På väg upp

Då kom den igen

Svackan

Lika ovälkommen som alla ggr tidigare

Jag har anat att den var på intåg

Dock inte beredd på att den skulle slå till så hårt

Fast om jag blickar i backspegeln så borde jag ha vetat

Innan sommaren kom första vibbarna som visade att allt inte stod rätt till

Jag försökte att hitta balansen men lyckades inte 

Uppenbarligen 

Så nu är jag här

Igen

Sjukskriven

Mild depression

På gränsen till nästa steg på skalan

Jag hann vara hemma lite drygt en vecka å sen slog förkylningen till

Hostar, snorar å nyser om vart annat

Sover som en kratta

Narig under näsan

Precis vad jag behövde

Ironi

Jag läste en text om posttraumatisk stress

Den sorten som även drabbar den som står bredvid en cancerdrabbad

Jag har inte riktigt fattat hur mkt d e som jag måste bearbeta 

Bearbeta Rogers sjukdom å allt runt den

Alla förändringar

Alla oro å ovisshet

De tretton månader som vi slets mellan hopp å förtvivlan har tagit på krafterna 

Att d kommer så långt efter e tydligen inte ovanligt

Bara jävligt jobbigt

När sen Teodor blir drabbad av mitt mående, då vill jag bara trycka på fast forward-knappen

Han har ju lixom jag varit m om mer än en människa ska behöva 

Han e ett barn

Han ska inte behöva oroa sej för annat än att missa en läxa eller få ett fel på ett prov

Jag har ett skyddsnät men när jag inte vågar, kan, orkar sträcka ut en hand så blir d ensamt

Timmar går, dagar går, veckor går, månader går, år går men emellanåt så e d som om att ingen tid alls passerat

Hur förklarar man d för en utomstående 

Hur förklarar man att man inte e färdigbearbetad

Att sorgearbetet inte e över

Jag mår oftast bra, tro d e eller ej, men ibland så e såret öppet å blödande

Då måste jag få blöda ett tag innan jag reste mej igen

Jag vill då inte bli ifrågasatt

Jag vill då bara få lite tid

Tid till funderingar

Tid till återhämtning 

Tid för tårar 

Tid att komma igen

Inte tillbax men till d nya som leder framåt

Glädje

Ljus

Skratt

Tid

Lite tid 

HURRA!!

 

Sinnenas njutning

Lukten av nyklippt gräs

Ljudet när man tar ett kliv igenom skaren på snön

Fågelkvitter en vårmorgon

Ljudet av glassbilen påminner om barndomen 

Ljudet av ytterdörren i trappen öppnas strax efter klockan två och jag hör Teodors steg i trappan

Dörrklockan som plingar när jag väntar besök

Doften av nybryggt kaffe på morgonen

Ljudet av Teodors skratt när han ser ett roligt klipp på YouTube

Tystnaden jag möts av när jag ska äta lunch på min avdelning

Det lugnande surret från timern i eluttaget

Det irriterande surret från timern i eluttaget

Kaffeapparatens ljud, ett hemtrevligt puttrande som påminner om mammas morgonkaffe

Häggens ljuvliga doft 

Syrenens vackra lila kulör som matchar den mjuka doften

Granrisets doft som ger julkänsla

Glädjen som sprider sej i kroppen när jag lyssnar till Teodor som sjunger i duschen

Värmen som når mitt hjärta när en fin vänner ringer

Leendet som sprider sej över mitt ansikte när jag får en komplimang

Att se lyckan i någon annan

När svalkan från bilens air condition nåt min varma kropp en varm sommardag

Känslan av avslappning efter en massage

När oron i kroppen släpper under promenaden

Det krasande ljudet när jag kliver på isen som lagt sej över en vattenpöl

Nybakade saffransscones luktar fantastiskt

Nybakade kanelbullar likaså

En nyduschad Teodor som vill gosa

En nyvaken Teodor som vill gosa

Ett trött Teodor som vill gosa

En spontan kram

Ett leende från en främling kan värma mitt inre

När en liten stund i skuggan ger svalka

När solens varma strålar värmer min kropp

Doften av god mat som får magen att längta

Ljudet av sommarbrisen i trädens gröna kronor

Den ljumma sommarvinden mot min solbruna hud

Känslan när havet svalkar min solvarma kropp

Den goda doften av favoritparfymen

När mina ögon möter mina i spegeln och de säger att jag är ok

Kloka ord

Jag fick till mej några kloka ord idag. Något som jag inte reflekterat över tidigare men som jag nu kommer att tänka på ofta. Känna efter. Ofta.

Orden var: Det är inte alltid av godo att man lär sej att acceptera saker och ting, att man lär sej att hantera orosmoment, att man kör på å tar sej an allt d som kommer i ens väg. Om vi lär oss att hantera allt så märker varken kropp eller själ när vi kämpat på för länge. Då e d ofta för sent. 

