inte längre vi

igår kollade jag på en dokumentär på svt. "inte längre vi" hette den.
om ni inte sett den så rekommenderar jag den.
den handlade om kristian å mette line. kristian får en blodpropp som förstör nästan hela vänstra hjärnhalvan. han blir personlighetsförändrad å de får lov att lära känna varann på nytt.
emellanåt gjorde d nästan fysiskt ont att titta. d va så mkt igenkänning.

du förändrades så mkt. vissa saker kom smygande å andra kom som över en natt. du blev en ny person. en person som jag många ggr inte hade nån lust att lära känna alls.
du blev arg. du kunde få vredesutbrott för minsta lilla. du snöade in på detaljer å d kunde driva mej t vansinne. tiden blev otroligt viktig för dej. att passa tider. näst intill manisk blev du då d gällde tider. skulle vi vara nånstans klockan sex så var du startklar kvart i fem. d va så otroligt tålamodsprövande.

din känsel blev sämre å sämre. att känseln försvann under fötterna gjorde att d va svårt för dej att hålla balansen. din vänstra sida blev försvagad å känseln sämre där oxå. jag minns en gång då du varit på skeppis å fikat m travgänget. du hade svårt att knäppa jackan å stoltheten (eller dumheten) gjorde att du inte ville be om hjälp så i minus femton gick du från skeppis till östanås utan vantar å med uppknäppt jacka. du va totalt genomfrusen då du kom fram men du kände d knappt. såna gånger blev jag rädd. riktigt rädd. d va lixom som om att d gick upp för mej att du var förändrad på så många sätt.

d jobbigaste va nog att du emellanåt verkade totalt ointresserad av teodor. jag vet att du hade dina maror å svarta tankar men när du stötte bort honom, då var jag på bristningsgränsen. detta beteende kom inte förrän mot slutet. tack å lov.

jag har under de sista två åren som gått, först under ditt sjukdomsår å sen under mitt ensamma år, aldrig refererat till mej själv som stark. jag har snarare känt mej usel, svag, misslyckad, liten, egoistisk, ledsen, ensam, men när jag såg dokumentären igår så kunde jag se så många likheter mellan mej å mette line. jag uppfattade henne som en urkvinna. urstark. envis. hon kämpade så hårt samtidigt som man riktigt såg hur hon försvann. blev mindre å mindre.

jag identifierade mej så i det. den känslan.

jag har nog haft nån form av styrka. har en styrka. nån form av kraft. jag e ju fortfarande här trots att d många ggr känts som om att jag e redo att ge upp. teodor är min drivkraft. jag jobbar på att hitta min egna drivkraft igen. mitt driv. min livslust. d tar bara lite tid. d tar tid att vänja sej vid att du inte är här. d tar tid att vänja sej vid att jag inte har dej att luta mej mot. d tar tid att vänja sej vid att leva ensam. d tar tid att förstå att du inte kommer att komma tillbax. d tar tid att förstå att teodor ska vara utan dej. utan sin pappa. jag vet inte hur lång tid d kommer att ta. jag tror inte att jag nånsin kommer att tycka att d e ok eller att jag kommer att acceptera d men jag måste hitta ett sätt att vänja mej.

det är ju inte längre vi.