Måndag

I natt hade jag mardrömmar. Drömde att vännerna genomfört Rogers begravning medan jag sov. De tyckte att d skulle ha blivit för jobbigt för mej så d begravde honom när jag sov.
Den där stunden när man just vaknat, man har drömt nåt å för en kort stund tror man att drömmen e verklighet. Den stunden var olidlig.

Klockan tio skulle jag vara på Fonus. Jessica å Patrik följde med. Fonus - killen hette Tobbe.
Jag klev in i rummet å säger t Jessica att jag känner mej skakig i hela kroppen. Som om att benen inte bär mej.
Jessica svarar att hon känner likadant.

Sen e d lite av en out of body-experience. Att välja kista.
Att välja urna.
Gå igenom papper.
Bestämma tid för begravning.

D e som om att autopiloten träder in. Mötet går bra. Känner mej saklig å lite avtrubbad.

Olika datum diskuteras. Eftersom Roger inte va m i kyrkan så var d tisdagar som gällde. Den 15:e va ett förslag men då e inte min bror Fredrik hemma. Den 22:a är dan före Teddes födelsedag å jag vill inte att hans födelsedag ska förknippas m Rogers begravning. Dessutom. Så e d lång tid tills dess.
D bästa alternativet var den 8 mars. Nästa tisdag.
För att annonserna skulle hinna in i Bärsingen å i Magazin24 så var jag tvungen att rappa på lite m dödsannonsen. Jag visste hur den skulle se ut så d gick ganska smidigt. Skissade å skrev, mailade t Fonus å de gjorde klart annonsen.
Först så visade d sej att vi var för sent ute för att hinna få in annonsen i Magazin24 då familjesidan var full. Kontaktade då en vän på tidningen å han trollade lite å fick med annonsen. Evigt tacksam för d. ❤

Klockan fyra hade jag mitt första möte m psykologen. D va ett bra möte å d kändes bra. Jag fick berätta om mannen m d stora hjärtat. Hur vi träffades. Vad vi föll för hos varandra. Hur han var m Tedde. Hur han var m vännerna. Hans jobb. Hans sjukdom. Hans intressen. Mina tankar å rädslor. Jag grät å pratade lugnt å sansat om vartannat.

Trött efteråt.

Elin kom på kvällskvisten å hon sussar just nu i Teddes säng.
D e många som sussat där nu. Vännerna turas om.

Blommorna fortsätter att strömma in. D dyker upp blommor från oväntade håll. Fina barndomsvänner å gamla jobbarkompisar. Nuvarande vänner å bekanta.
Tänk om hela världen bestod av människor som dessa. Vilken ljuvlig värld vi då hade haft.

Det ofattbara

Mardröm

Släckte lampan vid två. Låg en stund i mörkret men somnade till slut.
Drömde mardröm efter mardröm.
Den värsta var nog att vännerna, familjen,  ringde å sa att begravningen var över. De trodde att jag skulle tycka att d var för jobbigt att vara med så de hade haft begravningen när jag sov.
Jag grät.
Jag skrek.
Vaknade helt andfådd.

Kanske e d oro inför dagens besök på Fonus. Inget möte jag ser fram emot.

Ytterligare en dag

På nåt vis snurrar klotet på. D e tydligen bara jag som stannat.
Sorgen saknaden smärtan svämmar över m jämna mellanrum. Och ojämna.

Ullis sov kvar en natt till. Skönt m nära vänner hos mej.
Sen kom Susanne.
Sen kom Jessica.
Sen kom Tommy.
Sen kom Elin.
Sen kom Petra.
Sen kom Levi.
Sen kom Annika.
Sen kom Patrik.
Patrik sover kvar.

Petra hade m sej ett gäng matlådor.
Annika hade oxå m sej matlådor.
Kyl å frys e fulla.
Kärlek kan visa sej på så många olika sätt. Tex genom matlådor.

Susanne å jag tog en prommis t Ica. På väg ut mötte vi Zeke. Tårarna kom å vi kramades.
Så kom Maja fram å vi kramades.
Så kom Frallan å gav mej kramar.
Så kom Anne å kramade om mej.
Tårarna flödade.

Jessica tipsade om nåt jag skulle kunna göra under mina sömnlösa nätter. Spana in Sports Direct-sidan på nätet.
Jag "råkade " titta in.
Jag "råkade" klicka lite.

Du hade suckat, lett lite å sagt: Du är hopplös.

Strax e uret halv ett.
I morrn ska jag t Fonus.
Bara namnet ger mej magont.
Gissar att d blir en jobbig stund.
Jag vet dock hur du ville ha din begravning. D e ju bara d att jag inte tänkt att d skulle behövas planeras för d redan nu. Tanken va ju att du skulle ta hand om mej då du gick i pension. Vi skulle se till att ha sparat en hög m kosing så att jag skulle kunna pensionera mej lite tidigare. För att kunna njuta av frihet.
För att kunna njuta av varann.

Avslutar m att citera Karin;
-Inga svordomar är för stora.