Skulle vi lyssna mer t vår kropp så skulle vi inte finna oss i så mkt skit i den utsträckning vi gör. Vi har ett liv. Ett enda liv. D kommer inte att gå i repris å vem kommer att tacka dej för att du kör slut på dej själv? Inte för din skull utan för någon annans skull? Ett jobb e ett jobb. Varken mer el mindre. Du kan inte vända ut å in på dej hur länge som helst för att orka, för att passa in, för att vara t lags. Nånstans måste du sätta ner foten. Du e värd bättre än så. Bättre än ”d duger” el ”d kunde varit värre”.

Jag e på väg att sätta ner foten.

För min skull.

Ett sista farväl

 När jag vandrade upp för grusgången mot kyrkans å såg alla som samlats utanför i väntan på att få in, så kom jag på mej själv m att leta efter dej. Ditt lite rödrufsiga hår. Då slog d mej att du inte alls står här. Du e ju inte längre m oss. Iaf inte fysiskt. 

Jag lixom hulkade till å gråten forsade fram. Så fortsatte den att göra under hela stunden i kyrkan. Att se alla ledsna ansikten. Att höra snyftningar å hulkningar. Ekot av ledsamhet.

Så t sist kom din syster in i krukan tillsammans med dina söner. Levi i vit t-shirt å Moltas i vit skjorta. Lite lätt böjda huvuden å m lite slokande axlar. Då brast d igen. Fan va dessa pojkar fått vara m om mkt. Nu ska de dessutom behöva begrava sin mamma. Livet e fan orättvist.

Prästen va lite snurrig men d passade ju virrpannan Petra. Hon va oxå lite snurrig så hon hade bara skrattat tror jag. Han berättade om när Petra gifte sej m Anders å sa år 1955…. Då va hon ju inte ens född…..

Weeping willows sång Let go skulle spelas men d krånglade å prästen trodde inte att de skulle kunna få igång musiken. Till slut så startade musiken å tonerna fyllde kyrkan. D va så vackert.

När d så va dax att lämna rosor vid kistan så spelade organisten Ängeln i rummet på piano. Den övergick sen i Himlen runt hörnet för att avslutas med Sparvöga. Fridfullt.

Benen va skakiga när jag gick fram å tårarna strömmade nerför kinderna å jag fick imma på brillorna. Jag fick ut mej ett Sov gott Pellan innan rösten brast.

Efter stunden i kyrkan så stod vi utanför en stund på kyrkbacken å pratade å kramades. Tog sen en promenad t Odd Fellows lokal mitt i centrala Arboga. Där bjöds d på gulaschsoppa å fisksoppa m saffran. D va så gott å så passande för Petra. Efter kaffet gick jag å satte mej hos Maria, Petras syster, å pojkarna å vi pratade å skrattade. D kändes skönt att få en stund m dem e den jobbiga stunden i kyrkan. 

När jag sen kom hem så var jag helt slut. Mosig å frusen å varm om vartannat. Jag gick in å lade mej bredvid Teodor i sängen å bara myste njöt av att vara nära honom. Riktigt kände lyckan över att få ha honom hos mej.

D kommer att bli många tuffa dagar för pojkarna framöver men de har stöd av olika slag så jag tror att d kommer att bli bra till slut. Petra har uppfostrat dem t fina pojkar å hon hade varit så stolt över hur tappra de var igår. 

Fredagen den 12 november 2021

 Efter en orolig natt så är dagen här. De sista dagarna har många tankar handlat om just denna dag. Många funderingar som snurrar och det har varit svårt att fokusera. Jag har fortfarande inte fattat att du är borta. Tjugo dagar har gått sen du tog ditt sista andetag. Om du visste hur många gånger jag tagit mobilen för att ringa dej. För att kolla om du sett ett inslag på teve. För att bara se hur dagen varit. För att berätta om min nya klänning. För att kolla hur du mår. För att prata av mej efter en pissig dag. För att jag hört ett galet skvaller. För att berätta något om Teodor. Eller bara för att. 

Det är då jag kommer på att det inte går. Jag kan inte ringa dej och jag kommer inte heller att kunna göra det. Jag kommer inte att kunna dra iväg på en shoppingtur med dej. Jag kommer inte att kunna ta en fika på Skeppis med dej. Jag kommer inte att kunna sitta på min balkong med dej och njuta av kvällssolen. Jag kommer inte att kunna sitta på din veranda och dricka kaffe med dej. Jag kommer inte att kunna sitta mittemot dej i en av dina orangea fåtöljer och bara surra om allt och inget. Jag kommer inte att kunna åka till Nora med dej. Vi hann inte med det. Jag kommer inte att kunna åka till Grekland med dej igen. Du önskade att vi skulle kunna komma iväg en gång till. Jag och Teodor kommer att åka dit och där kommer vi att äta moussaka, stifado å grekisk sallad och tänka på dej. Du kommer att vara med i hjärtat.

