Facebook-påhitt igen. Minnen som ploppar upp. Idag var det texten som Per skrev då du somnat in. Vill ha den kvar här.
Vi hade en buss tillsammans. En gammal Volvobuss med pannkaksmotor. Bönan hette den och det var du och jag och Stephan. Hur det kom att bli vi kommer jag inte ihåg, eller när vi träffades för första gången. Det är inte heller viktigt.
När livet gick upp och ner och två och lite lagom omogna pojkar höll på att bli män. Då träffades vi nån gång. Jag minns dock första gången jag var hemma hos dig. Du hade en gigantisk uppblåsbar korv i taket. Den hade något att göra med SSU. Konstigt vad man minns vissa saker.
Vi har hjälpt varandra och klockan har aldrig varit ett hinder. Vi visste att den andra alltid fanns där om man behövde ett par öron som lyssnade.
Vi har kört genom Paris sjufiliga rusningstrafik med mig som kartläsare och dig bakom ratten. Helt sjukt faktiskt, och vi kom fram dit vi skulle. Vi besökte England och blev behandlade som pestsmittade pga vår buss, dom trodde vi var "Travelers". Vi gjorde säkert tio Roskilde festivaler tillsammans. Vi delade lika mycket musiksmak som vi hade svårt för varandras musiksmak.
Med din råa men hjärtliga ärlighet fick man alltid reda på vad du tyckte. Du var ibland liksom befriad från filter. Underbart befriande, för det mesta.
När jag fyllde 30 så gav du tillsammans med Stephan en av dom bästa presenter jag någonsin fått. Ni sjung "Out its still dark" kompade av resten av Charta 77. Jag har bokstavligen aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Sjunga i ton tillhörde inte dina talanger men du gjorde det för mig.
Nu är du borta. Den där djävla sjukdomen, den där djävla cancern. Du gjorde mitt liv bättre. Världen har blivit en lite kallare plats att leva i. Du finns kvar i mig så länge jag lever. Farväl bäste vännen.
PS jag springer ditt varv i Göteborg också Roger ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar