Årskrönika 2021

En liten årskrönika som följer:

Vi inledde året med att Teodor fick ta bort gipset på armen. En handled som läkt finfint tack å lov!

Inledde året m att använda visir på jobbet. Kändes lite tryggare efter ett lov.

Jag gick med i Viktväktarna å d gick bra. 

Vi kollade på Mello som började i februari. Ett riktigt dravvelprogram har d blitt. Önskar att de gick tillbax t hur d var förr. På den gamla goda tiden….hihi…

Första covidtest togs i februari. Detta följdes av ett gäng under året. Dock inget m positivt utslag. 

Mars inleddes m besök på vårdcentralen. Var trött å slut som artist. Hade brist på folsyra så jag fick medikament mot d. 

Teodor fyllde elva. Stora killen!!

I april lämnade jag in mina köksluckor å fick dem lackerade å grönt, turkost å mintgrönt. Underbart resultat! Ylva å jag firade mitt nya kök m att skåla i äkta champagne!

Den 21 april somnade Teodors farfar in efter en tids sjukdom. 

Under våren testade vi Hello fresh å d va smaskens! Teodor har önskat d igen så vi får väl se vad 2022 för m sej…

I slutet av maj träffades Västeråsbruttorna på Djäknenerget. Betti flyttade t Ystad å vi firade av henne. Mysigt! 

28 maj var vi på begravning i Södertälje. Rogers pappa, Teodors farfar. Mkt fint attack träffa släkt men Teodor tycket att d va jobbigt så vi åkte hem fler själva jordsättningen. 

Våren var jobbig både för mej å Teodor. Många farthinder å vägbulor som kom i vår väg. Att covid oxå började gjorde inte saken bättre, ensamheten gjorde sej påmind.

Fick första covidsprutan i juni. 

Midsommar firades i Vallby. Inte så som d brukar. Blev en tidig kväll.

Tog en övernattning i Sthlm m Teodor. Han besökte Grönan m morbror Fredrik å jag shoppade å läste i Kungsan. 

Besökte Våffelbaren på Björnön m Petra. Vi besökte oxå Trosa på en dagsutflykt. Mysigt! Petra inledde året m cellgifter å nån form av hormonbehandling. Den sistnämnda gjorde så att njurarna pajade å behandlingen fick avslutas.

Några frukostar å fikor intogs på Skeppis. Middagar på Harrys. Lunch på Mocca Deli. Lunch på Nojon Moni. Middag på Agrill. Middag på Hermanas. Middag på Kirin. Lunch på Borgåsund. 

Anna å Charlie kom hit å hälsade på. Teodor å Charlie lekte som 17 så jag å Anna hann prata ikapp.

Vi for t Storvreta i juli å hälsade på Jessica m fam. Vi gjorde olika utflykter å solade å badade å åt god mat. 

Fick ett bromsbelägg på fingret, som svullnade upp galet mkt, tur att jag tog av mej ringen i tid….

Jag å Teodor åkte sen t Malmö. Solade å Badade vid Ribban, åt gott på Escama gastrobar, åt god indisk mat, shoppade, gick på sightseeing. For sen vidare t Varberg efter två dagar. Där utforskade vi fästningen å badade i Apelviken. 

Fick sen besök av Jessica, Alva å Agnes å de stannade kvar i två nätter. Bad, sol å god mat å dryck.. 

For sen t Kalmar m Erica å Alexander. Mysig stad å vädret va ljuvligt! Tog en tur över t Öland där d sen började att tokregna å när vi kom tillbax t Kalmar va d strömlöst. Som en spökstad.

For sen vidare t Västervik där vi bodde i ett gammalt fängelse. Liten men ganska mysig stad.

Jag vaxade min överläpp för första gången. D här m att bli äldre…d e mkt som sker m kroppen. Hår på överläppen va dock inget som stod på önskelistan….

I augusti hälsade jag på en gammal jobbarkompis, Susanne. D va himla mysigt! Hon kom sen å hälsade på mej tillsammans m ytterligare en gammal jobbarkompis, Lotta. 

Fick covidspruta nr två.

I augusti mätte Teodor 164 cm över havet.

Jag å Teodor for upp t Sthlm å bodde på ett urmysigt hotell; hotell Franz. 

När jag började att arbeta i augusti så var det en arbetsplats m mindre arbetsglädje än tidigare. Att sjutton personal fått gå el blivit omplacerad märktes av. 

Var på konsert för första gången på lääänge. Atomic Swing spelade i Humlehagen utanför Örebro. Spelningen var sådär. Mest kul att få umgås m Carro. 

I september gjorde jag min sjunde tatuering. En ganska stor en på vänster lår. D va Fabbe på Catapult Tattoo som gjorde även denna. Amazing!!!

Var på mammografi å den visade inget. Så gick d nån vecka å vi var inne i oktober å då kände jag en knöl. Då va d bara att ringa å så invänta en tid,..väntan e olidlig. Har anlag för cystor men d gör d inte lättare att vänta. Som tur var så var d även denna gång en ofarlig cysta. 

Tedde fick sitt efterlängtade ps5. Vi hade sån tur. Var in t Elgiganten för att ställa oss i kö å då visade d sej att de hade en spelkonsoll på lagret! Gissa om Tedde blev glad!?

Den 23 oktober förlorade jag en av mina närmsta vänner. Petra somnade in efter en lång kamp mot cancer. En fajt som hon tyvärr förlorade. Jag har fortf inte riktigt fattat att hon e borta. D e ofta jag tänker att att jag ska ringa el slänga iväg ett mess…. Fucking jävla skitcancer!!!

Hade ett dygn i Sthlm m Jessica. Shopping, god lunch, smarrig middag å Rainman å så ett superbra horelu; Downtown camper. 

Tedde å jag hade en dag i Sthlm å vi åt god mat å gick på Dramaten. Vi såg Liv Strömqvist å den var kul å bra! Lite naket å d tyckte Tedde va crinch…

Veckan efter Petras begravning så brakade jag å blev sjukskriven. Jag e i skrivande stund fortf sjukskriven. Efter ett år m ganska mkt uppförsbackar så tog orken slut. 

Har haft samtal m en livscoach en gång i veckan å sen varannan vecka å d har varit sååå givande. 

Fredrik kom hit dan före julafton å han var sen kvar till juldagskvällen. En lugn å fin jul. Pappa kom hit på julaftonen å åt julmat m oss. Efter Kalle bidde d julklappsutdelning. Tomten hade mkt att göra så han bad nissen Tedde om hjälp m utdelning…

Ikväll e d nyårsafton. Jag å Teodor ska äta gott å fira in d nya året hemma hos oss. D ska bli så skönt att bara vara.

Under året som gått så sade jag upp mej från platsen som samordnare i familjen, ingen annan steppade upp å tog den platsen vilket har resulterat i att vi knappt setts. 

Jag har oxå under året som gått ”återkonnektat” m några vänner som jag inte träffat på ett tag bla pga covids framfart. Åsa, Ullis å Susanne å några av dem. Jag å Teodor har testat olika smaskiga restauranger d e sååå kul att han håller på att bli en riktig gourmand. Hermanas i Västerås e en favorit.

Jag har under året oxå tappat kontakten m en nära vän. Efter X antal nålstick å insinueringar om att allt jag gör e fel så känns d inte som en jättestor förlust. En grej m att vara vänner e ju att man accepterar ens olikheter å inte shejmar varann för dem. D som e rätt för mej behöver inte vara rätt för dej, d betyder dock inte att nån av oss har fel. D finns olika sätt att tackla saker. 

Nåt som jag haft å fortf har jobbigt m d e att jag tycker att rätt ska vara rätt. Att regler skall följas å att man e rak mot varann. Gillar man inte en regel så kan man ta upp den t diskussion annars håller man tyst å följer den. Speciellt då brytandet av en regel går ut över mej, då e d fan inte ok. Jag e högkänslig vilket i korta drag innebär att jag ser å hör mer än gemene man. Jag tar åt mej av allt å huden e skir. När du kliver in i ett rum så kanske du ser: d e folk å folk pratar m varann. När jag kliver in i ett rum så ser jag: d e sju personer i rummet, en har coola örhängen, undrar var hon köpt dem, en har glömt att stryka sin skjorta, oj så skrynklig, skulle aldrig gått ut så, en pratar väldigt högt å d knastrar t i mina öron, regnet slår mot rutan, d står fem koppar på bordet, vem ska inte dricka kaffe, en e nyklippt, en har knäppt koftan snett, borde jag säga d. Ja jo förstår. D e intryck efter intryck å d går inte att sålla å d går inte att hindra dem från att ta sej in i mitt sinne å i mitt medvetande. D e tröttande. Såååå tröttande. Roger brukade reta mej å säga att jag borde bli polis då jag lägger märke t så mkt detaljer.

Året har så klart haft fina stunder oxå. D finaste e dock resan som jag gör m Teodor. Att få följa honom i hans resa mot d liv som han ska forma e sååå himla fint. Han e en fin pojke å han e fylld av godhet. Han e snäll, han e klok, han e otroligt söt å han e varm. Han e d bästa jag har å jag skulle kunna göra vad som helst för att han ska ha d bra. D ska bli spännande att se vad är 2022 bär m sej. Jag hoppas att covid tappar fart. Både jag å Tedde längtar e en utlandsresa. Få se om d blir av i år. 