Hej min skatt

Ville bara berätta att du hade rätt om dina vänner. De har funnits för mej å Tedde varje timme varje minut varje sekund sen du försvann.
Jag önskar att du kunde läsa att fina inlägg å meddelanden som vänner å bekanta skriver på Facebook å på Insta. D verkar som om att alla visste att du var en av de finaste. Mannen m d stora hjärtat. Så beskriver de dej.
Jag som levde m dej vet ju att d e sant. Större hjärta finns nog inte. Du hade aldrig ett ont ord att säga om nån. Du fokuserade på d som betydde nåt å struntade i oväsentligheter.
Jag har använt dina t-shirtar sen du somnade in. Känner mej nära dej.
Tedde frågade mej igår om d va din Adidas-jacka jag hade. Jag svarade ja å frågade om han tyckte att det var ok. "Ja d e ok mamma. Pappa e ju död nu så han behöver inte den."
Ikväll när jag nattade Tedde så upptäckte han att jag hade en av dina t-shirtar igen. Han frågade varför jag hade din tröja å jag svarade att d kändes som om att du var nära mej. Tedde svarade då: -"Jag saknar oxå pappa".
Har du kanske hört alla kloka tankar som din son haft de sista dagarna? Han e en sån fin kille Roger. D gjorde vi bra du å jag!
Dina vänner. Numera även mina vänner. De har varit här. De har avlöst varann. Vi har skrattat vi har gråtit vi har kramats.
D e nåt så hjärtskärande å samtidigt så vackert när fullvuxna karlar lixom faller ihop i en gråthög. Den där öppenheten mellan er alla e så fin. Så beundransvärd. Jag förstår mer å mer varför du kallade vännerna din familj.
Igår kväll var d några stycken som samlades hos Peter å Kicki. Jag å Ullis gick dit en stund. D va så fint å va där. De turades om att berätta minnen om dej, ab dej, tillsammans m dej. D va tårar å d va skratt.
Jag brast ut i gråt. Jag bara satt å tittade på alla de fina som satt i köket runt köksbordet. Tanken på att du aldrig mer kommer att sitta m oss gjorde så himla ont.
Jag vill tro att du nånstans kan kolla på oss. Följa oss å se vad vi har för oss.
Jag hoppas att du nån gång ger dej t känna. Att jag kan känna din närhet.
Ellen har varit så ledsen så ledsen. Hon har ett stort hjärta den flickan. Om du visste hur fin hon varit m Tedde. Du kanske vet?
Din syster fick hjälp m att ringa t mej idag. Hon grät hejdlöst. Hon sa att hon trodde att jag kunde få en ny Roger. Att hon hoppades d. D va så fint sagt. Hennes sorg kändes ända in i hjärtat.
Jag har svurit åt din mamma Roger.
Jag ringde t henne i onsdags em för att berätta att behandlingen skulle avbrytas. Att fokus skulle ligga på lugnande å smärtlindring. Jaha sa hon, får han morfin frågade hon å jag sa ja. Då börjar hon prata om sin onda rygg. Att hon hade morfinplåster å att värken va olidlig å att d va så jobbigt.
Vet du va jag sa Roger? Jag sa: -Vet du vad Barbro. Jag ger blanka fan i din rygg. Min man dör vilken dag som helst så du kan ta ditt ryggskott å stoppa upp i arslet. 
Sen lade jag på.
Spasse var med mej. Jag vände mej mot henne å sa: Jag svor t Rogers mamma. Spasse svarade: Ja d gjorde du å du skulle ha sagt mer.
Jag kan inte fatta att du e släkt m henne över huvud taget. Du hade ett stort hjärta å hon har inget alls.
Patrik hade tänkt hälsa på dej i torsdags. Nu hade ju du lite för bråttom så han hann inte. Många tårar föll.
D va många som hade tänkt hälsa på dej i torsdags.
Tedde ligger på din sida av sängen as we speak. Han brås på dej ty han släppte just en brakare i sömnen. Du var expert på brakskitar. D e förvisso jag med men du var snäppet värre/bättre.
Ikväll var Spasse Jonas Ellen Kajsa Tommy Jessica å Ullis här. De hade m sej  tacos. Kom så klart att tänka på vår första middag ihop. Den kvällen d blev vi, den 25 december 2009, stannade jag kvar hos dej i tre dygn. På natten åt vi kebabtallrik å blev båda dåliga i magen å turades om att gå på toa. D där m att fisa inför varann för första gången å d skämmiga m det d fanns lixom inte. Vi släppte väder som om d varit d mest naturliga. Kvällen därpå bjöd du på tacos. Att se dej äta tacos...D va en syn... du tog köttfärs tomat vitlök ost å sååå mkt het salsasås i ett hårt tacoskal. Detta skal formligen mosade du in i munnen å salsa rann åt höger å vänster. Jag tror jag föll för dej ännu mer. Ditt slabbande var lixom du.
Bella om hit i torsdags. Hon sov kvar. Ullis kom hit igår å hon sover kvar tills i morrn.
Vi har ett gäng fina vänner du å jag Roger. Vi är lyckligt lottade. Du var lyckligt lottad. D e svårt att greppa att du inte finns kvar hos mej.
Jag dukade t dej i morse då vi skulle äta frukost. När jag insåg vad jag gjort fes jag ihop. Gissar att d lär hända igen.
D känns ju som om att du bara e i ett annat rum å att du när som helst ska ropa på mej m din späda (obs ironi) stämma eller bara kliva in över tröskeln.
Jag tog kort på dej på sjukhuset. Jag visste inte om jag skulle göra det eller ej. Lillemor tyckte att jag skulle göra d å skulle jag sen ångra mej så va d ju bara att radera.
Å vad jag e glad över att jag lyssnade på henne. Bilderna e så fina. Du ser fridfull ut. Ett leende leker i mungipan.  D där leendet som Jessica skrev om idag på din sida på Fejjan. D ser bara ut som om att du sover. Att du när som ska slå upp dina ögon.
Nåt jag saknar mkt e just din blick. I dina ögon kände jag mej vacker. Du såg mej. Du såg mej m alla fel å brister men älskade mig ändå. 
Jag fick ett så fint brev från Jonna. Hon skrev bla att du lyste upp när du träffade mej å att hon var glad att du träffat rätt.
D kändes så fint. Jag e så klart tacksam över att hon lämnade dej så att jag sen fick möjligheten att älska dej. Låter kanske konstigt men jag känner så.
Jag har från dag ett känt mej helt avslappnad m dej. Alldeles bekväm på alla sätt. D har aldrig varit nåt spel mellan oss. Vi pratade om allt du å jag. Vi pratade om allt.
Vi fanns för varann å blev vansinnigt tajta. Jag hade behövt ha dej som stöd nu. Att känna dina armar omkring mej. Höra dina tröstande ord. Vi hade kunnat älta detta tillsammans å på så vis hittat ett sätt att leva vidare. Just nu känns allt som ett mörker. D va ju inte så här d skulle bli Roger.
Vår road trip i USA. Resan t Legoland m Tedde. Kolmården.
Du ville att vi skulle åka utomlands i vår. Du va ju inte förtjust i solsemester men du tyckte att jag haft ett jobbigt år (att även du haft ett helvetesår d hörde inte t saken...) å du sa att du visste hur mkt jag älskade sol å värme å därför ville du att vi skulle åka. Du skulle bara pigga på dej lite mer.
Roger min knallkork. Jag saknar dig så d gör fysiskt ont.
Jag önskar att du satt vid köksbordet. Åt semla så hela skägget blev fullt i grädde.
Jag har svårt att sova. Jag slumrar korta stunder. När jag vaknar till så e bilden av dej d första som dyker upp på näthinnan. Bilden av dej när du somnat in.
D känns inte otäckt. D gör bara så ont.
Klockan e nu tjugo i ett. Ska prova att sova lite.
God natt min skatt.

