Funderar lite

Har haft en låååång svacka
Den e fortf inte över men jag har börjat att känna igen å d e bra
Då vet jag att jag snart e uppe
Att aktivera sej e oxå bra medicin
Idag spelade Tedde innebandy på fm å sen for vi t Vallby där vi grillade korv t lunch
D bidde oxå en del fotboll t den lille långes stora glädje
Jag fick möjlighet att ventilera lite (läs mkt) m Lillemor å d va vansinnigt skönt

Att stoppa huvudet i sanden funkar inte
D e bara å ta tag i sina maror å kämpa på
D e bara så mkt elände runtomkring
Trötthet
Sjukdomar
Ledsamheter
Svek

När man e lite under isen så funderar man mkt
Tankarna far runt åt alla möjliga håll
Inte bara åt fel håll dock
Ibland går d ju upp ett Liljeholmens när man fått älta ett slag
Kan ofta känna ilska
Frustration
Ibland avundsjuka

Saknar tvåsamheten
Jag saknar att ha nån att luta mej mot
Nån som lixom alltid e på min planhalva
Att så se de som har tvåsamhet men som inte tar vara på d
Kör huvudena i sanden
Inte samarbetar
Så bortkastat
Så himla bortkastat

Så den här dagen
Jag har skrattat
Jag har skrattat så skrattet nådde ögonen
D kändes bra i hela min mulliga kropp
Att se Tedde skratta å må gott
D e en lisa för ett sargat hjärta

Jag e på g upp
D e bara å hålla ut ett slag till
Men snart så

Facebook-påhittet "Den här dagen" som skall sparas i det lite sargade hjärtat

Det är redan så fruktansvärt tomt utan dig, vår kära vän Roger Goglund. Livet blir aldrig detsamma. Jag är så ofantligt glad att jag valde att lämna biosalongen och istället åka upp till lasarettet och tillbringa ett par timmar vid din sida igår kväll. Saknaden är stor och jag lider så med Ullis och Tedde.
// Karin Ljung

Varför är det alltid de som sticker ut som lite extra vänliga som rycks bort av den där skitsjukdomen som jag inte ens orkar nämna namnet på längre? Sov gott gentle giant Goglund, du saknas oss.
//Gustaf Hielm

En fin kompis jag alltid blev glad av att träffa är borta.
Alltid omtänksam och uppriktig, som en stor snäll nalle.
Idag skickar jag en massa varma tankar till din fru, ditt barn, din familj och alla de många människor i Köping och andra ställen som står dig riktigt nära.
Jag kommer alltid blir förbannad när jag tänker på den jävla sjukdomen.
Men jag kommer alltid bli glad när jag tänker på dig.
Sov gott Goglund, och sprid ditt goda karma vidare, wherever you are.
//Johan Johansson

Roger Goglund må ha lämnat jordelivet men han lever i allra högsta grad kvar i våra hjärtan. Med stolthet och glädje fick jag kalla mig hans vän under drygt 30 år. Minnena är givetvis många men jag väljer här och nu de två utlandsresor vi gjorde som glada (nåja) ungkarlar i början av 2000-talet.

Den första gick till London. Jag hade köpt biljett för att se Brian Wilson framföra Smile i Royal Festival Hall.
Kan jag hänga med? undrade Roger. Självklart kunde han det!
Vi bodde i Camden och hade trevligt trots att jag störde mig lätt på att han envisades med att sjunga de första raderna av London Calling exakt varje gång vi kom upp från tunnelbanan. Antagligen ingenting jämfört med den irritation mina dåvarande klappa-händerna-tics väckte hos honom...

Sen blev det också en tripp till Italien. Rom och Florens närmare bestämt. Besöket i Peterskyrkan blev minnesvärt av flera skäl. Under den mäktiga kupolen ekade plötsligt:
JA, DET ÄR GOGLUND!!!
Akustiken i byggnaden får beskrivas som spektakulär och alla som var där lär ha hört Rogers mäktiga stämma när han besvarade sin dåvarande arbetsgivares telefonsamtal. En vakt fick panik och rusade ilsket fram till den långe som använde sin avväpnande charm och snabbt vände situationen till sin fördel. Vi hann också med att leva det goda livet i min andra hemstad Firenze.