Tack för lån av öra.

Önskar dej som läser en fin nyårsafton å ett fabulöst 2022! 

Lilla jag inkl allt

 Engagerad och enastående ensamstående.

Fantastisk och förtvivlat framtidstroende.

Underbar och underligt underfundig.

Larvig och ljuvligt lyhörd.

Matglad och mysigt mullig.

Kämpande och kolossalt klarsynt.

Blyg och behövligt behövande.

Galen och gullig glädjespridare.

Öppen och överkänslig önskedrömmare.

Njutande och nervöst närvarande.

Flärdfull och fruktansvärt färgstark.

Nyfiken och njutningsfullt nostalgisk.

Tanklös och tusenfalt tacksam.

Rastlös och rappt rolig.

Trogen och trofast tant.

Äventyrlig och ärligt älskvärd.

Stabil och stadigt svajig.

Givmild och grundligt glad.

Envis och effortless elegant.

Kreativ och kramgo kuf.

Lång och lyssnande lady.

Orolig och optimistiskt omtänksam.

Jag är Ulrica.

Vem är du?

Styrka är att säga stopp

En del ser stoppet som en svaghet

Jag ser det tvärtom

Jag lyssnar till kroppen

Ibland är det svårt att lyssna trots att den formligen s k r i k e r TA HAND OM MEJ!

Men när jag tar mej tid å lyssnar, då hör jag

Ett rop på hjälp

Ett rop på paus

En längtan efter vila

En tid för återhämtning 

De sista två åren har varit jobbiga för många av oss

En pandemi världen över som dödar å oroar

Jag har blivit ganska ensam under den här tiden

D har inte varit lika lätt m umgänge när restriktioner avlöst varann

D som varit positivt e att jag fått tid t eftertanke 

Tid att jobba m mej själv

Ibland räcker d dock inte till

Höstterminen började m motvind å den övergick t att bli en jäkla tromb

Jag sade stopp

Sjukskrev mej

Jag har nu fortsatt att jobba m mej

Jag har haft samtal 90 min i veckan å d har varit sååå givande

Fortsättningsvis ska jag ha samtal varannan vecka

Den som inte gått igenom d jag gått igenom kanske inte riktigt kan förstå

Jag har mkt att bearbeta å för d mesta går d bra

D går framåt

Ibland blir dock kippandet e luft för påtagligt å då måste jag pausa större

Där har jag varit nu

Dessa veckor har varit välbehövliga å kraften har återkommit

Julen hoppas jag blir fin å lugn

D nya året kan få inledas m glädje

Ny kraft

Nya tag

På väg upp

Då kom den igen

Svackan

Lika ovälkommen som alla ggr tidigare

Jag har anat att den var på intåg

Dock inte beredd på att den skulle slå till så hårt

Fast om jag blickar i backspegeln så borde jag ha vetat

Innan sommaren kom första vibbarna som visade att allt inte stod rätt till

Jag försökte att hitta balansen men lyckades inte 

Uppenbarligen 

Så nu är jag här

Igen

Sjukskriven

Mild depression

På gränsen till nästa steg på skalan

Jag hann vara hemma lite drygt en vecka å sen slog förkylningen till

Hostar, snorar å nyser om vart annat

Sover som en kratta

Narig under näsan

Precis vad jag behövde

Ironi

Jag läste en text om posttraumatisk stress

Den sorten som även drabbar den som står bredvid en cancerdrabbad

Jag har inte riktigt fattat hur mkt d e som jag måste bearbeta 

Bearbeta Rogers sjukdom å allt runt den

Alla förändringar

Alla oro å ovisshet

De tretton månader som vi slets mellan hopp å förtvivlan har tagit på krafterna 

Att d kommer så långt efter e tydligen inte ovanligt

Bara jävligt jobbigt

När sen Teodor blir drabbad av mitt mående, då vill jag bara trycka på fast forward-knappen

Han har ju lixom jag varit m om mer än en människa ska behöva 

Han e ett barn

Han ska inte behöva oroa sej för annat än att missa en läxa eller få ett fel på ett prov

Jag har ett skyddsnät men när jag inte vågar, kan, orkar sträcka ut en hand så blir d ensamt

Timmar går, dagar går, veckor går, månader går, år går men emellanåt så e d som om att ingen tid alls passerat

Hur förklarar man d för en utomstående 

Hur förklarar man att man inte e färdigbearbetad

Att sorgearbetet inte e över

Jag mår oftast bra, tro d e eller ej, men ibland så e såret öppet å blödande

Då måste jag få blöda ett tag innan jag reste mej igen

Jag vill då inte bli ifrågasatt

Jag vill då bara få lite tid

Tid till funderingar

Tid till återhämtning 

Tid för tårar 

Tid att komma igen

Inte tillbax men till d nya som leder framåt

Glädje

Ljus

Skratt

Tid

Lite tid 

HURRA!!

 

Sinnenas njutning

Lukten av nyklippt gräs

Ljudet när man tar ett kliv igenom skaren på snön

Fågelkvitter en vårmorgon

Ljudet av glassbilen påminner om barndomen 

Ljudet av ytterdörren i trappen öppnas strax efter klockan två och jag hör Teodors steg i trappan

Dörrklockan som plingar när jag väntar besök

Doften av nybryggt kaffe på morgonen

Ljudet av Teodors skratt när han ser ett roligt klipp på YouTube

Tystnaden jag möts av när jag ska äta lunch på min avdelning

Det lugnande surret från timern i eluttaget

Det irriterande surret från timern i eluttaget

Kaffeapparatens ljud, ett hemtrevligt puttrande som påminner om mammas morgonkaffe

Häggens ljuvliga doft 

Syrenens vackra lila kulör som matchar den mjuka doften

Granrisets doft som ger julkänsla

Glädjen som sprider sej i kroppen när jag lyssnar till Teodor som sjunger i duschen

Värmen som når mitt hjärta när en fin vänner ringer

Leendet som sprider sej över mitt ansikte när jag får en komplimang

Att se lyckan i någon annan

När svalkan från bilens air condition nåt min varma kropp en varm sommardag

Känslan av avslappning efter en massage

När oron i kroppen släpper under promenaden

Det krasande ljudet när jag kliver på isen som lagt sej över en vattenpöl

Nybakade saffransscones luktar fantastiskt

Nybakade kanelbullar likaså

En nyduschad Teodor som vill gosa

En nyvaken Teodor som vill gosa

Ett trött Teodor som vill gosa

En spontan kram

Ett leende från en främling kan värma mitt inre

När en liten stund i skuggan ger svalka

När solens varma strålar värmer min kropp

Doften av god mat som får magen att längta

Ljudet av sommarbrisen i trädens gröna kronor

Den ljumma sommarvinden mot min solbruna hud

Känslan när havet svalkar min solvarma kropp

Den goda doften av favoritparfymen

När mina ögon möter mina i spegeln och de säger att jag är ok

Kloka ord

Jag fick till mej några kloka ord idag. Något som jag inte reflekterat över tidigare men som jag nu kommer att tänka på ofta. Känna efter. Ofta.

Orden var: Det är inte alltid av godo att man lär sej att acceptera saker och ting, att man lär sej att hantera orosmoment, att man kör på å tar sej an allt d som kommer i ens väg. Om vi lär oss att hantera allt så märker varken kropp eller själ när vi kämpat på för länge. Då e d ofta för sent. 

Skulle vi lyssna mer t vår kropp så skulle vi inte finna oss i så mkt skit i den utsträckning vi gör. Vi har ett liv. Ett enda liv. D kommer inte att gå i repris å vem kommer att tacka dej för att du kör slut på dej själv? Inte för din skull utan för någon annans skull? Ett jobb e ett jobb. Varken mer el mindre. Du kan inte vända ut å in på dej hur länge som helst för att orka, för att passa in, för att vara t lags. Nånstans måste du sätta ner foten. Du e värd bättre än så. Bättre än ”d duger” el ”d kunde varit värre”.

Jag e på väg att sätta ner foten.

För min skull.

Ett sista farväl

 När jag vandrade upp för grusgången mot kyrkans å såg alla som samlats utanför i väntan på att få in, så kom jag på mej själv m att leta efter dej. Ditt lite rödrufsiga hår. Då slog d mej att du inte alls står här. Du e ju inte längre m oss. Iaf inte fysiskt. 

Jag lixom hulkade till å gråten forsade fram. Så fortsatte den att göra under hela stunden i kyrkan. Att se alla ledsna ansikten. Att höra snyftningar å hulkningar. Ekot av ledsamhet.

Så t sist kom din syster in i krukan tillsammans med dina söner. Levi i vit t-shirt å Moltas i vit skjorta. Lite lätt böjda huvuden å m lite slokande axlar. Då brast d igen. Fan va dessa pojkar fått vara m om mkt. Nu ska de dessutom behöva begrava sin mamma. Livet e fan orättvist.

Prästen va lite snurrig men d passade ju virrpannan Petra. Hon va oxå lite snurrig så hon hade bara skrattat tror jag. Han berättade om när Petra gifte sej m Anders å sa år 1955…. Då va hon ju inte ens född…..