Min familj

När vi pratade om att du förr eller senare skulle somna in å lämna mej kvar å jag berättade om min skräck å rädsla inför d så sa du helt lugnt:  -"Jag vet att d kommer att bli jobbigt för dej men jag känner mej inte orolig för min familj kommer att ta hand om dej."

Hans familj.
Vännerna.
D e en ynnest att få vara en del av den familjen.

D som inte blir av

Denna vinter var planerna att köpa längdskidåkning.  Du ville lära Tedde att åka.
Till sommaren skulle du lära Tedde att simma. Tanken va att ni skulle gå t badhuset å börja öva.
Du hade gett dej fan på att du skulle följa Tedde t skolan i augusti. D såg du fram emot. Hand i hand mot ett nytt kapitel.
Du lade dina tidningar å boken du höll på att läsa på nattduksbordet. -"De får ligga där tills jag kan läsa igen, då vet jag var jag har dem."
Vi såg båda fram emot att se The Cure ihop i höst. Stor glädje när vi lyckades få biljetter. D va inte så ofta vi gick på spelningar ihop. D va ju din grej m grabbarna. Uffe å Tommy för d mesta. De tre musketörerna.
Jag känner mej glad inombords när jag tänker på att du tog dig till WOW i somras.  När du kom hem så var du så himla nöjd m att du orkat.
Musik var ditt liv. Film å musik. Ja å så jag å Tedde förstås.

Du å jag pratade om allt. Vi pratade alltid. Inga hemligheter. Du tyckte att kommunikation va d viktigaste. Den linjen körde vi på från dag ett.
Saken m dej va att jag kände mej så hemma m dej. Jag var avslappnad från dag ett. Jag fann på nåt vis ro när vi blev ett.
Den 11 april 2009 satt vi på en bänk nedanför kyrkan här i Köping. Solen sken å d va t-shirtsväder. Du harklade dej lite å såg plötsligt nervös ut. Du hasplade ur dej, ganska snabbt med din bullriga höga  stämma, ett frieri. Då hade vi varit ett i nästan fyra månader. Utan att tveka sa jag ja!
Vi svävade sen som på moln hem t mina föräldrar där vi skulle fira mamma som fyllde år.
Medan mamma å jag dukade fram viskade jag: "-Han har friat." Mamma sken upp som en sol.
Några veckor senare, den första maj, förlovade vi oss på sängkanten.
På sommaren blev vi gravida. Ganska säker på att d hände i Varberg. ❤ Vi var på en road trip å den avslutades i Varberg på Gästis.
När stickan visade d där små fina blå strecken så grät vi båda. Du hade en stor längtan e barn. Vi kände oss så ...vad sjutton e ordet. . Välsignade låter fel, ateister som vi är, men hittar inget annat ord. Vi kände oss välsignade över att vi blivit gravida så fort. Tänker att d kanske va en mening m d oxå. Du fick chansen att vara pappa i nästan sex år. Den finaste av pappor så klart.
När du inte orkade så mkt längre så tyckte Tedde att d va trist. Han drog sej undan. Han ville leka m dej när du var frisk igen. Att du sov så mkt, d va inte kul alls.
D va mkt frågor kring d från den lilla. När cortisonet gav dej svullnad i ansiktet så blev Tedde lite rädd. D gick rätt fort m svullnaden.  Nästan från en dag t en annan.
Jag e så glad över att jag tog m Tedde till dej på onsdagseftermiddagen. D kändes skönt att ni fick träffas en sista gång. Att d sen skulle gå så fort, d trodde nog ingen.
D va så många som skulle hälsa på dig under torsdagen. Att du inte fanns kvar hos oss när torsdagen kom...
Några följde m t kapellet på lasarettet för att hälsa på dej. Du var lika fin å rofylld som på natten. D såg ut som om att ett leende lekte i ögonvrån.
Måste erkänna att när jag blev själv m dej i kapellet så försökte jag slå å ruska liv i dej igen.
D gick inte.
Du var kall.
Du hade börjat att stelna lite. Jag kramade om dej å under ryggen var du fortfarande lite ljummen.
Jag strök dej över ansiktet. Blundade å kände. Ditt välbekanta ansikte under mina fingertoppar. Där å då försökte jag att slå bort tankarna på att d va sista gången jag fick röra vid dej. Jag blundade som för att memorera. D behövdes dock inte. Jag minns varje rynka. Varje hårstrå. Varje del av din kropp känner jag lika väl som min egen.
Du å jag blev ett. Vi blev ett tillsammans. Är så tacksam över att jag träffade just dej. Att du inte skulle vilja ha mej, d funderade jag inte ens över. Jag var så säker på att du var den rätte.
Jag fick d så fint beskrivet idag:  "D va som om att du lyste upp när du träffade mej."
Ditt hjärta var d största av hjärtan. Din kärlek var enorm. D visar ju att man inte behöver bli som sina föräldrar.
Just nu e varje sekund jobbig.
Varje andetag gör ont.
Kroppen värker.
Hjärtat lider.
Ett liv utan dej blir så in i helvete svårt.

