej. Kunna ta sin semester när man vill? Nej. Tillräcklig planeringstid? Oftast inte. Har yrket hög status? Nej. Får vi positiv feedback? Nej. 

Listan kan göras lång. Så som d ser ut idag så e d de närmsta kollegorna som gör så att man fortsätter att gå t sitt arbete. De små människorna som vi har turen att få träffa å undervisa varje dag, dvs barnen. Att ibland få höra positiva ord från nöjda föräldrar värmer ett sargat hjärta å en trött kropp å knopp. 

Eftersom många av dagens barn som kommer t oss på fritids inte har m sej de grundläggande kunskaperna såsom de sociala koderna, hur man e en bra kompis, hur man uppför sej bland andra mot andra människor, hur vi behandlar varandra, att vi e rädda om våra saker mm så finns d sååå mkt som vi skulle kunna göra kring detta. Skippa vår tjänstgöring i klassrummet, låt oss plocka ut mindre barngrupper å låt oss forma dessa barn t fungerande medborgare. Låt oss lära d som de behöver för att klara sej i livet. Har du grunden så klarar du d mesta.

När fritids startar, då skoldagen e slut, så e vi pedagoger ofta trötta. Trötta då vår verksamhet drar igång. D e inte nån vidare start på eftermiddagarna. Just där jag arbetar så har vi bra m planeringstid å vi har även tid för reflektion å ställtid innan barnen kommer. D har varit guld värt då d e denna tid som gjort att vi kunnat leverera en verksamhet m hög kvalitet. När vi så nu t hösten förlorade ett antal personal på fritids så blir denna planeringstid å förberedelsetid ännu viktigare. Att d nu pratas om att rucka på den tiden gör mej arg, ledsen, förtvivlad å trött. Trött ända in i märgen. Jag har ingen orkdepot att ta av. När min ork tar slut så e d slut. Punkt. Jag måste ha en fungerande arbetsplats som är givande. Inför denna höst känner jag oro. En obehagskänsla som infann sej i början av veckan å som inte riktigt vill ge med sej. 

Som ensamstående mamma, som änka, som heltidsarbetande å som ”kan själv” så e d inte många säkringar till som kan gå. Jag behöver påfyllnad men var hittar jag den? 

Sa jag att jag e trött???

Sommarsemestern 2021

 Sommarsemesterns sista darrande timmar är här. Tänk att det redan gått sju veckor…. Sju veckor som varit mest ljuvliga med några inslag av blä.

Inledde semestern med middag på Basilico med Teodor. Vi fick vänta i 55 minuter. Inte ok. Förra gången fick vi vänta i en timme å en kvart så på det viset så var det bättre…!? Eh…

Midsommarafton firades i Vallby hos Lillan å Zeke. Trevligt och solen sken. Det tackar vi för!

Jag klippte mej på min allra första semesterdag å det blev fantastiskt bra som vanligt! Trivs ruskigt bra i min lockiga hockeyfrilla. 

Åt en god frulle på Skeppis med Petra, Levi å Teodor. Hade dock missat att det var ändrade öppettider så det bidde lite väntan. Jag å Petra for oxå till Björnön å ät varsin smarrig skagenvåffla på Wåffelbaren. Mums!

Första helgen for vi t Stockholm jag å Teodor. Bodde på First hotel vid Kungsbron. Frullen var inte alls så bra som den brukar. Tar nog ett annat hotell nästa gång för frullen e ju en del av upplevelsen.

Shoppade järnet då Teodor gick på Grönan med Fredrik. Satt sen i Kungsan å läste, njöt av solen å tittade på folk hela em. Njutbart! Saknade Hufvudstaden så djävulskt just då!

Vi badade en del med vänner å bekanta. Sandviksbadet är en favorit.

Tog en dagsutflykt till Trosa med Petra. Vi åt på en mumsig fiskrestaurang å mumsade god glass. Trosa var litet, pittoreskt å mysigt.

Fick äntligen till en träff med Emma. Den jäkla coronan har satt P för så mkt under det gångna året. Vi pratade ikapp så gott det gick å vi både skrattade å grät. Vänner e fina grejer!

For till Örebro med Teodor. Lite shopping å god mat på Mocca Deli.

Vi fick besök av Anna å Charlie. Pojkarna lekte så vi mammor kunde prata ikapp.

Så kom ääääntligen det efterlängtade besöket i Storvreta hos Jessica, Johan, Alva å Agnes. Vi spenderade en långhelg där å vi hann med ett gäng saker. Vi solade å badade, åt lunch på Johans restaurang, vi grillade, vi lekte, spelade fotboll, drack öl, åt på restaurang, var på utflykter av olika slag tex Viks slott, Alsta trädgårdar, vi var på bio, kollade på fotbollsfinalen mellan Italien å England å vi besökte Uppsala city innan vi for hemåt. 