Weeping willows sång Let go skulle spelas men d krånglade å prästen trodde inte att de skulle kunna få igång musiken. Till slut så startade musiken å tonerna fyllde kyrkan. D va så vackert.

När d så va dax att lämna rosor vid kistan så spelade organisten Ängeln i rummet på piano. Den övergick sen i Himlen runt hörnet för att avslutas med Sparvöga. Fridfullt.

Benen va skakiga när jag gick fram å tårarna strömmade nerför kinderna å jag fick imma på brillorna. Jag fick ut mej ett Sov gott Pellan innan rösten brast.

Efter stunden i kyrkan så stod vi utanför en stund på kyrkbacken å pratade å kramades. Tog sen en promenad t Odd Fellows lokal mitt i centrala Arboga. Där bjöds d på gulaschsoppa å fisksoppa m saffran. D va så gott å så passande för Petra. Efter kaffet gick jag å satte mej hos Maria, Petras syster, å pojkarna å vi pratade å skrattade. D kändes skönt att få en stund m dem e den jobbiga stunden i kyrkan. 

När jag sen kom hem så var jag helt slut. Mosig å frusen å varm om vartannat. Jag gick in å lade mej bredvid Teodor i sängen å bara myste njöt av att vara nära honom. Riktigt kände lyckan över att få ha honom hos mej.

D kommer att bli många tuffa dagar för pojkarna framöver men de har stöd av olika slag så jag tror att d kommer att bli bra till slut. Petra har uppfostrat dem t fina pojkar å hon hade varit så stolt över hur tappra de var igår. 

Fredagen den 12 november 2021

 Efter en orolig natt så är dagen här. De sista dagarna har många tankar handlat om just denna dag. Många funderingar som snurrar och det har varit svårt att fokusera. Jag har fortfarande inte fattat att du är borta. Tjugo dagar har gått sen du tog ditt sista andetag. Om du visste hur många gånger jag tagit mobilen för att ringa dej. För att kolla om du sett ett inslag på teve. För att bara se hur dagen varit. För att berätta om min nya klänning. För att kolla hur du mår. För att prata av mej efter en pissig dag. För att jag hört ett galet skvaller. För att berätta något om Teodor. Eller bara för att. 

Det är då jag kommer på att det inte går. Jag kan inte ringa dej och jag kommer inte heller att kunna göra det. Jag kommer inte att kunna dra iväg på en shoppingtur med dej. Jag kommer inte att kunna ta en fika på Skeppis med dej. Jag kommer inte att kunna sitta på min balkong med dej och njuta av kvällssolen. Jag kommer inte att kunna sitta på din veranda och dricka kaffe med dej. Jag kommer inte att kunna sitta mittemot dej i en av dina orangea fåtöljer och bara surra om allt och inget. Jag kommer inte att kunna åka till Nora med dej. Vi hann inte med det. Jag kommer inte att kunna åka till Grekland med dej igen. Du önskade att vi skulle kunna komma iväg en gång till. Jag och Teodor kommer att åka dit och där kommer vi att äta moussaka, stifado å grekisk sallad och tänka på dej. Du kommer att vara med i hjärtat.

Dina grabbar. Dina älskade grabbar. Så mycket som de fått vara med om. Som de inte borde ha varit med om. Du kämpade och stred för att allt skulle bli bra för dem. Som du kämpade Petra. Så jävla stark. Din ork var beundransvärd. Men vad gör man inte för sina barn. 

Jag önskar så att livet varit snällare mot dej. Att saker och ting sett annorlunda ut. Att du fått finnas kvar här hos oss. Hos dina grabbar. Hos dina vänner. Hos mej.

Jag har inte varit med om att begrava en bästa vän förut. Hur sjutton förbereder man sej? Min kropp är som ett enda stort orospaket och ångesten smyger sej på. 

Jag hoppas att det blir en fin stund. Du är väl med och tittar Petra? ❤️

WTF

 I vilken ände ska jag börja? Så mkt skit som händer just nu. På olika plan.

Vi läser i tidningarna, vi ser d i sociala medier å vi ser på tv hur barnmorska efter barnmorska säger upp sej. Hade detta yrke varit mansdominerat så hade vi inte haft detta problem. Hade d varit män som födde barn så hade detta problem aldrig sett dagens ljus. Jag e så in i Helvetica trött på hur kvinnodominerade yrken sätta åt sidan år efter år efter år efter år efter år. Vi kan ta barnomsorg, skola å äldreomsorgen oxå. Vilken datatekniker hade nöjt sej m utomordentlig dålig arbetsmiljö å fått en spottstyver i lön? 

Vilka andra yrkesgrupper kan år efter år efter år efter år efter år skrika sej hesa för saker å rättigheter, som i mina ögon borde vara självklara, utan någon som helst förändring? Om några år kommer d inte att finnas en enda barnskötare el en enda fritidspedagog el en enda förskollärare el en enda lärare som vill ta hand om ouppfostrade ungar i en galen miljö där dokumentation smäller högst. D e orimligt. Vilken framtid e vi på väg mot? Emellanåt vill jag bara stoppa tillbaks Teodor där han kom ifrån för jag e livrädd för hur hans framtid ska se ut. 

Köping. Vilken håla. Vi stänger ner den öppna verksamheten i det utsatta område där jag arbetar å istället ska mellanstadieungarna ränna runt på stan. Vi har redan ett gäng grabbar som nu e sk springpojkar t de äldre ungdomarna. Dom kommer hit på rasterna m sina becknarväskor å försöker att fånga upp våra elever. Elever som var å varannan dag berättar om våld å överfall som sker på Nygård. Vad 17 händer? Ingenting. D sker överfall på morgnarna när folk ska t sina jobb, d sker överfall mitt på dagen, d sker överfall på eftermiddagarna, d sker överfall på kvällarna å d sker överfall på nätterna. Tidigare kunde man iaf vara något så när säker på dagtid men efter de senaste veckorna så vette tusan. Jag fast för de dag då Teodor ska börja hänga ute m sina kompisar. 

Övergrepp, misshandel å våldtäkter. Kvinnor som utsätts å där förövare efter förövare går fria. Vi kan tex jämföra rubriksättningen då d handlar om en kvinna som blivit utsatt kontra en man. I rubriken om en kvinna kan vi läsa ”misstänks” medan vi då d handlar om en utsatt man kan läsa ”utsatts”. Vad e d som gör att män blir trodda medan kvinnor allt som oftast ifrågasätts? Om en kvinna namnger sin förövare så blir hon utsatt för gatlopp, spott å spe. Vi kan ta Cissi Wallin. Hon namngav sin förövare Fredrik Virtanen. Hon var för övrigt inte den enda å herr Virtanen var ju inte direkt utan rykten redan innan denna incident.  Cissi blev åtalad å Fredrik fick skriva en bok…..I rest my case.

Squid game. Våra åttaåringar leker detta på skolgården å d e blodiga avrättningar vi vuxna får bevittna. En del barn berättar att de ser på d i smyg å en del ungar berättar att de får kolla på d tillsammans m sina föräldrar. Jag säger bara att d e 16- årsgräns av en anledning. Att vara förälder innebär att man allt som oftast måste sätta gränser. Att man måste lära barnen vad som e rätt å fel. Hur man ska uppföra sej, både mot sej själv å mot andra. Att man ska visa respekt för andra människor å för sina egna å andras saker. Man ska inte använda fula ord, man ska inte vara dum mot någon. Man ska inte slåss. Jag skulle kunna rabbla saker i all evighet. Saker som e självklara å som varje barn behöver ha m sej i bagaget. Nu vet vi ju att d inte e så. Många många barn kommer t oss å har noll saker i bagaget. Hur ska vi då kunna bedriva den verksamhet som vi e ålagda att göra? Den största delen av tiden går t att uppfostra. D e så jäkla galet att d ryker ur mina ögon bara jag tänker på d. Föräldrar som har noll koll. Föräldrar som inte e närvarande. Föräldrar som inte bryr sej. Inte konstigt att ungarna blir som de blir. Tragiskt.

Så ofattbart

 

Fucking jävla skit-cancer

Så kom det där meddelandet

Ett meddelande jag inte ville ha

Ett meddelande som kom alldeles för fort

Vi hade pratat i telefon dagen innan

Du ville att jag skulle komma och hälsa på

Jag svarade att jag skulle hälsa på en vän på lördagen men på söndagen skulle det gå

Lördag eftermiddag tog du ditt sista andetag

Du var inte ensam

Den där helvetiska sjukdomen som kallas cancer

Den är lurig

Den beter sej precis hur den vill

Utan pardon

Den bara roffar åt sej mer och mer av kroppen

Till slut orkar kroppen inte fajtas längre

Du har kämpat

Jösses så du kämpat

Både för dej själv och för pojkarna

Dagen innan fick du besked om att behandlingen skulle starta igen

Att det fanns något att göra

Ett hopp tändes 

Kan inte låta bli att tänka på min mamma 

Hon fick precis som du beskedet att behandlingen skulle inledas igen

Ett hopp tändes hos henne och hos oss och dagen efter släcktes det hoppet igen

Lögner om att det aldrig varit frågan om någon ytterligare handling

För dej blev det samma sak

Dagen efter släcktes hoppet

Jag hade hoppats att onkologen i Västerås förbättrat sej 

Att de inte for med osanning

Att de inte gjorde sådana misstag som bara inte får göras

Tyvärr så var det inte så

Att kastas mellan hopp och förtvivlan har varit jobbigt för mej

Hur ska det då inte ha varit för dej?