Sällskap

Teodor : " - Det är bra att pappa kom till himlen nu så mormor slipper vara ensam.  Nu har hon nån att prata med."

Vår son

Teodor: "Det känns som om att världen är upp och ner."

Stora tankar hos liten kille

-"När mormor dog så var vi en för lite men sen kom jag och då var vi lagom. Nu har pappa dött och nu är vi en för lite igen."

Fan

Jag tror att du ska kliva in i köket när jag sitter vid köksbordet
Jag kommer på mej själv m att ropa på dej
Du svarar inte
Jag ringde för att höra din röst på telefonsvararen

Du har inte varit hemma hos oss på ca 1,5 månad
Du har inte sovit vid min sida på så länge

Att inte få somna m min hand i din har varit jobbigt men tanken på att du ska komma hem har lixom gjort d uthärdligt

Nu kommer du inte hem mer
Aldrig mer kommer jag att få somna m min hand i din
Få knuffa på dej när du snarkar till
Putta till dej när du vräker dej över hela sängen

Du e den finaste av människor som.jag nånsin träffat
Känner mej så vansinnigt lycklig över att d blev du å jag
Att du å jag blev vi

Från dag ett har d känts rätt
Har älskat dej så mkt
Älskar dej nu

D e många av vännerna som beskriver dej som mannen m d stora hjärtat
Du hade d största av hjärtan
Du sa aldrig ett ont ord om nån

Jag älskade att se mej med dina ögon
I dina ögon älskade jag mej
Dina ögon såg mej
Du ville älska mej trots mina fel å brister

Du var meningen med livet
Du å Teodor var å är mitt allt
Ett liv utan dej
Hur fan ska d gå till
Saknar dej så vansinnigt

Vill höra din bullriga stämma
Vill känna dina andetag mot min kind
Vill känna dina armar omkring mej

Vill ha dej hos mej

D va inte så här d skulle bli Roger
Vi var så lyckliga
Vi var ett
Du å jag var vi

Utan dej är jag halv

Saknar så mycket

Vet inte riktigt vad jag ska skriva
Jag har ont

När jag klev in på Rogers rum i natt
Den fysiska smärtan var nästan outhärdlig
Jag skrek
Jag skrek så jag fick ont i halsen
Skrek

Jag slog dej
Jag ruskade om dej
Jag kramade dej
Jag höll om dej

Du andades inte
Jag bad dej komma tillbax
Jag skrek att du skulle vakna
Ruskade dej

Jag rörde vid ditt ansikte
Jag följde varje linje
Jag smekte din kind
Strök dej över huvudet så där som du älskade

Jag blev lugn

Jag tog av mej skorna å lade mej bredvid dej
Jag lade dina armar om mej
Jag lutade mitt huvud mot ditt bröst
Jag höll dej hårt

Du var varm
Nästippen var kall
Försökte att värma den men d gick inte

Jag lindade mina armar omkring dej
Blundade
Grät
Lyssnade efter dina andetag

Jag blundade å lät fingrarna följa ditt ansiktes konturer
Memorerade

Jag lade mej försiktigt på dej
Då kom en pust ur din mun
Din andedräkt mot min kind
En sista gång
En sista gång

En sista gång

Tomheten

00.35 drog mannen i mitt liv sista andetaget.

Det kom idag.

Det där samtalet jag fasat för.
Det kom idag.

Mot. Emot. Fel väg.

En ny infektion.
Mer antibiotika.
Katetern togs bort igår kväll bara för att sättas tillbax idag. Roger hade ont i magen å var kissnödig men d kom inget urin. De "bladdrade" för å se hur mkt urin som fanns i blåsan. Nästan 900 ml. En urinblåsa rymmer 200-300 ml.... Inte konstigt att han hade ont.