Några fler resor blev det inte. Roger fann den stora kärleken och resten är, som det heter, historia.

Tack för allt kompis. Du har en särskild plats i mitt hjärta för evigt... 
//Patrik Zander

Ofattbart, tungt och fruktansvärt orättvist! 
Kan inte få bort tankar och minnen av M59, ironiska kommentarer som ständigt lockade till skratt och en fantastisk rödbränna när solglasögonen togs av.Tror det måste ha varit sent -80 tal på Roskilde och trots alla konserter, fester och andra tillfällen vi umgåtts under åren så etsar sig detta minne sig fast av dig Roger, vila i frid min vän
//Terje Nilsen

All denna kärlek för vår vän Roger Goglund. Men det allra finaste är väl att Gogis och hans underbara familj fick ta del av den även långt innan sjukdomen...
//Patrik Zander

Nej, det är inte med samma glädje jag åker över! Har länge funderat på att ställa in resan i respekt! Men..Roger och jag pratade många gånger innan han blev dålig att dra till London och inkludera en fotbollsmatch. ( jo, ni läste rätt Gogis på fotboll Så blev det tyvärr inte, och jag tror Roger skulle bli skitsne om jag inte åkte! Så bastuban, du är med mig hela resan !
//Ulf Pettersson

Bokade av det billiga enkla hotellet i Bangkok och bokade ett lyxhotell med schysst pool istället för vår start på resan. Man vet ju aldrig vad som händer i livet så varför inte unna sig lite lyx?!? Vännen Roger kallade ju oss för familjen storfot så vi får väl ta och leva upp till det i hans ära!
//Karin Ljung

Från julen 2012 fram till semestern 2013 jobbade jag tillsammans med Roger Goglund. Vi hade bara träffats som hastigast på jobbet ett par gånger innan. 
jobbade tillsammans i stort sett varje dag, massor att göra, delade ofta skrivbord med varann för det fanns ingen plats hos kunden där vi satt.
Visade sig bli ett av mina bästa halvår. Tog inte lång tid innan vi fatta att vi trivdes ihop. Mycket samma syn på jobbet. Mycket samma syn på livet. Inte samma syn på musiken (men det var inget problem ). Roligt hade vi när vi jobbade ihop.
Jag hann hälsa på er på Kamomillagatan o fick träffa Ulrica o Tedde o äta mumsig korv stroganoff (tack Ulrica).
I morgon ska jag åka till Köping, men inte för att hälsa på utan för att ta farväl.Tack för att jag fick lära känna dig och bli din kompis. 
//Hans Björkeroth

Det kommer att blir en tung dag idag, en dag av sorg och farväl. En dag där minnena kommer att göra lite ont. Men också en dag bland vänner. Din vänner min vän och vi är många. Roger du är saknad vilket betyder att du var älskad.

"Just nu sitter du bakom ratten på "Bönan" och kör precis in så man ser Roskildefestivalen. På stereon spelas D.A.D Sleeping my day away. Du trycker ner signalhornet och du är framme."

Du är framme kompis, vi blev kvar den här gången och det gör så ont.

//Per Granberg

Våra vägar korsades första gången i den ideella kulturföreningen Stadskultstudion i Köping 1991. Jag minns att du skällde på mig för att jag hade glömt att lämna tillbaka en nyckel. Det gjorde du antagligen alldeles rätt i.
 För mig var du en hjälte och förebild i sociala medier under valrörelsen 2014. Du tog tydligt ställning. Samtidigt var du öppen för att höra andras åsikter. Du ville väcka dina kamrater och få dom att engagera sig.
Den 8 september 2014 skrev du: "Dags att vi får en ny ekonomisk politik. Det får ni genom att rösta rödgrönt på söndag och förpassa Alliansen till opposition i minst 40 år. Nej, förresten, det räcker inte, vi säger 100 år."
Vila i frid, min vän Roger Goglund.