Ångesten du kände inför att lämna dina pojkar

Kan inte ens tänka mej

Jag pratade med min bror igår och han ville att jag skulle berätta något om dej

Jag log genom tårarna och minnena bara flödade fram

När du ringde mej och jag svarade så sa du alltid: -Hej Ullan! -Hej Pellan! svarade jag

Då skrattade du och sa att jag var så tokig som kallade henne Pellan, för så kunde man ju inte heta

Så skrattade vi

Jag, Kicki och Marie var och hälsade på dej i Västerås och när vi sitter alla fyra runt bordet i 

samlingsrummet så utbrister du: -Tänk att här sitter jag med mina tre bästisar!

När du säger att du valt att ha en liten men nära krets runt om dej

Jag har valt mina vänner för att jag tycker om dem, sade du

Några få nära vänner som jag tycker om och jag har valt dej för att jag tycker om dej

Jag tycker om dej också, svarade jag och tårarna gjorde sej påminda

Du pratade om att du så gärna ville att vi skulle ta oss till Grekland en gång till

Du var liksom jag en gourmet

God mat var en njutning för dej 

Vi pratade om den goda moussaka 

Den goda stifadon

Det kommer inte att bli någon resa för oss tillsammans men när jag kommer iväg nästa gång så ska jag äta 

en krämig moussaka och en smakrik stifado och tänka på dej

Jag är så glad att vi blev vänner

Vi blev vänner som vuxna men hann ändå knyta starka band

Vi förlorade våra män på olika sätt och det blev en gemenskap i detta

Vi blev själva med våra barn och vi talade om oss som starka kvinnor för att vi inte hade något val

Nu har du varit stark länge

Din kropp orkade inte mer

Men åh som du kämpat Petra

Nu får du vila

Jag saknar dej redan

❤️

Oro och lättnad

Så bara fanns den där

Knölen i vänster bröst

Samma bröst som tidigare

Samma oro som tidigare

Att ringa bröstenheten och sen få kontakta bröstkirurgin

Den där väntan innan någon återkommer 

Den där väntan på att få komma dit

Jag berättar om min oro då jag förlorat min mamma i bröstcancer

Hon gör en notering om att jag vill ha en tid snabbt

Tänker sen att det vill nog alla som har en knöl där den inte ska finnas

Det tar nästan två veckor innan jag får en tid

Under dessa veckor hinner jag måla upp det ena skräckscenariot efter det andra

När människor i min närhet drabbas gång på gång så varför skulle jag slippa

Tankarna far dit där de inte borde

Tänk om Teodor skulle bli föräldralös

Vem skulle ta hand om honom

Den lösning som tidigare funnits är inte längre aktuell och det spär på ångesten och oron

Nära vänner påminner om att det förra gången var en ofarlig cysta

Jag hör vad de säger men tankarna lever sitt egna liv

De går knappt att få stopp på

Jag sitter i väntrummet 

Ett väntrum som är fullt av väntande kvinnor

Nån har med sej sin man

Nån har med sej en väninna

Nån har med sej sin mamma

Nån har med sej sin son

Känner mej så ensam

Känner hur pulsen ökar och en panikångestattack tränger på

Jag andas lugnt och försöker få känslorna under kontroll

Efter lite djupandning, och imma på glasögonen pga munskyddet, så lugnar jag ner mej

Jag hör mitt namn ropas upp

Ulrica Goglund

Hinner tänka att de missade en del av mitt efternamn innan jag kommer in i mottagningsrummet

En sköterska tar emot mej och säger att doktor Staffan kommer

Blir kvar själv i det ganska sterila rummet

En modell av ett bröst i genomskärning står framför mej

Funderar på det som komma skall

Så knackar det på dörren och läkaren och sköterska kliver in

Han börjar med att berätta om varför jag är där och vad jag sökt för

Ganska fort efter det så säger han att detta är liksom förra gången en ofarlig cysta

Sen hör jag inte allt av det han säger då jag har fullt sjå med att hålla känslorna i schack

Han gör en undersökning och frågar om jag vill att avhandla ska tömma cystan eller ej

Eftersom jag haft ont av den så vill jag att han tömmer den

Jag får lägga mej ner på den papperstäckta britsen 

Sköterskan gör iordning en spruta

Det är ett rejält don och hon förklarar att det är själva handtaget som är stort

Nålen är tunn

Så trycker det till lite och läkaren suger ur den dumma knölen

Jag får se den gula vätskan och får förklarat för mej att gulaktig vätska är Brad hade den varit brun, röd eller grumlig så hade en utredning varit på sin plats

Likaså om det skulle komma vätska ur bröstvårtan 

Ljus eller gul vätska är bra

Jag fick ett plåster 

Jag fick också veta hur man resonerar kring en eventuell ärftlig cancer

Jag hör inte till den gruppen tack och lov

Läkaren tackar för sej och sköterska än stannar kvar och småpratar lite om det som just hänt

Jag känner hur känslorna rusar runt i kroppen och att jag bara vill komma ut till bilen

I hissen ner ser jag mej i spegeln

Ett par tårögda ögon ovanför munskyddet möter min blick

Jag kommer ut till bilen och hinner knappt stänga dörren om mej innan tårarna kommer

Tårar av lättnad 

Jag meddelar de som undrat och de som hållit tummarna för mej

Får många glada tillrop och jag känner hur tröttheten kommer över mej

Nu vill jag bara hem till Teodor och krama om honom

Rädsla

Den där känslan när jag kliver in genom sjukhusdörrarna

Känslan tar över hela min kropp

Den där sjukhusdoften som letar sej in i näsan och in i minsta por

Jag tänker redan att jag ska slänga alla kläder som jag har på mej i tvättkorgen när jag kommer hem

Jag letar bokstäver i taket

Hittar den bokstav som ska ta mej till rätt avdelning

Möter många människor 

Gamla som unga

Friska och sjuka

Patienter och sjuksköterskor

Munskydd efter munskydd

Tar hissen upp till våningen där du ligger

Känner en rädsla inför vad jag ska möta

Möter en sköterska som ger mej ett munskydd

Ett munskydd som jag måste ha på mej under besöket

Kommer fram till din dörr

Tar ett djupt andetag och knackar på

Kliver in och där sitter du i din rullstol

Jag kramar om dej och känner hur tårarna tränger på

Tårar för att sjukhusmiljön får mej att minnas

Tårar för att du är förändrad

Tårar för att jag inte kan greppa hur mycket du ska behöva gå igenom

Tårar pga maktlöshet

Tårar av oro, ledsamhet, rädsla

Vi pratar om allt mellan himmel och jord 

Din sjukdom, min vardag, våra barn

Vi skrattar och det känns fint

Du säger att du har några få nära vänner

Att det är ett aktivt val du gjort

Du säger: Jag har valt dej för att jag tycker om dej

Då kommer tårarna

De rinner ner innanför munskyddet

Det blir imma på glasögonen

Vi pratar en stund till och jag säger: Jag tycker om dej också.

Så efter en stund förenas vi i skratt igen

Dina ögonlock blir tunga

Vi pratar en stund till

Du säger att vi är många som pratat om ”efter” men att du inte är redo än

Jag säger att jag förstår

När man börjar prata om ett ”efter” så är det som om att sjukdomen vunnit

Att kampen är förlorad

Att hoppet är ute

Det är vi inte redo för, varken du eller jag

Dina ögonlock blir ännu tyngre och jag bestämmer mej för att låta dej sova

Vi kramar om varann

Jag lämnar dej på ditt sjukhusrum med din ångest och dina tankar

Jag har för en stund fått dej att tänka på något annat och det känns bra

När ensamheten kommer tar tankarna över

Jag vet hur det är på ett sätt men på ett annat sätt inte alls

Jag har bara varit på den andra sidan

Den sidan som blir lämnad kvar

Jag vet inte hur man förbereder sej för att dö

Jag vet heller inte hur man förbereder sej för att förlora någon man tycker om

Jag vet bara att jag inte är redo att förlora dej

Hopp å lite jävlar anamma

 

Funderar lite här i sjukstugan. Hur olika falla inte ödets lotter? D må låta som en klyscha men ack så sant. Vissa människor verkar mjukt virvla genom livet på små ulliga fluffiga bäbisrosa små moln medan andra snavar å stukar sej på minsta lilla grässtrå som om d vore världens största å mest knotiga rot. Vad e d som gör att en del människor får genomgå så himla mkt lidande å motgångar? Även jag har fått min beskärda del men d e inte d som detta handlar om. Jag förvånas över å blir ledsen å förtvivlad över när samma personer testas gång på gång. De hinner inte resa sej efter den sista knockouten innan nästa höger kommer farandes. Hur är en värld funtad som kan utsätta människor för så mkt lidande? Räcker d inte m en käftsmäll? Måste d vara ett helt jävla kavalleri av knytnävsslag? Dessutom av den sorten som dödar en lite varje gång. 