D där att de lyfter honom m lyft, använder draglakan, att han har blöja, infarter, syrgas i näsan ja you name it... D gör ont i hela mej. Vänster sida funkar typ lika med noll. D e en lång väg tillbax.

Var e den där trolleristaven när man som mest behöver den?

Idag var han otroligt trött. Sjukdomen gör sitt till men även all medicin.

Han hade vägrat frukost.
Han hade vägrat lunch.

Jag hade med mej en semmelwrap å han tog ca 4 tuggor. Fick iaf i honom dryck å d e bättre än ingenting. Han hade fått näringsdropp i natt å d lutade nog åt att han skulle få d igen eftersom han inte äter så bra.

I morrn halv tolv ska jag träffa en läkare. Känner mej mkt nervös inför d mötet. Jag e rädd att han ska säga nåt jag inte vill höra.

helvete helvete helvete

dom orden sa jag om å om igen som ett mantra efter att läkaren från ks ringt. jag fick svårt att andas å la mej på alla fyra på golvet. hyperventilerade å nästan skrek när jag grät.

i onsdags var jag upp t ks över dan. roger var piggare, han svarade bra på antibiotikan å jag kände mej lättare om hjärtat när jag satte mej på tåget hem.han skulle bli flyttad t västerås el köping under torsdagen å d kändes oxå bra. skönt att ha honom närmare hemma.

så i torsdags vid halv tio ringer telefonen å d e hemligt nummer. åh va skönt, hinner jag tänka. nu e d nog ks som ska berätta att de bokat resa för roger.

svarar å d e simon, läkaren. han säger att han inte brukar vilja ta såna här saker på telefon men att han inte har något val.
roger har under natten klagat på bröstsmärtor som sedan klingat av. på morgonen får han så rejält ont igen å de upptäcker en blodpropp i ena lungan. pga all medicinering så har roger tunt blod å ska egentligen inte kunna få nån propp. av nån anledning så finns d ett samband mellan hjärntumörer, tunt blod å blodproppar. sambandet forskas d på, utan resultat so far.
hru som helst. behandling för blodpropp e blodförtunnande medicin vilket ger ännu tunnare blod vilket i sin tur kan orsaka blödningar. simon säger att d e stor risk för en blödning å sker d så finns d troligen inget mer att göra. där å då börjar d att susa i mina öron å d e nästan så att d svartnar för mina ögon. jag får svårt att andas. jag tänker att "e d nu d händer?" är d nu jag förlorar halva mej? är d nu jag mister mitt livs kärlek?

jag skriker ett tag å tårarna strömmar nerför mina kinder.

sansar mej lite å ringer t pappa. det samtalet tänker jag inte skriva om.

ringer t jessica. hon säger bara "jag kommer" å lägger på.
ringer sen till per för att kolla om han el lotta kan hämta teodor på dagis. fem min senare står de i min hall å i samma stund kommer jessica. granbergs tar hemnycklarna å jag å jessica åker mot huvudstaden. tommy vill följa med så vi plockar upp honom i v-ås.

en å en halv timme senare kommer vi t ks. på skakiga ben kliver jag in på R13. jag e så rädd så rädd att roger har hunnit få en blödning under vår resa t ks å att han somnat in utan mej vid sin sida.

kliver in på övervakningssalen å där ligger han.
min man.
min älskade.
mitt liv.
mitt allt.
mannen jag väntat på under hela mitt liv.
pappan till mitt barn.
en del av mej.

han andas.
han lever.

simon kommer å vill tala m mej. jessica å tommy följer med. simon säger att d e för tidigt att säga nåt om utgången än men att han e försiktigt positiv. han e dock tydlig m att säga att d e en stor risk för blödning då blodet e så tunt så tunt.

så kommer något som känns lite som out of body-experience. simon berättar vad som skulle hända om roger skulle få en blödning. han skulle med största sannolikhet hamna i respirator utan chans till tillfrisknande. jag får då frågan om jag vet hur roger ställer sej till att bli liggande i respirator.
jag vill ställa mej upp å skrika "håll honom vid liv för i helvete!!" men jag vet att d sista roger vill e att bli liggandes som ett kolli å d e d jag svarar simon. "roger vill inte hamna i respirator. sker d så vill jag att ni låter honom somna in."

vi pratar även om donation men i å m att roger har den sjukdomsbilden han har så e d oklart om han kan/får donera.

jag gråter. igen.
vi stoppar där.

Sammanflätade

Kom igen nu!

Ge oss vind i seglen

I lördags var Rogers snabbsänka på 412. I förrgår hade den sjunkit t 266. Är man frisk ligger d på 5-10. Vid infektioner ökar den. Över 200 påvisar kraftig infektion.

Han har tyvärr fått ett gäng infektioner.
Lunginflammation.
Svampinfektion i lungorna.
Herpes i munnen.
Svamp i munnen.

Lägg sen till lågt antal trombocyter (blodplättar) vilket ledde t att han fick påfyllning av d igår.
Lågt blodvärde å då fick han två påsar blod.
Kateter för att urinblåsan inte töms ordentligt. Detta för att undvika en infektion där oxå.

Vänster arm får han upp ca 10 cm från sängen. Vänster ben något mer.

Slangen som de opererade in i huvudet (för att kunna tömma cystan) förra veckan, har slutat att fungera. Igår kväll vid tiotiden ringde en läkare från Karolinska å då skulle de operera in en nu slang.