//Magnus Gustafson

Roger.
Hur det var att säga hej då till dig idag kan jag inte ens försöka beskriva.
För jag kan inte förstå.
Kan inte ta in.
Det går inte. 
Sorgen tynger ner i skorna.
Men.
Idag fick en annan känsla övertaget. Det är jag så oändligt tacksam över att jag fick vara en del av. Jag åkte från Köping med en överväldigande känsla av värme.

Så många fina vänner du har Gogis.

Så mycket kärlek i deras hjärtan.
Den spred sig som en varm filt över oss idag där vi satt och åt semlor (en sån där riktigt mumsig variant som skulle ha lämnat grädde och florsocker i halva skägget på dig), favvochokladen och drack Cola Zero. Pratade glada, knasiga, roliga minnen om dig. Så mycket kramar, så mycket värme, så mycket kärlek. Vännernas kärlek trotsar tid och rum. Så in i bängen fint.
Fast varför berättar jag det här för dig, det vet du ju redan.
Frågade tjejerna om de ville följa med till Köping idag. De frågade om det var för att busa och leka med Tedde. Svarade att just bus var det inte dags för idag. Då tackade de nej. De hakar på nästa gång då det vankas lekträff. Agnes: "Dessutom är Roger inte där. Han är på ett vackert ställe". Och så skuttade hon iväg.
Klart som korvspad att du är det. Vackert låter fint. Och vi räknar med att du rockar järnet.

Stor kram till dig vår fina långe.
Vi älskar dig!

//Jessica Sjöblom

Bäste Roger Goglund.
Idag tvingades jag och många andra att ta ett sista farväl av dig. Begravningsceremonin var fylld av värme och kärlek men där fanns även mycket sorg och saknad. Nu rinner tårarna i en strid ström men bakom dessa skymtar ett varmt leende. Inte minst tack vare dina egna fina ord som lästes upp i kapellet.
Tack för allt, kompis. Det var en ära att få kalla sig din vän under drygt 30 år. Du lever för evigt kvar i mitt och många andras hjärtan.

//Patrik Zander

Dagen har varit tung, vacker, sorglig, tung igen, jobbig, fylld med värme och tomhet på samma gång. Efter en sådan berg-å-dalbane-dag är det inte konstigt att kroppen känns som att man sprungit ett maratonlopp.

Roger idag var kapellet och Ögir fyllt till bristningsgränsen för din skull. Det säger mig två saker: Du var en viktig del av många människors liv och samma människor är fantastiska att ställa upp för varandra. Jag må känna mig som ett sladdbarn i Gogis-familjen men jag är ett tacksamt sådant. Vi saknade dig idag och vi kommer sakna dig imorgon och, tro mig, många kommer att tänka på dig ofta.

När vi såg den senaste Star Wars-filmen för ett tag sen såg vi fram emot nästa som har premiär om lite över ett år. När jag går och ser den tar jag en stol till dig också.

//Fredrik Karlsson

Minnen igen

Facebook-påhitt igen. Minnen som ploppar upp. Idag var det texten som Per skrev då du somnat in. Vill ha den kvar här.

Vi hade en buss tillsammans. En gammal Volvobuss med pannkaksmotor. Bönan hette den och det var du och jag och Stephan. Hur det kom att bli vi kommer jag inte ihåg, eller när vi träffades för första gången. Det är inte heller viktigt.

När livet gick upp och ner och två och lite lagom omogna pojkar höll på att bli män. Då träffades vi nån gång. Jag minns dock första gången jag var hemma hos dig. Du hade en gigantisk uppblåsbar korv i taket. Den hade något att göra med SSU. Konstigt vad man minns vissa saker.

Vi har hjälpt varandra och klockan har aldrig varit ett hinder. Vi visste att den andra alltid fanns där om man behövde ett par öron som lyssnade.