Att inte hoppas, att sluta tro på ett lyckligt slut e inget alternativ då d finns barn m i bilden. Nu mer än nånsin önskar jag att jag hade ett magiskt trollspö i min ägo. Jag skulle viska starka besvärjelser, jag skulle uttala hårda ord, jag skulle skrika ut min önskan om att all sjukdom skulle flyga sin kos. Jag skulle vifta febrilt m mitt trollspö ända tills min önskan gick i uppfyllelse. 

Kom igen nu livet, rädda min vän. ❤️

Vilse

 Att vara 47,5 innebär att jag på många sätt landat i vem jag är, vad jag tycker å vad jag vill. Alla händelser i livet har lett fram t den jag e idag. Vissa saker skulle jag så klart velat ha varit utan men nu kan jag ju inte välja, d e bara å tugga i sej.

Skinnet på näsan har blivit tjockare m åren. I skolan va jag blyg å vågade inte räcka upp handen i klassrummet, trots att jag elva ggr av tio kunde svaret. D e d nästan ingen som tror idag när jag berättar. Jag blev retad ibland men eftersom mamma trugat i mej att d e de som e dumma som säger dumma saker så lät jag glåporden fara över mitt huvud. I efterhand e jag stolt över den styrkan.

Under årens lopp lärde jag mej att jag själv måste föra min talan. D e ingen annan som gör d åt mej. Jag säger vad jag tycker å ibland kan d kanske uppfattas som obehagligt å bullrigt men min åsikt e lika mkt värd som nån annans. Att ifrågasätta, att diskutera. Sånt måste t för att komma vidare.

Att våga säga min mening kan ofta misstolkas för att jag kan ta vilken skit som helst. Min hud e lika tunn som den som öppet går å gråter el suckar sej igenom en dag. Visst kan man ha en dålig dag, en jobbig period, men har du valt att gå t jobbet trots att ryggsäcken just denna dag känns alldeles för tung, då får du hålla ihop å göra d dom du e där för att göra.

Jag har haft många såna dagar. Dagar då jag helst av allt velat gråta, sucka å gnälla inför alla jag mött. Jag kan tala om att jag har en dålig dag, att jag e mitt i en dålig period, men ändå utföra d jag e där för att göra. D e kanske fel av mej. Jag kanske ska börja bete mej så. Då kanske jag oxå kan få höra att "d e ju så synd om henne". Inte vet jag om d skulle göra saken bättre men d skulle iaf bli mer rättvist.

Jag har alltid följt min inre kompass. Jag har ofta kunnat lita t den, att den ska leda mej rätt.

Den sista tiden har kompassnålen snurrat hej vilt åt alla håll el bara legat stilla. Hur ska jag då kunna komma vidare? Med ensamt ansvar för en elvaåring så krävs en fungerande kompass. Virrvarret behöver utredning, trasslas ut.

Just nu e d inte mkt som jag orkar mer än att jobba. Fritiden går åt t återhämtning å d känns inte bra alls. Ser heller ingen påfyllning av energi i sikte. Kanske e d dags för en rejäl förändring? Förutsättningarna, så som de ser ut idag, e inte mkt att hänga i julgranen.

Att samla ihop sej, att fånga den inre styrkan å att hitta ut ur d trassliga e nu prio ett. Lite som ett maratonlopp där glada hejarop på slutet kan få en att orka sista biten. På ren vilja. Kanske nån kan heja på mej lite så jag fixar upploppet? 

The walls come tumbling down

När d blir för mkt på alla plan 

Då känns d som om att luften tar slut alldeles

Som om att väggarna sluter sej samman

Som om att allt blir kaos

Livet

Tankarna

Känslorna

När förråden av ork sinat

När d inte finns någon källa för påfyllning

Va 17 gör man då?

Eh??

När man får chansen att säga hur man tycker, tänker och känner och det enda man får till svar är: Ja du har ju rätt till dina känslor…

En ständigt pågående saknad

 Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.

Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli nedbruten och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

Och ärrvävnaden är starkare än vad den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan förstå det.

När det gäller sorgen så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.

Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring.

Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.

Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.”

Denna text är vacker. Den känns. Den gör ont. Den beskriver hur sorg känns. Den sorg jag har e Roger ändras ständigt. Den försvinner aldrig. Jag påminns om honom varje dag. När jag vaknar minns kroppen hur d va att sträcka ut handen å känna honom nära. När jag dukar slås jag ofta av tanken att jag inte längre dukar för tre. Strax efter klockan fyra brukar jag slänga ett öga mot ytterdörren så som jag gjorde när han kom hem från jobbet. Saknar att känna hans armar kring min midja när jag stod vid spisen å lagade mat. När vi möttes i lägenheten så kramades vi alltid. Oavsett hur många ggr vi möttes under en dag. En flyktig puss här å där. Jag saknar fortfarande att inte få somna hand i hand m honom. När Teodor sover hos mej så vill han ofta hålla mej i handen. Känns fint. Jag saknar att inte kunna få berätta hur min dag varit. Hur banal el rutinmässig den än varit så lyssnade du. Jag saknar våra diskussioner. Om livet, politik, om världen, om framtiden, nuet, om oss, om Teodor. Allt mellan himmel å jord. Den där känslan av att till 110% kunna vara mej själv tillsammans m en annan människa. Den tryggheten som jag kände å hade. När Roger försvann så försvann oxå en stor del av mej. Min självsäkerhet, min trygghet å min tro på mej själv. Jag håller fortfarande på att bygga upp den å mej men d tar tid. D e svårt m orken när man inte har nåt lager att ta av. Minsta motgång suger musten ur mej totalt. Att intala sej att bortse ifrån andras dumheter e svårt. När man e för känslig för sitt eget bästa å tar in minsta sak för analys. Att man uppmärksammar små små detaljer som andra ofta missar. Att man ser å tar in allt utan filter tar på krafterna. Vissa symptom på högkänslighet passar in. D kan förklara min trötthet å ska jag skoja t d så sa alltid Roger att jag skulle passa som polis el detektiv eftersom jag var uppmärksam på allt allt allt in i minsta detalj. Intryck gör en trött. Trött ända in i märgen. 

Jag är ganska bra på att maskera mej ibland. Jag kan tala om för de närmaste att jag mår dåligt, känner mej ledsen å nere men inför andra så är masken på. Detta har många ggr lett t att jag ses som stark, att jag klarar allt å att d e fritt fram att säga vad som helst t mej. En person som går å tycker synd om sej själv å som hela tiden beklagar sej får däremot en orimlig omtanke å skall alltid hålla om ryggen. Detta gör mej både arg å ledsen. Att ständigt visa å lufta sitt bagage på sin arbetsplats e oproffsigt. Du e där för att göra ett jobb. Klarar du inte d så får du stanna hemma. Att sitta i ett hörn å se ut som sju svåra år leder inte t nåt bra, vare sej för dej el kollegorna. 

Sorg. Sorg kan kännas på så många olika sätt. Jag har skrivit om d förut att i början när jag mådde som sämst så trodde jag att jag aldrig skulle komma att må bättre. Tack å lov så hade jag fel. Jag kan fortfarande hamna i den avgrundsdjupa sorgen å den kan fortfarande gör lika förbannat ont, men idag vet jag att d kommer att gå över. D blir bättre så småningom. D e bara att ta en dag i taget å härda ut. Ibland får jag känslan av att en del tycker att sorgearbetet borde vara klart vid d här laget. Om d ändå vore så enkelt. Några års sorg å sen e d bara solsken å regnbågar. D funkar inte riktigt så. Teodor påminner mej ofta om Roger, både t utseende å gester. Jag kan slås av hur lika de e t sättet trots att Teodor inte träffat sin pappa på fem å ett halvt år. D känns i hjärtat å d e både smärtsamt å ljuvligt. Jag kan känna en stor sorg ö allt d som Roger missar. Han kunde ofta sitta å bara titta på Teodor å säga: Detta e meningen m livet. 

Livet e orättvist. D hade jag m mej sen innan. Övergrepp i barndomen, en skolgång m retsamma klass”kompisar”, min mamma som gick bort i cancer tre månader innan Teodor kom t oss å Rogers sjukdom å bortgång. Man kan tycka att d borde vara nog nån gång. Att gå igenom en cancerresa, typ helvetet t&r, borde räcka men nejdå. Jag fick en t sån djävulsisk upplevelse. Att stå bredvid en älskad å se hen kämpa mot denna sjukdom from hell, e smärtsamt. Hjälplösheten e fruktansvärd. Man har så många önskningar men ingen av dem faller in. Å slutligen så tar allt slut. Då står man kvar där m ett helt berg av obearbetade känslor, tankar å funderingar. D tar en stund att beta av dem. Frågan e om man nånsin kommer att se litet slutet på dessa…

Jag mår idag inget vidare. Jag har haft en jobbig sommar. Jag har fått tillbax mina panikångestattacker å har fått medicinera mot dem. Igen. Tiden m covid har även den tagit på krafterna. Att inte kunna göra som man vill, att inte kunna träffas som man e van att kunna göra, att inte haft möjlighet t någon som helst avlastning har varit , å e fortfarande, kämpigt. Ibland behöver jag få vara Ullis å inte bara mamma.  Innan vi gick på semester så var d kaos på jobbet. Ingen visste hur d skulle bli t hösten å d har legat å malt i bakhuvudet på mej under sommaren. När vi så kom tillbax t jobbet igen så va d fortfarande ett helt gäng frågetecken. Dessa har fortfarande inte retts ut å den där obehagskänslan som d ger e allt annat än behaglig. Jobbet har ofta varit en plats där jag kunnat fly mina tankar, jag har kunnat fokusera på nåt annat å inte behövt fastna i nedåtgående tankebanor. När jobbet e struligt så finns d ingen plats att andas på. Orken har ingen möjlighet att fyllas på. Tröttheten, ledsamheten, likgiltigheten å förtvivlan tar över. Jag borde vara värd lite medvind nu. 