Fick ett bromsbett å mitt ringfinger svullnade upp till nästan det dubbla. Tur att jag hann med att ta av ringen….

For sen ner till vårt älskade Malmö. Mysigt hotell med aktiviteter i foajén såsom boule, pingis å spel av olika slag. Badade vid Ribban, shoppade, åt god mat, var på promenader å bara njöt av den fina stan. For sedan vidare till Varberg. Apelviken fick sej ett besök å vi badade. Så himla kul å se Teodor slänga sej i vågorna såsom vi gjorde när vi var små. 

Vi fick sen besök av flickorna i familjen Sjöblom. De stannade hos oss i tre dagar. Vi badade, vi shoppade, vi spelade spel, vi drack drinkar, vi åt gott å var till Glass å berså. Mysiga dagar som sjutton!

Träffade Ylva några ggr under semestern. Vi drack bubbel på balkongen, vi for till Västerås, vi åt middag på Kirin, vi drack öl på Harrys å vi firade oxå hennes femtioårsdag!

Besiktade bruna bönan å den gick igenom ua.

Åkte så ner till Kalmar med Erica å Alexander. Härliga dagar med god mat å dryck. En tur över till Öland där vi badade å solade. Åkte sen vidare till Västervik. En mysig liten stad med god mat.

Vi har hälsat på familjen Weil å Teodor å Dylan badade å lekte i poolen trots att vädret inte var det bästa. 

En tur till Västerås där jag å Teodor åt indiskt. Vi stannade till i Poesiparken där vi spelade basket. Vi for oxå till Borgåsund där vi åt god firre.

Hälsade på Susanne, en gammal kollega från Vallentuna, i Stora Sundby. Några dagar senare kom hon och hälsade på mej å då var även Smolle med. Även hon en kollega från Vallentuna. Känns bra att ha kvar dem som vänner även fast vi inte jobbar ihop längre. Några av mina bästa vänner har jag träffat på just arbetsplatser. Eller utbildningar.

Vi mätte Teodor å han är nu inte mindre än 164 centimeter över havet!! Få se hur lång han blir. Jag är ju 180 hans pappa var 196…

Sista veckan på sommarsemestern for vi upp till Stockholm igen. Bodde denna gång på hotell Franz å det är numera mitt favorithotell. Sååå sköna sängar, såååååå god frukost, goda drinkar, fantastisk personal å njutbart på alla sätt. Vi åt god mat, strosade, shoppade lite grann men det bästa av allt var att jag äääntligen fick träffa Susanne! Vi har inte träffats på hur länge som helst. Jäkla virus!! Vi kramades å pratade såååå  mycket! Fick oxå träffa hennes John å det var en trevlig prick. Susannes son William kom in till city å han å en kompis spelade fotboll med Teodor i Kungsan. Gissa om Teodor var nöjd!! William var numera 197 cm lång!!! I oktober ska vi fara upp t Susanne över en helg å det ska bli såååå kul!

Vi har oxå hälsat på Teodors kusiner i Vretstorp; August å Madicken. Å så Patrik å Lotta så klart. Glada skratt, mycket bus, god mat å Lottas fantastiska bakverk!

Jag har förutom det jag rabblat upp nu, suttit på balkongen å läst massor. Vet ej hur många böcker jag läst med det är mååånga. Jag har legat ute på gården å solat å bara njutit av den fantastiska värme som sommaren bjussat på. På det stora hela har vi haft en fin sommar. Det som varit mindre bra är att jag fått tillbax mina panikångestattacker. När det var som värst sjukskrev jag mej. Varför slösa semesterdagar när jag ändå inte kunnat göra något. Teodors farfar gick bort strax innan sommaren och det har spökat lite hos Teodor. Många tankar å funderingar som snurrat i hans huvud å kropp. Många tårar å en del ilska. Jag har känt att jag inte räckt till många gånger å det är urjobbigt. Skulle så önska att ha någon avlastning å att jag bara kunde lämna ifrån mej ansvaret emellanåt. Tyvärr så är det ju inte så å för det mesta så är det ok. Det är bara när de där dagarna kommer som det känns som om att jag inte orkar mer. Det är tur att de är övergående,

I morgon är det så dax för jobb igen. Känns ganska motigt om jag skulle känna efter så jag hoppar över det. Jag vet ju att det blir bra bara bara jag kommer dit. Det ska bli kul att träffa mina närmsta kollegor Heli å Ylva. Å så den nya barngruppen. Jag hoppas på en bra höst. Har lite inbokat redan så att vi har saker att se fram emot. Teater, musikal, konsert, besök hos vänner och utflykter av olika slag.

Nu ska jag in i Teodors rum å spela lite basket.

Kram på er å tack för lån av öra.