Dina grabbar. Dina älskade grabbar. Så mycket som de fått vara med om. Som de inte borde ha varit med om. Du kämpade och stred för att allt skulle bli bra för dem. Som du kämpade Petra. Så jävla stark. Din ork var beundransvärd. Men vad gör man inte för sina barn. 

Jag önskar så att livet varit snällare mot dej. Att saker och ting sett annorlunda ut. Att du fått finnas kvar här hos oss. Hos dina grabbar. Hos dina vänner. Hos mej.

Jag har inte varit med om att begrava en bästa vän förut. Hur sjutton förbereder man sej? Min kropp är som ett enda stort orospaket och ångesten smyger sej på. 

Jag hoppas att det blir en fin stund. Du är väl med och tittar Petra? ❤️

WTF

 I vilken ände ska jag börja? Så mkt skit som händer just nu. På olika plan.

Vi läser i tidningarna, vi ser d i sociala medier å vi ser på tv hur barnmorska efter barnmorska säger upp sej. Hade detta yrke varit mansdominerat så hade vi inte haft detta problem. Hade d varit män som födde barn så hade detta problem aldrig sett dagens ljus. Jag e så in i Helvetica trött på hur kvinnodominerade yrken sätta åt sidan år efter år efter år efter år efter år. Vi kan ta barnomsorg, skola å äldreomsorgen oxå. Vilken datatekniker hade nöjt sej m utomordentlig dålig arbetsmiljö å fått en spottstyver i lön? 

Vilka andra yrkesgrupper kan år efter år efter år efter år efter år skrika sej hesa för saker å rättigheter, som i mina ögon borde vara självklara, utan någon som helst förändring? Om några år kommer d inte att finnas en enda barnskötare el en enda fritidspedagog el en enda förskollärare el en enda lärare som vill ta hand om ouppfostrade ungar i en galen miljö där dokumentation smäller högst. D e orimligt. Vilken framtid e vi på väg mot? Emellanåt vill jag bara stoppa tillbaks Teodor där han kom ifrån för jag e livrädd för hur hans framtid ska se ut. 

Köping. Vilken håla. Vi stänger ner den öppna verksamheten i det utsatta område där jag arbetar å istället ska mellanstadieungarna ränna runt på stan. Vi har redan ett gäng grabbar som nu e sk springpojkar t de äldre ungdomarna. Dom kommer hit på rasterna m sina becknarväskor å försöker att fånga upp våra elever. Elever som var å varannan dag berättar om våld å överfall som sker på Nygård. Vad 17 händer? Ingenting. D sker överfall på morgnarna när folk ska t sina jobb, d sker överfall mitt på dagen, d sker överfall på eftermiddagarna, d sker överfall på kvällarna å d sker överfall på nätterna. Tidigare kunde man iaf vara något så när säker på dagtid men efter de senaste veckorna så vette tusan. Jag fast för de dag då Teodor ska börja hänga ute m sina kompisar. 

Övergrepp, misshandel å våldtäkter. Kvinnor som utsätts å där förövare efter förövare går fria. Vi kan tex jämföra rubriksättningen då d handlar om en kvinna som blivit utsatt kontra en man. I rubriken om en kvinna kan vi läsa ”misstänks” medan vi då d handlar om en utsatt man kan läsa ”utsatts”. Vad e d som gör att män blir trodda medan kvinnor allt som oftast ifrågasätts? Om en kvinna namnger sin förövare så blir hon utsatt för gatlopp, spott å spe. Vi kan ta Cissi Wallin. Hon namngav sin förövare Fredrik Virtanen. Hon var för övrigt inte den enda å herr Virtanen var ju inte direkt utan rykten redan innan denna incident.  Cissi blev åtalad å Fredrik fick skriva en bok…..I rest my case.

Squid game. Våra åttaåringar leker detta på skolgården å d e blodiga avrättningar vi vuxna får bevittna. En del barn berättar att de ser på d i smyg å en del ungar berättar att de får kolla på d tillsammans m sina föräldrar. Jag säger bara att d e 16- årsgräns av en anledning. Att vara förälder innebär att man allt som oftast måste sätta gränser. Att man måste lära barnen vad som e rätt å fel. Hur man ska uppföra sej, både mot sej själv å mot andra. Att man ska visa respekt för andra människor å för sina egna å andras saker. Man ska inte använda fula ord, man ska inte vara dum mot någon. Man ska inte slåss. Jag skulle kunna rabbla saker i all evighet. Saker som e självklara å som varje barn behöver ha m sej i bagaget. Nu vet vi ju att d inte e så. Många många barn kommer t oss å har noll saker i bagaget. Hur ska vi då kunna bedriva den verksamhet som vi e ålagda att göra? Den största delen av tiden går t att uppfostra. D e så jäkla galet att d ryker ur mina ögon bara jag tänker på d. Föräldrar som har noll koll. Föräldrar som inte e närvarande. Föräldrar som inte bryr sej. Inte konstigt att ungarna blir som de blir. Tragiskt.