Bottenskrapet

 Jag har jobbat på fritids i många år. Måååånga år. Jag började då när fritidsavdelningarna var fristående. Barnen kom till oss och hade tex fria aktiviteter. Förmiddagarna var för planering och förberedelse för verksamheten samt bakning och annat till frukost och mellis. 

Under årens lopp så har detta förändrats mkt. Fritids klev in under skolans tak och blev mer å mer ”skolifierat”. När vi fritidspedagoger klev in i klassrummen för att samverka, som d så fint kallas, så hände något. Vi blev nån form av pass upp t lärarna. D vi e utbildade för används mkt sällan. 

Samverkan har oftast varit att vi fritidspersonal hjälp t i skolan men d har sällan, på gränsen t aldrig, varit tvärtom. På en enda arbetsplats har jag varit m om att lärare ställt upp på fritids om vi varit kort om folk.

Samverkan, eller tjänstgöring under skoltid som d egentligen skulle kallas, e i stort sett att vi gör d lärarna gör. Vi går runt i klassrummet å hjälper barnen. En del lärare verkar tro att vi e i klassrummet för deras skull. För att underlätta deras arbete. Kopiera papper å rätta böcker typ. Jag gick inte tre år på universitet för att rätta skolböcker. 

Att fritids alltid får stryka på foten när d e nåt, d börjar kännas tradigt. Vi e den arbetsgrupp som allt som oftast glöms bort. Hur kommer d sej? Varför e d aldrig lärarna som glöms bort? Fanns inte fritids, va sjutton skulle hända m skolan då?

Innan sommaren fick sjutton elevassistenter gå el så blev de omplacerade. Nu när höstterminen dragit igång så finns d alltså inga assistenter att tillgå. Gissa vad en del lärare tycker ska bli fritidspersonalens uppgift??

D satsas emellanåt på lärare å förskollärare. Fritidspedagoger, el fritidslärare som de nyexade skall kallas, glöms bort. Gång efter gång. 

Runt om i landet så e d brist på fritidspedagoger. Undrar va d kan bero på? Låt se, vad har vi att locka med; Hög lön? Nej. Små barngrupper? Nej. Anpassade fritidslokaler? Nej. Personaltäthet? Nej. Kunna ta sin semester när man vill? Nej. Tillräcklig planeringstid? Oftast inte. Har yrket hög status? Nej. Får vi positiv feedback? Nej. 

Listan kan göras lång. Så som d ser ut idag så e d de närmsta kollegorna som gör så att man fortsätter att gå t sitt arbete. De små människorna som vi har turen att få träffa å undervisa varje dag, dvs barnen. Att ibland få höra positiva ord från nöjda föräldrar värmer ett sargat hjärta å en trött kropp å knopp. 

Eftersom många av dagens barn som kommer t oss på fritids inte har m sej de grundläggande kunskaperna såsom de sociala koderna, hur man e en bra kompis, hur man uppför sej bland andra mot andra människor, hur vi behandlar varandra, att vi e rädda om våra saker mm så finns d sååå mkt som vi skulle kunna göra kring detta. Skippa vår tjänstgöring i klassrummet, låt oss plocka ut mindre barngrupper å låt oss forma dessa barn t fungerande medborgare. Låt oss lära d som de behöver för att klara sej i livet. Har du grunden så klarar du d mesta.

När fritids startar, då skoldagen e slut, så e vi pedagoger ofta trötta. Trötta då vår verksamhet drar igång. D e inte nån vidare start på eftermiddagarna. Just där jag arbetar så har vi bra m planeringstid å vi har även tid för reflektion å ställtid innan barnen kommer. D har varit guld värt då d e denna tid som gjort att vi kunnat leverera en verksamhet m hög kvalitet. När vi så nu t hösten förlorade ett antal personal på fritids så blir denna planeringstid å förberedelsetid ännu viktigare. Att d nu pratas om att rucka på den tiden gör mej arg, ledsen, förtvivlad å trött. Trött ända in i märgen. Jag har ingen orkdepot att ta av. När min ork tar slut så e d slut. Punkt. Jag måste ha en fungerande arbetsplats som är givande. Inför denna höst känner jag oro. En obehagskänsla som infann sej i början av veckan å som inte riktigt vill ge med sej. 

Som ensamstående mamma, som änka, som heltidsarbetande å som ”kan själv” så e d inte många säkringar till som kan gå. Jag behöver påfyllnad men var hittar jag den? 

Sa jag att jag e trött???

Sommarsemestern 2021

 Sommarsemesterns sista darrande timmar är här. Tänk att det redan gått sju veckor…. Sju veckor som varit mest ljuvliga med några inslag av blä.

Inledde semestern med middag på Basilico med Teodor. Vi fick vänta i 55 minuter. Inte ok. Förra gången fick vi vänta i en timme å en kvart så på det viset så var det bättre…!? Eh…

Midsommarafton firades i Vallby hos Lillan å Zeke. Trevligt och solen sken. Det tackar vi för!

Jag klippte mej på min allra första semesterdag å det blev fantastiskt bra som vanligt! Trivs ruskigt bra i min lockiga hockeyfrilla. 

Åt en god frulle på Skeppis med Petra, Levi å Teodor. Hade dock missat att det var ändrade öppettider så det bidde lite väntan. Jag å Petra for oxå till Björnön å ät varsin smarrig skagenvåffla på Wåffelbaren. Mums!

Första helgen for vi t Stockholm jag å Teodor. Bodde på First hotel vid Kungsbron. Frullen var inte alls så bra som den brukar. Tar nog ett annat hotell nästa gång för frullen e ju en del av upplevelsen.

Shoppade järnet då Teodor gick på Grönan med Fredrik. Satt sen i Kungsan å läste, njöt av solen å tittade på folk hela em. Njutbart! Saknade Hufvudstaden så djävulskt just då!

Vi badade en del med vänner å bekanta. Sandviksbadet är en favorit.

Tog en dagsutflykt till Trosa med Petra. Vi åt på en mumsig fiskrestaurang å mumsade god glass. Trosa var litet, pittoreskt å mysigt.

Fick äntligen till en träff med Emma. Den jäkla coronan har satt P för så mkt under det gångna året. Vi pratade ikapp så gott det gick å vi både skrattade å grät. Vänner e fina grejer!

For till Örebro med Teodor. Lite shopping å god mat på Mocca Deli.

Vi fick besök av Anna å Charlie. Pojkarna lekte så vi mammor kunde prata ikapp.

Så kom ääääntligen det efterlängtade besöket i Storvreta hos Jessica, Johan, Alva å Agnes. Vi spenderade en långhelg där å vi hann med ett gäng saker. Vi solade å badade, åt lunch på Johans restaurang, vi grillade, vi lekte, spelade fotboll, drack öl, åt på restaurang, var på utflykter av olika slag tex Viks slott, Alsta trädgårdar, vi var på bio, kollade på fotbollsfinalen mellan Italien å England å vi besökte Uppsala city innan vi for hemåt. 

Fick ett bromsbett å mitt ringfinger svullnade upp till nästan det dubbla. Tur att jag hann med att ta av ringen….

For sen ner till vårt älskade Malmö. Mysigt hotell med aktiviteter i foajén såsom boule, pingis å spel av olika slag. Badade vid Ribban, shoppade, åt god mat, var på promenader å bara njöt av den fina stan. For sedan vidare till Varberg. Apelviken fick sej ett besök å vi badade. Så himla kul å se Teodor slänga sej i vågorna såsom vi gjorde när vi var små. 

Vi fick sen besök av flickorna i familjen Sjöblom. De stannade hos oss i tre dagar. Vi badade, vi shoppade, vi spelade spel, vi drack drinkar, vi åt gott å var till Glass å berså. Mysiga dagar som sjutton!

Träffade Ylva några ggr under semestern. Vi drack bubbel på balkongen, vi for till Västerås, vi åt middag på Kirin, vi drack öl på Harrys å vi firade oxå hennes femtioårsdag!

Besiktade bruna bönan å den gick igenom ua.

Åkte så ner till Kalmar med Erica å Alexander. Härliga dagar med god mat å dryck. En tur över till Öland där vi badade å solade. Åkte sen vidare till Västervik. En mysig liten stad med god mat.

Vi har hälsat på familjen Weil å Teodor å Dylan badade å lekte i poolen trots att vädret inte var det bästa. 

En tur till Västerås där jag å Teodor åt indiskt. Vi stannade till i Poesiparken där vi spelade basket. Vi for oxå till Borgåsund där vi åt god firre.

