Så ofattbart

 

Fucking jävla skit-cancer

Så kom det där meddelandet

Ett meddelande jag inte ville ha

Ett meddelande som kom alldeles för fort

Vi hade pratat i telefon dagen innan

Du ville att jag skulle komma och hälsa på

Jag svarade att jag skulle hälsa på en vän på lördagen men på söndagen skulle det gå

Lördag eftermiddag tog du ditt sista andetag

Du var inte ensam

Den där helvetiska sjukdomen som kallas cancer

Den är lurig

Den beter sej precis hur den vill

Utan pardon

Den bara roffar åt sej mer och mer av kroppen

Till slut orkar kroppen inte fajtas längre

Du har kämpat

Jösses så du kämpat

Både för dej själv och för pojkarna

Dagen innan fick du besked om att behandlingen skulle starta igen

Att det fanns något att göra

Ett hopp tändes 

Kan inte låta bli att tänka på min mamma 

Hon fick precis som du beskedet att behandlingen skulle inledas igen

Ett hopp tändes hos henne och hos oss och dagen efter släcktes det hoppet igen

Lögner om att det aldrig varit frågan om någon ytterligare handling

För dej blev det samma sak

Dagen efter släcktes hoppet

Jag hade hoppats att onkologen i Västerås förbättrat sej 

Att de inte for med osanning

Att de inte gjorde sådana misstag som bara inte får göras

Tyvärr så var det inte så

Att kastas mellan hopp och förtvivlan har varit jobbigt för mej

Hur ska det då inte ha varit för dej?

Ångesten du kände inför att lämna dina pojkar

Kan inte ens tänka mej

Jag pratade med min bror igår och han ville att jag skulle berätta något om dej

Jag log genom tårarna och minnena bara flödade fram

När du ringde mej och jag svarade så sa du alltid: -Hej Ullan! -Hej Pellan! svarade jag

Då skrattade du och sa att jag var så tokig som kallade henne Pellan, för så kunde man ju inte heta

Så skrattade vi

Jag, Kicki och Marie var och hälsade på dej i Västerås och när vi sitter alla fyra runt bordet i 

samlingsrummet så utbrister du: -Tänk att här sitter jag med mina tre bästisar!

När du säger att du valt att ha en liten men nära krets runt om dej

Jag har valt mina vänner för att jag tycker om dem, sade du

Några få nära vänner som jag tycker om och jag har valt dej för att jag tycker om dej

Jag tycker om dej också, svarade jag och tårarna gjorde sej påminda

Du pratade om att du så gärna ville att vi skulle ta oss till Grekland en gång till

Du var liksom jag en gourmet

God mat var en njutning för dej 

Vi pratade om den goda moussaka 

Den goda stifadon

Det kommer inte att bli någon resa för oss tillsammans men när jag kommer iväg nästa gång så ska jag äta 

en krämig moussaka och en smakrik stifado och tänka på dej

Jag är så glad att vi blev vänner

Vi blev vänner som vuxna men hann ändå knyta starka band

Vi förlorade våra män på olika sätt och det blev en gemenskap i detta

Vi blev själva med våra barn och vi talade om oss som starka kvinnor för att vi inte hade något val

Nu har du varit stark länge

Din kropp orkade inte mer

Men åh som du kämpat Petra

Nu får du vila

Jag saknar dej redan

❤️

Oro och lättnad

Så bara fanns den där

Knölen i vänster bröst

Samma bröst som tidigare

Samma oro som tidigare

Att ringa bröstenheten och sen få kontakta bröstkirurgin

Den där väntan innan någon återkommer 

Den där väntan på att få komma dit

Jag berättar om min oro då jag förlorat min mamma i bröstcancer

Hon gör en notering om att jag vill ha en tid snabbt

Tänker sen att det vill nog alla som har en knöl där den inte ska finnas

Det tar nästan två veckor innan jag får en tid

Under dessa veckor hinner jag måla upp det ena skräckscenariot efter det andra

När människor i min närhet drabbas gång på gång så varför skulle jag slippa

Tankarna far dit där de inte borde

Tänk om Teodor skulle bli föräldralös

Vem skulle ta hand om honom

Den lösning som tidigare funnits är inte längre aktuell och det spär på ångesten och oron

Nära vänner påminner om att det förra gången var en ofarlig cysta

Jag hör vad de säger men tankarna lever sitt egna liv

De går knappt att få stopp på

Jag sitter i väntrummet 

Ett väntrum som är fullt av väntande kvinnor

Nån har med sej sin man

Nån har med sej en väninna

Nån har med sej sin mamma

Nån har med sej sin son

Känner mej så ensam

Känner hur pulsen ökar och en panikångestattack tränger på

Jag andas lugnt och försöker få känslorna under kontroll

Efter lite djupandning, och imma på glasögonen pga munskyddet, så lugnar jag ner mej