Jag vill så gärna att d vänder nu.

Du är mitt allt

Oro. Igen.

Värk

Längtan e dej gör fysiskt ont. En magsjuka inkl feber va inte va jag tänkt mej. Kan inte hälsa på dej förrän tidigast onsdag.
Att du e sämre gör att jag vill va hos dej.
Idag sa du att du bett om att få bli nedsövd. Att du vill slippa.
Jag älskar dig mer än livet.
Vill inte ha ett liv utan dej. D vill inte Teodor heller.
Snälla låt d vända. Låt mej få ha dej hos mej.

Ont i mammahjärtat

När Teodor gråter hejdlöst å e otröstlig
Han vill att pappa ska bli frisk
Han vill att pappa ska vilja leka m honom
Han vill att han å pappa ska ge varann bamse-kramar
Han vill tävla m pappa om vem som e Starke Adolf el Sillmjölke
Han vill leka m sitt nya lego m pappa
När Teodor gråter hejdlöst å e otröstlig
D gör så ont i mammahjärtat

❤

Motvind big time

Kom till Roger vid nio. Febern hade gått ner till 37,4.
Svaret på proverna visade lunginflammation. Inte direkt vad jag kallar medvind.

Dessutom hade han ramlat ur sängen i natt. Han hade då fått för sej att han va hemma. Han hade ropat på mej men jag hade inte hjälpt honom.

Vilken smärta han måste ha känt.

Sjukgymnasterna kom på fm. Han fick sitta på sängkanten å försöka att göra sina övningar med händer å armar. D gick uruselt å han blev helt slut.
Infektionen i kroppen gör så att allt d dåliga blir sämre kan man säga. Han tyckte själv att d kändes piss att på nåt vis vara tillbax på ruta ett. Innan helgen hade han ju gjort framsteg m träningen av både arm å ben.

Å om infektionen kunde ge sej. Ca en vecka till trodde läkaren att d kunde ta. D viktiga e att han dricker, sitter upp å att han tränar andningen i "tutan". 

Jag känner mig så maktlös. Stå bredvid utan att kunna göra något. D gör ont.

Medvind önskas

Gårdagen var jobbig på så många sätt. Vet inte var jag ska börja.
Var hos Roger så gott som hela dan. Han va vansinnigt trött. Somnade ofta.
Så på em började han att skaka. Skakade så sängen rasslade. D va otäckt.
Han fick då lugnande å d hjälpte lite.
Han somnade som en stock igen.
Jag kom på att jag inte ätit lunch. Bestämde mig för att gå t fiket å ta en macka innan jag skulle cykla för att hämta Tedde. När jag fikat så kände jag att d inte kändes rätt att cykla iväg utan att ha sagt hej då så jag gick upp igen. Möts då av flera sköterskor på hans rum å får veta att han fått över 39 graders feber. Skakningarna e tillbax. Jag sätter mej tätt intill å försöker att lugna honom. Stryker honom försiktigt å bara e nära.
Så händer saker som jag inte klarar av att skriva. Vill inte lämna ut Roger för mkt.

Paniken.
Rädslan.
Oron.
Ledsamheten.

Både hos mej å hos honom.
Hans blick.

Ge oss medvind.
Ge oss något positivt.

När kärleken inte räcker till

Himlen

Tedde frågar mej vad som händer om doktorn inte kan få bort sjukdomen. Jag svarar att då hamnar pappa i himlen hos mormor.
Tedde blir tyst en stund å säger sen: -Då kan pappa prata m mormor så slipper hon va själv.
Han blir tyst igen.
Efter en stund säger han: -Om pappa hamnar i himlen då måste du å jag klara oss själva mamma.

❤

En tisdag

Igår kom papper från KS t Roger. D va papper om provtagningen inför kommande cellgiftsbehandling. Jag cyklade upp m dem t lasarettet. Rogers dörr var stängd å på den var stor lapp uppklistrad "ISOLERING". Kändes overkligt på nåt sätt.
Jag frågade en sköterska om jag åtminstone fick säga hej å d fick jag. Bara jag va noga m att sprita händer före å efter. Stod i dörröppningen t hans rum å tittade en stund. Hans trötta kropp. Hans svullna ansikte. En kall hand kramade hårt om mitt hjärta å jag fick stålsätta mej för att inte brista ut i gråt.
Jag tog några steg in i rummet å sa hej. Du slumrade så din blick va ganska förvirrad då du tittade upp å såg mej.
Ville krama dej å hålla dej.
Du hade syrgas å så va d nån form av dropp inkopplat.
När din feber lagt sej å infektionen lämnat din kropp då e d jävlar anamma som gäller. Då SKA du kämpa. Du SKA komma tillbax. Du SKA finnas kvar hos mej å Teodor.