Hälsade på Susanne, en gammal kollega från Vallentuna, i Stora Sundby. Några dagar senare kom hon och hälsade på mej å då var även Smolle med. Även hon en kollega från Vallentuna. Känns bra att ha kvar dem som vänner även fast vi inte jobbar ihop längre. Några av mina bästa vänner har jag träffat på just arbetsplatser. Eller utbildningar.

Vi mätte Teodor å han är nu inte mindre än 164 centimeter över havet!! Få se hur lång han blir. Jag är ju 180 hans pappa var 196…

Sista veckan på sommarsemestern for vi upp till Stockholm igen. Bodde denna gång på hotell Franz å det är numera mitt favorithotell. Sååå sköna sängar, såååååå god frukost, goda drinkar, fantastisk personal å njutbart på alla sätt. Vi åt god mat, strosade, shoppade lite grann men det bästa av allt var att jag äääntligen fick träffa Susanne! Vi har inte träffats på hur länge som helst. Jäkla virus!! Vi kramades å pratade såååå  mycket! Fick oxå träffa hennes John å det var en trevlig prick. Susannes son William kom in till city å han å en kompis spelade fotboll med Teodor i Kungsan. Gissa om Teodor var nöjd!! William var numera 197 cm lång!!! I oktober ska vi fara upp t Susanne över en helg å det ska bli såååå kul!

Vi har oxå hälsat på Teodors kusiner i Vretstorp; August å Madicken. Å så Patrik å Lotta så klart. Glada skratt, mycket bus, god mat å Lottas fantastiska bakverk!

Jag har förutom det jag rabblat upp nu, suttit på balkongen å läst massor. Vet ej hur många böcker jag läst med det är mååånga. Jag har legat ute på gården å solat å bara njutit av den fantastiska värme som sommaren bjussat på. På det stora hela har vi haft en fin sommar. Det som varit mindre bra är att jag fått tillbax mina panikångestattacker. När det var som värst sjukskrev jag mej. Varför slösa semesterdagar när jag ändå inte kunnat göra något. Teodors farfar gick bort strax innan sommaren och det har spökat lite hos Teodor. Många tankar å funderingar som snurrat i hans huvud å kropp. Många tårar å en del ilska. Jag har känt att jag inte räckt till många gånger å det är urjobbigt. Skulle så önska att ha någon avlastning å att jag bara kunde lämna ifrån mej ansvaret emellanåt. Tyvärr så är det ju inte så å för det mesta så är det ok. Det är bara när de där dagarna kommer som det känns som om att jag inte orkar mer. Det är tur att de är övergående,

I morgon är det så dax för jobb igen. Känns ganska motigt om jag skulle känna efter så jag hoppar över det. Jag vet ju att det blir bra bara bara jag kommer dit. Det ska bli kul att träffa mina närmsta kollegor Heli å Ylva. Å så den nya barngruppen. Jag hoppas på en bra höst. Har lite inbokat redan så att vi har saker att se fram emot. Teater, musikal, konsert, besök hos vänner och utflykter av olika slag.

Nu ska jag in i Teodors rum å spela lite basket.

Kram på er å tack för lån av öra.

Sov gott farfar och svärfar

 

Krasslig

 Jag började att känna mej lite under isen förra fredagen. Vaknade på lördagen å mådde lite risigt. Under eftermidddagen kom huvudvärken å den satt i till måndag morgon. D va verkligen huvudvärken from hell. Drog ner persiennerna å släckte alla lampor. Trodde att huvve skulle explodutta. D gjorde d inte som tur va... Sen kom halsont, snuva å yttepyttelite feber. I torsdags började jag att känna mej hes å igår fredag va jag såååå himla hes. Lät som en gammal raspig gubbe emellanåt å ibland kom d inte ut nåt ljud alls. Teodor tyckte att jag lät såååå kul. Hostan infann sej oxå i torsdags. Tur att jag hade cocillana hemma. Lite hjälp till natten.

Idag e jag fortfarande hes å rösten håller sej runt de lägre tonerna för att mynna ut i nåt slags väsande. 

Tog covidtest i måndags (eftersom barn å kollegor i min närhet på jobbet insjuknat). Negativt svar. Tog ett nytt test igår å d visade oxå negativt. 

Hoppas att jag piggar på mej inom kort. Två symptomfria dagar innan återgång till jobb. Få se när d blir.

Från min vän, min syster

 ❤❤❤❤❤❤

Ett systerskap är vänskap

på en djupare nivå.

Ibland finns det ett släktband

– annars har man mötts ändå.

Relationen till en syster

är nära och unik.

Hon känner dig så väl

och hon kan din historik.

Med en syster är det lätt

att vara uppriktig och sann.

Man kan tala som man tänker

och man förstår varann.

Det känns alltid bra att ses

– så man vill gärna träffas mer…

För det finns så mycket gott

som systerskapet ger.

❤❤❤❤❤❤❤

Sorgen som aldrig tar slut

 Många tankar som väcks till liv i och med Teodors farfars bortgång. Funderingar även hos den lille långe. En del funderingar som är för stora för hans lilla kropp och som är jobbiga för mej att hantera tillsammans min egna sorg. Det är en del av Roger som försvinner och det gör ont. Ondare än vad jag trodde att det skulle göra.

Jag kämpar med att ta mej ur detta men är rädd att det kommer att kännas ledsamt tills begravningen är förbi. 

Jag drar mej undan och det är inte likt mej. Jag har svårt att sätta ord på det jag känner och det känner jag inte heller igen. Orden brukar flöda ur mej. Ibland kanske för mycket.

Att vädret sen är gått, blött och kallt gör inte saken bättre. Det matchar mitt mående kan man säga. Det kan ju hända att det vänder nästa vecka då det ska bli lite varmare temperaturer. Håll tummarna för det. 

Stockholm i mitt hjärta

 Just idag längtar jag som en tok efter Stockholm. Strosa på söder, fota i Kungsan, vandra längs Norr Mälarstrand, fika på Petite France, titta på utsikten från Mosebacke, promenera ut på Djurgården, vila tossingarna i Hagaparken, luncha på Älskade traditioner, ta in ljud å dofter i Rålis, besöka en loppis i Hornstull, shoppa på Monki, COS å Weekday, snurra runt inne på Åhléns, ta en eftermiddagsdrink i Berzelii park, sola en stund på en bänk på Strandvägen, höra måsarna skrika utanför slottet, en å annan ångbåt som tutar, knaggliga kullerstenar under fötterna när jag passerar Gamla Stan via gränderna å inte gågatan, en glass i Observatorielunden, minns de goda salladerna på 113 50 på Sveavägen, knallar förbi Lidl på Sveavägen å minnas TipTop, middag på Boccerian å sen tuben hem. Att känna pulsen. Höra myllret. Att vara nära utbudet. Anonymiteten. Stockholm i mitt hjärta. 

Precis så

 

Word

 

Filosofilerar på balkongen

Sitter på min balkong med solen i ryggen. Fångarna kvittrar å jag känner mej ganska lätt till sinnet. Idag. Alla dar e inte så men idag känns d bra. Jag har en förmåga att fastna i tankar. Funderingar. Att tänka på orättvisor. Dummisar å knäppisar. Människor som gör en mållös. D finns nämligen såååå mkt tok där ute. Folk som kommer går som d vill på jobbet. Folks som väljer att göra upp,sina egna regler. Folk som på eget bevåg byter avd om d inte passar. Folk som trots förbud använder mobilen all the time. Folk som tuggar tuggummi under arbetstid. M öppen mun skall tilläggas. Folk som kan sitta på en stol i solen en hel eftermiddag. Folk som går ut m komposten två timmar innan arbetsdagens slut för att sen inte komma tillbaks. D finns folk t allt. Som utbildad har jag i år jobbat i 21 år. Innan dess jobbade jag som outbildad. Under alla mina år e d så många knasbollar som jag stött på. Både i dåtid å i nutid. Nån som leker hela dagarna men som har noll koll. Nån som vandrar som en orolig höna hela eftermiddagarna. Nån som talar i ofullständiga å obegripliga meningar. Nån som svär högt å ljudligt. Gång på gång. Nån som suckar så fort d ska göras något. Nån som alltid har åsikter i d tysta men som när d väl gäller inte har en aaaaaning. Ingen åsikt what so ever. Nån som e en jäkel på å prata men som tillför nada. Nån som aldrig e i tid. Nån som alltid går tidigare. Nån som behöver gå ifrån men som aldrig frågar om en annan har behov av d. Nån som påtalar hur mkt hen gör för chefer. Nån som tom alltid hämtar kaffe t chefen.  Nån som bara pratar m föräldrar. Nån som tar kaffepaus stup i kvarten. Nån som tar rökpaus stup i kvarten. Här måste jag tillägga att för många år sen så fick en kompis till mej nog av detta m att hennes kollegor hela tiden försvann för att röka. Hon gick då iväg å satte sej å åt ett äpple. Gissa vem som fick en tillsägelse?!?!? Nån som inte kan stava men som ska lära barnen svenska. Nån som inte kan få tyst på klassen utan bara skriker. Nån som hotar m att ringa hem i tid å otid. Nån som aldrig tar upp jobbiga saker m vårdnadshavare. Nån som aldrig gör en kränkningsanmälan. Nån som aldrig gör en orosanmälan. Nån som gapar högt på barn m utländsk härkomst men som aldrig skulle få för sej att göra d samma m de svenska barnen. Nån som beställer leksaker t sina egna barn m skolans pengar. Nån som tog m sej sin dator då hen blev uppsagd. Nån som lägger orättvisa scheman där hen själv å kompisarna får de bästa tiderna. Nån som väljer att alltid vara ute för då kan man bara vara. Nån som inte vill pyssla för att d inte är ens intresse. Nån som alltid blir sjuk på klämdagar. Nån som alltid blir sjuk på lov. Nån som ” missar” att fylla i semester men tar ledigt ändå. Nån som aldrig sjukanmäler sej utan struntar bara i att dyka upp. Listan kan göras milslång inser jag nu. Många roliga, eh...arbetsplatser man haft under åren. Nån som e sugen på att söka sej t skolans värld?