Jag hör mitt namn ropas upp

Ulrica Goglund

Hinner tänka att de missade en del av mitt efternamn innan jag kommer in i mottagningsrummet

En sköterska tar emot mej och säger att doktor Staffan kommer

Blir kvar själv i det ganska sterila rummet

En modell av ett bröst i genomskärning står framför mej

Funderar på det som komma skall

Så knackar det på dörren och läkaren och sköterska kliver in

Han börjar med att berätta om varför jag är där och vad jag sökt för

Ganska fort efter det så säger han att detta är liksom förra gången en ofarlig cysta

Sen hör jag inte allt av det han säger då jag har fullt sjå med att hålla känslorna i schack

Han gör en undersökning och frågar om jag vill att avhandla ska tömma cystan eller ej

Eftersom jag haft ont av den så vill jag att han tömmer den

Jag får lägga mej ner på den papperstäckta britsen 

Sköterskan gör iordning en spruta

Det är ett rejält don och hon förklarar att det är själva handtaget som är stort

Nålen är tunn

Så trycker det till lite och läkaren suger ur den dumma knölen

Jag får se den gula vätskan och får förklarat för mej att gulaktig vätska är Brad hade den varit brun, röd eller grumlig så hade en utredning varit på sin plats

Likaså om det skulle komma vätska ur bröstvårtan 

Ljus eller gul vätska är bra

Jag fick ett plåster 

Jag fick också veta hur man resonerar kring en eventuell ärftlig cancer

Jag hör inte till den gruppen tack och lov

Läkaren tackar för sej och sköterska än stannar kvar och småpratar lite om det som just hänt

Jag känner hur känslorna rusar runt i kroppen och att jag bara vill komma ut till bilen

I hissen ner ser jag mej i spegeln

Ett par tårögda ögon ovanför munskyddet möter min blick

Jag kommer ut till bilen och hinner knappt stänga dörren om mej innan tårarna kommer

Tårar av lättnad 

Jag meddelar de som undrat och de som hållit tummarna för mej

Får många glada tillrop och jag känner hur tröttheten kommer över mej

Nu vill jag bara hem till Teodor och krama om honom

Rädsla

Den där känslan när jag kliver in genom sjukhusdörrarna

Känslan tar över hela min kropp

Den där sjukhusdoften som letar sej in i näsan och in i minsta por

Jag tänker redan att jag ska slänga alla kläder som jag har på mej i tvättkorgen när jag kommer hem

Jag letar bokstäver i taket

Hittar den bokstav som ska ta mej till rätt avdelning

Möter många människor 

Gamla som unga

Friska och sjuka

Patienter och sjuksköterskor

Munskydd efter munskydd

Tar hissen upp till våningen där du ligger

Känner en rädsla inför vad jag ska möta

Möter en sköterska som ger mej ett munskydd

Ett munskydd som jag måste ha på mej under besöket

Kommer fram till din dörr

Tar ett djupt andetag och knackar på

Kliver in och där sitter du i din rullstol

Jag kramar om dej och känner hur tårarna tränger på

Tårar för att sjukhusmiljön får mej att minnas

Tårar för att du är förändrad

Tårar för att jag inte kan greppa hur mycket du ska behöva gå igenom

Tårar pga maktlöshet

Tårar av oro, ledsamhet, rädsla

Vi pratar om allt mellan himmel och jord 

Din sjukdom, min vardag, våra barn

Vi skrattar och det känns fint

Du säger att du har några få nära vänner

Att det är ett aktivt val du gjort

Du säger: Jag har valt dej för att jag tycker om dej

Då kommer tårarna

De rinner ner innanför munskyddet

Det blir imma på glasögonen

Vi pratar en stund till och jag säger: Jag tycker om dej också.

Så efter en stund förenas vi i skratt igen

Dina ögonlock blir tunga

Vi pratar en stund till

Du säger att vi är många som pratat om ”efter” men att du inte är redo än

Jag säger att jag förstår

När man börjar prata om ett ”efter” så är det som om att sjukdomen vunnit

Att kampen är förlorad

Att hoppet är ute

Det är vi inte redo för, varken du eller jag

Dina ögonlock blir ännu tyngre och jag bestämmer mej för att låta dej sova

Vi kramar om varann

Jag lämnar dej på ditt sjukhusrum med din ångest och dina tankar

Jag har för en stund fått dej att tänka på något annat och det känns bra

När ensamheten kommer tar tankarna över

Jag vet hur det är på ett sätt men på ett annat sätt inte alls

Jag har bara varit på den andra sidan

Den sidan som blir lämnad kvar

Jag vet inte hur man förbereder sej för att dö

Jag vet heller inte hur man förbereder sej för att förlora någon man tycker om

Jag vet bara att jag inte är redo att förlora dej