I morrn ska jag få träffa kuratorn för första gången. Känns skönt.

heldag på lasarettet

åter igen kan jag undra hur mkt tårar en kropp kan producera?
jag gick till dej på förmiddagen. möttes av den där totalt livsgnistelösa blicken. grät.
bad att få prata m läkare å sjukgymnast å båda kom efter en liten stund.
antidepressiva sattes in.
blodprov togs.
urinprov togs.
en plan för sjukgymnastiken gjordes.
jag hjälpte dej att duscha. där fick jag dej att dra på smilbanden. som jag längtat!
efter duschen var du trött å slocknade.
väckte dej då d va dax för lunch.
jag vilade medan du åt.
så blev du helt slut å jag tror att du sov innan huvudet nuddade kudden.
satt å tittade på dej då du sov.
minnen swishade förbi å jag lät dem rinna över mej. riktigt skön stund.
att man kan känna så mkt kärlek inför en annan människa. d e stort.

på em kom pappa å plockade upp mej, vi åt lite å sen bar d av hemåt för hämtning av teodor.

efter en stund ringde du å då hade du fått feber. jag tänker att d måste va nån liten jävel som sitter nånstans å fått för sej att jävlas allt va d går. inte direkt vad du behövde nu.

jag å tedde gosade ett slag. tittade på alvin å gänget å myste.

så ringde du igen.
du hade fått magsjuka.
d innebär besöksförbud.

du fick dropp.
du fick syrgas.

helvete!

du hade oxå fått vara på röntgen för att se om d hänt nåt efter nattens fall då du slog i huvudet.
svar kommer nog i morgon.

i brevlådan idag kom papper inför provtagningen som ska ske i morrn. ska gå å lämna dem på avdelningen i morrn. d kommer nog att kännas konstigt att gå dit utan att få gå in t dej...

på måndag nästa vecka är nästa cellgiftsbehandling planerad. d e inför den behandlingen som proverna skall tas. dessa skickas sen till karolinska för analys.

jag känner mej orolig inför den den här gången. cellgifterna sliter på kroppen å med magsjuka härjandes i den redan trötta kroppen...ja..hur ska d gå?

jag är så rädd

jag är så rädd. så in i helvete rädd.
i morse pratade jag med dej å då säger du att det får vara nog nu. du vill be om palliativ vård.
jag tror att hjärtat stannade för ett ögonblick. det lixom snörptes ihop inne i kroppen. jag ville lägga mej ner på asfalten å skrika. slå knogarna blodiga. riva sönder naglarna mot den vassa marken.
smärta gör ont. sen finns det smärta som gör o n t.
jag sa till dej; du har ju mej. kan inte jag vara tillräckligt för att vilja leva? för att vilja kämpa? om inte jag räcker till, titta på teodor.
du svarade; jag försöker, tro mej.

i natt hade du bett om hjälp när du skulle på toa. trots det hade du trillat och slagit i huvudet. om en stund får jag veta om det blir röntgen eller ej,
om en stund ringer de från karolinska. jag är nervös inför det samtalet. jag ska fråga rakt ut, utan krusiduller, hur prognosen ser ut. är det så här du kommer att få ha det fram över? finns det nån chans till bättring? hoppas så på det sista. får jag ett pissigt svar...vad gör jag då? jag vill inte att du ska lida som du gör men hur i hela helvetet ska jag klara mej utan dej? du och teodor är mitt allt. på rikt.

Vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte

Han vill ha palliativ vård.
Jag vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte

Orka

Jag hade längtat så mycket efter att få hem honom. D där pirret i magen innan hemkomst infann sej. Jag såg hur taxin stannade utanför. Hjärtat tog ett extra skutt å jag gjorde som hjärtat; skuttade nedför trappen för att möta honom.
Öppnar ytterdörren å möts av en förvirrad blick. En blick som ser men ändå inte ser. Humöret for ner i botten å ledsamheten å rädslan tog över.
Jag tog dej under armen å tillsammans stapplade vi upp för trappen.
Tedde satt i soffan å väntade på dej. Han sken upp när du klev in genom dörren. Du styrde stegen rakt in i sovrummet utan att ens titta på Tedde.
Jag gick sönder lite grann.
Du andades som en ångvält. Strax efter kom pappa. Han hade köpt med sej semlor å cola zero för att fira att svärsonen hade permis. Han gick in i vårt sovrum. Såg dej å blev så ledsen.
Jag baxade upp dej ur sängen å ledde in dej i köket. Satte på kaffe men innan d var klart så hade du nästan ätit upp din semla.
Plötsligt reser du dej å ska stappla in i sovrummet. Jag ber dej vänta. Du lyssnar inte å e på väg att ramla.
Så fortsätter kvällen.
Natten.
Toalettbesök varje el varannan timme. Jag bad dej vänta varje gång för att jag skulle hinna runt sängen för att hjälpa dej. Som att tala till en vägg.
Axeln slog i dörrposter å väggar.
D e inte alltid bra att va envis. Önskar så att du kunde använda din envishet till att bli bättre. Till att träna. Till att vilja.
Att du ser helt frånvarande ut gör ont i hela mej. Jag är din fru. Tedde är din son. Vi tre är allt för varann. Nu behandlar du oss som luft. Det gör näst intill fysiskt ont.
Jag vill så gärna se dina ögon glittra när du tittar på mej. Jag vill att du ska le när du ser Tedde.
Fan. Jag vill ha dej tillbax.
Hur i helvete ska jag klara av detta?
Du skulle ha åkt tillbax t lasarettet kl ett idag men din vistelse hemma var en ren å skär plåga. Jag ringde å de hämtade dej kl tio.
Kände mej som största skiten som gått i ett par skor. Att jag inte klarar av min man. D kanske e nåt fel på mej?
Min ork närmar sej botten. Jag har vänt ut å in på mej så många ggr att d snart inte finns nån sida kvar.
Cancer. FUCK YOU!

Platt fall

När den långe äääntligen kommer hem å d första han säger är att han inte vill leva längre...