Vi har kört genom Paris sjufiliga rusningstrafik med mig som kartläsare och dig bakom ratten. Helt sjukt faktiskt, och vi kom fram dit vi skulle. Vi besökte England och blev behandlade som pestsmittade pga vår buss, dom trodde vi var "Travelers". Vi gjorde säkert tio Roskilde festivaler tillsammans. Vi delade lika mycket musiksmak som vi hade svårt för varandras musiksmak.

Med din råa men hjärtliga ärlighet fick man alltid reda på vad du tyckte. Du var ibland liksom befriad från filter. Underbart befriande, för det mesta.

När jag fyllde 30 så gav du tillsammans med Stephan en av dom bästa presenter jag någonsin fått. Ni sjung "Out its still dark" kompade av resten av Charta 77. Jag har bokstavligen aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Sjunga i ton tillhörde inte dina talanger men du gjorde det för mig.

Nu är du borta. Den där djävla sjukdomen, den där djävla cancern. Du gjorde mitt liv bättre. Världen har blivit en lite kallare plats att leva i. Du finns kvar i mig så länge jag lever. Farväl bäste vännen. 

PS jag springer ditt varv i Göteborg också Roger ds

inte längre vi

igår kollade jag på en dokumentär på svt. "inte längre vi" hette den.
om ni inte sett den så rekommenderar jag den.
den handlade om kristian å mette line. kristian får en blodpropp som förstör nästan hela vänstra hjärnhalvan. han blir personlighetsförändrad å de får lov att lära känna varann på nytt.
emellanåt gjorde d nästan fysiskt ont att titta. d va så mkt igenkänning.

du förändrades så mkt. vissa saker kom smygande å andra kom som över en natt. du blev en ny person. en person som jag många ggr inte hade nån lust att lära känna alls.
du blev arg. du kunde få vredesutbrott för minsta lilla. du snöade in på detaljer å d kunde driva mej t vansinne. tiden blev otroligt viktig för dej. att passa tider. näst intill manisk blev du då d gällde tider. skulle vi vara nånstans klockan sex så var du startklar kvart i fem. d va så otroligt tålamodsprövande.

din känsel blev sämre å sämre. att känseln försvann under fötterna gjorde att d va svårt för dej att hålla balansen. din vänstra sida blev försvagad å känseln sämre där oxå. jag minns en gång då du varit på skeppis å fikat m travgänget. du hade svårt att knäppa jackan å stoltheten (eller dumheten) gjorde att du inte ville be om hjälp så i minus femton gick du från skeppis till östanås utan vantar å med uppknäppt jacka. du va totalt genomfrusen då du kom fram men du kände d knappt. såna gånger blev jag rädd. riktigt rädd. d va lixom som om att d gick upp för mej att du var förändrad på så många sätt.

d jobbigaste va nog att du emellanåt verkade totalt ointresserad av teodor. jag vet att du hade dina maror å svarta tankar men när du stötte bort honom, då var jag på bristningsgränsen. detta beteende kom inte förrän mot slutet. tack å lov.

jag har under de sista två åren som gått, först under ditt sjukdomsår å sen under mitt ensamma år, aldrig refererat till mej själv som stark. jag har snarare känt mej usel, svag, misslyckad, liten, egoistisk, ledsen, ensam, men när jag såg dokumentären igår så kunde jag se så många likheter mellan mej å mette line. jag uppfattade henne som en urkvinna. urstark. envis. hon kämpade så hårt samtidigt som man riktigt såg hur hon försvann. blev mindre å mindre.

jag identifierade mej så i det. den känslan.

jag har nog haft nån form av styrka. har en styrka. nån form av kraft. jag e ju fortfarande här trots att d många ggr känts som om att jag e redo att ge upp. teodor är min drivkraft. jag jobbar på att hitta min egna drivkraft igen. mitt driv. min livslust. d tar bara lite tid. d tar tid att vänja sej vid att du inte är här. d tar tid att vänja sej vid att jag inte har dej att luta mej mot. d tar tid att vänja sej vid att leva ensam. d tar tid att förstå att du inte kommer att komma tillbax. d tar tid att förstå att teodor ska vara utan dej. utan sin pappa. jag vet inte hur lång tid d kommer att ta. jag tror inte att jag nånsin kommer att tycka att d e ok eller att jag kommer att acceptera d men jag måste hitta ett sätt att vänja mej.

det är ju inte längre vi.