Synligt

På nåt sätt så har sjukdomen tagit större plats i våra liv. Jag tror att d beror på att den är synlig. Det har den inte varit hittills. Huvudvärk. Illamående. Yrsel. Det e inget som syns på utsidan. Nu e vänster ben svagare å viker sej. Vänster arm hänger inte med vilket gör att handen e lite svullen. Å så har vi medicineringen. Betapred, cortisonet, gör att ansiktet svullnar. Det sistnämnda kom ganska fort då de ökade dosen av avsvällande. Lite ironiskt att ett avsvällande medel ger svullet ansikte...
Fort var det ja... Jag å Tedde kom hem från dagis, Roger möter oss i hallen. Tedde tar min hand å viskar: -Jag måste prata med dej i mitt rum mamma.
Han tar min hand å drar med mej in i sitt rum. Där frågar han: -Varför e pappas huvud så runt?
Denna ärlighet å dessa frågor. ❤
Jag tror att dessa synliga "sjukdomstecken" gör att även Roger svajar i sin framåtanda. Att det blir så påtagligt att nåt e fel.
Ett fel som ska åtgärdas.
Annars jävlar

Stor och liten tränar

Kärlek

En av de apselut lyckligaste dagarna i mitt liv.

Hjärtat ritar

Upp igen

En skitdag.
En dag att radera ur minnet.
Gå vidare.
I morrn biter vi ihop.
Går vidare.
Stretar på.
Trots en djävulsk motvind.
Full fart framåt.

rädsla

hur jag mår?
jag får frågan ganska ofta. tror att jag inte riktigt törs känna efter. d gångna året har lixom varit på paus å ändå gått i 250km/h. d där m alla falla ihop funkar inte. d e bara å köra på. känner dock att jag e trött. vansinnigt trött.

fast mest rädd.
rädd inför d som komma skall. ingen kan ju ge några svar. några garantier.

roger tränar för att få tillbax kraft i vänster ben å arm. han hade tränat att gå i trappor för första gången igår.

usch. emellanåt känns d som om att jag skriver om nån annan. jag har inga som helst problem att pratat om oss å om d som händer. men titt som tätt får jag känslan av att jag pratar om nån annan stackare.

d v ju inte så här d skulle bli.
jag väntade i såååå många år innan jag fick träffa den finaste av de finaste. var d för bra? var d därför vi skulle drabbas av denna skit? känns så förbannat orättvist.
och roger som inte säger ett ont ord om nån än mindre till någon. han har aldrig under våra år ihop varit elak mot mej. han är lixom kärlek personifierad. att just han skulle drabbas av detta gör mej så innerligt ledsen.

vi vet ju båda att denna jävla helvetes sjukdom e obotlig. elakartad. d gäller bara att få kontroll på den. d e inte alltid enkelt. jag vet att läkarna gör sitt bästa. d tar dock inte bort min rädsla.

vad i helvete ska jag ta mej till den dan de säger att d inte går att göra nåt mer?
tar mitt liv slut då?
hur blir d för tedde?
ska han växa upp utan sin älskade pappa?

å så gråter vi igen då.
hur mkt tårar kan en kropp producera?
hur mkt ledsamhet kan man känna innan man går sönder. bokstavligt.

d e en sak att ha en cancerdiagnos. d i sej innebär så mkt tankar oro rädsla ledsamhet å ilska. lägg sen därtill kraftnedsättning, synbortfall, illamående, huvudvärk, ångest å nedstämdhet.

d e fan inte rättvist nånstans!

min man som för nåt år sen sprang göteborgsvarvet går nu med gåbord el rollator å tränar med en terapeut i att gå i trappor.
var finns rättvisan i det??

när tedde kommer med sina raka frågor som kan skära som knivar i bröstet, d e d bara att svara så ärligt jag kan.

när tedde helt plötsligt gråter ohejdat å e otröstlig, då e d bara att finnas nära, hålla om å trösta så gott d går.

när tedde blir arg å skriker å kastar saker, då e d bara att försöka att lyssna , låta honom rya av sej för att sedan vilja vara nära så nära.

d gör fysiskt ont. allt detta gör fysiskt ont på ett sätt jag inte kan förklara.

i detta ska jag hinna med mej själv. att ta hand dom mej själv.
hur gör man?

d enda jag längtar efter är att få återgå till den gråa vardagen. d kan vara en grå trist tisdag med regnet smattrande mot fönstret. lite stress inför kvällens matlagning men ändå så himla mkt kärlek i d vardagliga. ingen sjukdom får plats i den grå vardagen. där finns bara jag, tedde å roger. familj å vänner.
d e väl inte för mkt begärt?

osis

jag tänker att ibland så e d som om att livet lixom gaddar ihop sej mot mej.
på torsdag skulle roger få permis å komma hem till kvällen, sova hemma å sen fara tillbax t lasarettet på fredag morgon. d blir tyvärr inget av m d efter som den lille fått magsjuka. han kräktes av å till fram till halv två i natt. i morse fortsatte han m några kräkningar. nån permis för den långe blir d alltså icke. surt.

tedde har druckit lite vätskeersättning. hade ingen hemma så lag fick koka lite. det varvat med avslagen sockerdricka funkade bra. sen testade vi lite blåbärssoppa å så strax efter lunch petade han i sej lite pasta. bättringsvägen e vi på mao. dock e d ju 48- timmars regeln som gäller. tänk om folk kunde följa den. va mkt kräks vi skulle slippa då...morr!