Minnen

Facebook har ju den där grejen "den här dagen". Minnena som ploppar upp just nu handlar till större delen om dej och om sorg. Denna text visade sej idag. 

Ok. Då var den här dagen nästan slut. Lixom jag. Sopslut som du skulle ha sagt Roger. När vi körde in på parkeringen vid kapellet önskade jag för ett ögonblick att jag skulle sluta andas. För att slippa d som komma skulle. Panik å smärta fyllde kroppen å jag grät fult. Utanför kapellet hade d börjat att samlas vänner. Vår familj. Gogisfamiljen. Vi fick gå in i anhörigrummet. Där började benen att skaka. De kändes som spaghetti.
Så var d dax att gå in för att sätta oss. Dörrarna öppnas å jag ser skymten av din ljusgråa kista. Jag ställer mej bakom pelaren för ett ögonblick. Håller Lillemor hårt i handen å känner hur sorgen formligen forsar fram i kroppen. Gråten ekar i rummet.
Vi sätter oss på raden närmast kistan. Jag sitter mellan Lillan å Tedde. Tedde har m sej legogubbar å börjar direkt att leka m dem. Fredrik sitter bredvid å faller in i leken.
Så öppnas dörrarna å vännerna strömmar in. Så många fina å rödgråtna människor på ett å samma ställe.<
Officianten börjar att tala. D e så fint. Så varmt. Så du.
Weeping song m Nick Cave inleder. Då kommer tårarna igen.
Den dagen du somnade in så skulle jag lyssna till din musik. Fick m hjälp av Zeke igång skivspelaren m tillbehör. I cd-pelaren satt just Weeping song. På repeat. Med hörlurarna inkopplade. Jag kunde riktigt se dej sittandes i soffan. Blundandes. Njutande.
Officianten pratar om dej. Han beskriver dej så som många andra; Mannen m d stora hjärtat.
Ett hjärta som slutade att slå alldeles för tidigt.
Mannen från Fonus berättar sen att han ljugit för vaktmästaren i kapellet. Kapellet tar 70 personer å han hade sagt att vi skulle bli 70 trots att han visste att d va många fler som anmält sej. Han sa att han slutade räkna när han kommit till 100...
D va fullt hus mao Roger. Vännerna. Alla underbara.
Allt va så himla fint. Musiken var vacker. Du hade ju valt den. Jag valde REM m Everybody hurts. Du var inget fan av dans men hemma på vardagsrumsgolvet dansade vi emellanåt tryckare å ofta t just den.
När jag tänker tillbax på stunden i kapellet så e d två saker som e tydligast för mej. D ena e Johannes. Han sitter mitt emot mej. Han gråter hejdlöst å d riktigt skär i hjärtat att se hans öppna sorg.
D andra e när alla lämnat kapellet, bara några av vännerna e kvar. Tedde tar på sej sin rygga innehållandes sina legogubbar, går fram t din kista, knackar lite försiktigt. Knackar en gång till å ropar: "Pappa".
Hjärtat vill då brista.
Eftermiddagen tillbringas sen på Ögir. Per å Lotta har ordnat d så himla fint. Jag tycker att jag ser dej lite över allt i vimlet. Bland vännerna. Bland familjen. Jag tycker att jag ser dej lutandes mot bardisken, stampandes i takt m foten m en finöl i handen.
D känns som om att jag möter din blick emellanåt. Din varma blick som var så fylld av värme å kärlek.
Jag ser mej omkring å fylls av en sån lycka mitt i allt d sorgliga. D e nog få förunnat att ha vänner, en Gogisfamilj, som formligen öser kärlek över en. Fina människor som sluter upp.
Utan er ingenting.

Min tanke m detta inlägg va att jag skulle skriva ett kort tack till alla som var m idag å ett tack t alla som var m i tanken å i hjärtat. D blev visst lite mer än så. Jag vill att Ni ska veta att Ni betyder så otroligt mkt för mej. Å för Tedde. Jag känner kärlek inför er alla.
Nu e d en dag i taget som gäller. Att andas.
Att andas.

God natt min skatt.

Hör hur du m din mörka röst svarar; "Älskling, raring ljuva katt. Säger jag d ofta så kommer du undermedvetet att komma på att du vill ha en katt..." Tur att. 

Och så lite till

Snuva
Halsont
Halsbränna
Feber
Ryggskott
Snett bäcken
Hosta

Mörkret inom

D där mörkret inom mej Försöker att ta över
Jag känner mej nere
Ledsen
Ensam
Trött
Arg
Helt jävla slut
Att sen mötas av oförståelse
Egoism
Dumhet
Ignorans
Det finns inget tålamod att ta av
Den bufferten e sedan länge tömd

Saknaden efter dej de sista dagarna har varit helt jävla olidlig
Årsdagen blev ett rena rama helvetet
Och familjen uteblev
Sopa under mattan-sättet
Det får vara nog nu
Mattan e nu så jävla hög att d knappt går att ta sej framåt

Anonyma nålstick

D där med att stå för vad man tycker
D där med att stå upp för sej
Att kunna säga vad man tycker
Att kunna
Att våga säga det öga mot öga
Att skicka sin åsikt via bud
Det är lågt
Så jävla uselt
När man inte har hela bilden
Långt därifrån
Då ska man knipa igen
Då bör man knipa igen
Mitt tålamod e snart nere på noll
Hade jag inte haft stöd så hade d varit minus

Lov

När orken inte riktigt vill som jag vill så får man ta semester
Man kan åka t huvudstaden å hälsa på en bror
Man kan få lite egen tid på stan å shoppa
Man kan äta en taskig kebabtallrik men ändå må ok
Ledsamheten lurar under ytan men man kan låtsas å le lite smått
Ryggen pajar fett men man har tur att bästa ryggfixerskan har en tid just för mej
Jag har blivit expert på att låtsas
Kan den rollen utan å innan
Jag ler
Hjärtat gråter
Jag skrattar
Hjärtat e i tusen bitar
Ofixbart
Tycker att livet e orättvist
Tycker inte att folk tar vara på varann
På dagen
Tar inte saker på allvar
Stoppar huvudet i sanden
Jag kan inte göra så
Jag kan inte blunda
D e bara jag som kan se
Jag stöttar mej i vardagen
Önskar så att du fanns vid min sida
Du kunde stärka mej när jag kände mej ynklig
Jag saknar dej så inåt h...
Livet utan den ter sej tämligen färglöst
Vet inte hur jag ska hitta en färgglad palett igen
Du gav mej färg
Vi färgade varann
Nu känns allt som en enda grå sörja
D får vara nog snart
Orken tryter

Orken tryter

När man känner att orken e på väg att ta slut
När man inte riktigt orkar med
När irritationen ligger alltför nära till hands
När man blir arg
Man känner sej ilsken
När man irriterar sej på d mesta
När man tycker att livet e bortom orättvist
När livet suger
Allt är som en enda stor jävla motvind
Då kan man ge sej fan på att d blir värre

Kryssruta

De där rutorna som man ibland ska kryssa i

Singel
Sambo
Gift

Vad kryssar jag i?
I hjärtat är jag gift
Känner mej inte singel på något vis
Jag är mamma
D finns ingen ruta för d

Kan jag göra en egen ruta?
Änka
D ligger inte heller särskilt bra i munnen
Men d gör inte singel heller

D får bli en egen ruta