Så kallade män aka smuts

Jag e så evinnerligt trött på att läsa om våldet mot kvinnor. I tidningar, löpsedlar å på nätet. Nästan varje dag kan vi läsa att ytterligare en kvinna dött pga ett kräk till man. Man. Egentligen ska de inte kallas för män. D e så lågt nere att de kan kallas för smuts. 

Kvinnor som anmäler hot, fara om livet, rädsla men inget händer. D finns inte tillräckligt att ta på. Förrän d e för sent. Oj då, d va visst ett riktigt hot....dah!

Sen kan vi prata lite om straffen. Eller belöning kanske vi ska kalla d. Först kanske smutset döms t fängelse. Vi har ett bra exempel i Blattelito (kräks lite i munnen när jag skriver hans löjliga alias). Han fick först ganska många år som inburad. Arton om jag inte minns helt fel, Överklagade å så bidde d några fjuttiga år. Som åren på ett högstadium ungefär. Nu e han ute å e exakt lika vidrig å han får fortsatt utrymme i etern. Vidrigt.

Jag skulle kunna rabbla upp många kvinnor som fått sätta livet till och som misshandlats både psykiskt å fysiskt i lång tid innan döden inträffade. D måste få ett stopp!

D va inte min mening att hon skulle dö.

Jag hoppade på hennes huvud men hon lyssnade ju inte på mej.

Hon sa inte nej tillräckligt tydligt.

Vi var flera stycken som fick hålla i henne men hon njöt.

D va ju bara lite blod.

Hon hade ju kort kjol

Urringningen visade att hon ville.

En sak som jag funderat mkt på e hur d kommer sej att ingen, INGEN känner en våldsman? Jag har flera vänner å bekanta som varit i våldsamma förhållanden och flera av smutsen i dessa förhållanden har nu nya kvinnor jag vet att de behandlar dem exakt lika illa. Vännerna t smutsen låtsas som ingenting å umgås som vanligt. Vidrigt!! Om alla skulle ta avstånd så kanske d skulle ske en liten liten förändring. Likaså våldtäktsmän. Jag tror att vi alla känner nån kvinna som blivit utsatt men ingen känner våldsutövaren? D e väl konstigt. 

I min ungdom så va d några tjejer som blev våldtagna. Alla visste vem å vilka som utsatt dem för detta. Ändå blev smutsen inte sågade vid fotknölarna. Kungar. De sågs som kungar. Några av dessa smuts bor fortfarande kvar här i stan. Mysigt att möta dem. Not.

D e ju nåt m kvinnors värde. Nånting måste ändras. Ändras stort! Jag fattar ju att våld alltid funnits men att vi idag via sociala medier å internet mkt snabbare får reda på vad som hänt. Ett smuts kan få för sej att ta en kvinna på baken, klämma henne på brösten. Hur många kvinnor känner ni som gör samma sak? Går fram t ett smuts å klämmer till om ballen? Nyper till på röven? Ingen va!? Nåt generalknas e d ju i smutsets kropp å knopp.

Jag känner oxå att jag behöver skriva lite om andra kulturer å deras syn på kvinnor. På en av mina arbetsplatser under årens lopp fick vi tillfälle att ställa frågor till en lärare i somaliska. Vi frågade bland annat om d här m slöjor. Vid tolv år brukar tjejerna ofta börja m slöja men mera regel än undantag så e d tidigare. På frågan om varför slöja ska bäras så fick vi svaret: För att de inte ska fresta männen. Jag sade då: Om en vuxen man blir frestad av en sexåring så har han ju nåt fel i huvudet. Jag fick inget svar på det...

Om homosexualitet. D kanske kommer som en nyhet men i Somalia finns det inga homosexuella. Haha... Denne vuxne man var gravallvarlig när han sa detta. På frågan om hur han skulle reagera om ett av hans sjutton barn skulle komma hem å berättade att hen var homosexuell så var svaret: Det kommer aldrig att hända. Stackars barn. Stackars man. 

För ca tjugofem år sen så var jag å en kompis t Tunisien. När vi kommit fram t hotellet så ville min vän vila så jag tog m mej en badhandduk å gick ner t den närliggande stranden. När jag kliver upp ur vattnet så sitter det ett tiotal tunisiska män runt min handduk. Jag har aldrig känt mej så avklädd. 

Dagen efter är vi nere på samma strand, ligger å solar å njuter av värmen. Då känner jag plötsligt hur någon smeker mej på kinden å på benet. Tittar upp å vrålar. Där står en tunisisk man å fånler. Jag va så arg så jag trodde jag skulle explodera. Gick tillbax t hotellet å berättade vad som hänt. Receptionisten sa då: Ja ni kan inte ligga på den allmänna stranden. Ni måste vara i den inhängande delen.

OMG! De såg d som en självklarhet att vi inte kunna röra oss fritt på vår semester. Hade jag vetat detta så hade jag aldrig åkt dit, kommer heller aldrig nånsin att åka dit igen. Å d där m att smutset tog sej friheten att röra vid oss, d hände nästan dagligen under resten av vår semestervecka. 

Om vi leker lite m tanken att alla vi starka kvinnor skulle gå samman. Då skulle vi kunna krossa patriarkatet. Tillsammans e vi starka. Kanske e d så att vi snart når en gräns å,att vi inte bara knyter näven i fickan utan tar upp näven i luften, knyter den å säger: Nej nu jäklar!!

Fem år

 Strax efter lunch den 24 februari 2016 hade jag ett möte med en läkare på Köpings lasarett. Jag visste vad han skulle säga men jag ville inte höra. 

Roger hade fightats mot tumören i dryga tretton månader. Det var en rejäl kamp och emellanåt så trodde jag att han skulle stå som segrare i slutändan. Det blev tyvärr inte så. 

Vår tillvaro krossades. Ungefär 8,5 timme efter att all behandling avslutats så tog han sitt sista andetag. Den 25 februari 2016 kl.00.35. Ingen hade kunnat ana att det skulle gå så fort. På något sätt så blev det så tydligt hur hårt han kämpat. Hans vilja att leva var stark, så stark. Jag skulle kunna skriva att allt blev nattsvart. Ett enda stort mörker. Det vore sanning. Jag känner dock att det är viktigt att skriva om allt det fina. De dryga sju år vi fick tillsammans. De var fyllda av lycka, nyfikenhet, trygghet, kärlek och tillit. Vi blev till en tillsammans och det kändes rätt på alla sätt. Teodor kom till oss efter ungefär ett år. Meningen med livet kallade du honom och dina ögon riktigt skimrade av kärlek då du tittade på honom. 

Det tog ganska lång tid innan jag kunde fokusera på allt det fina vi hade. I början såg jag bara sjukdomen och allt det onda som kom med den. När jag sedan kunde blicka tillbaks och se lyckan så gjorde det vansinnigt ont. Näst intill en fysisk smärta. Idag kan jag minnas och le. Jag kan känna tacksamhet över det vi hade och allt det fina vi fick dela. Roger fick mej att växa, att se mej genom hans ögon och jag tyckte om det jag såg. Jag fick honom att blomma ut. Att bli hitta sina färger.  Vi var bra för varandra. Jag kände mej lugn och trygg. Vi var självklara.

Det är en ynnest att ha fått hitta en kärlek som var så stadig och som aldrig ifrågasattes. Den kändes självklar. Det är det jag fokuserar på idag. Det tog ett tag att komma hit och jag har fått jobba en del under resans gång. 

Idag är det alltså fem år sen Roger somnade in. Ibland känns det som det var igår och ibland känns det som en evighet sen. Vi pratar om honom dagligen och det känns bra att hålla hans minne levande. Teodor är en liten kopia av honom och det värmer mitt hjärta.

Vem vet, kanske möter jag en dag någon som åter igen kan få mitt hjärta att slå det där extra slaget såsom han kunde. Om inte, så har jag i alla fall fått uppleva den underbara känslan. Den ljuvaste känslan av innerlig kärlek. 

Jag saknar dej idag, i morgon och alla dagar framöver Roger. ❤️

Vinter. Tvi vale.

Tittar på termometern

Den visar många minusgrader

På tok för många

Man klär på sej

Lager efter lager

Påbylsad 

Öppnar ytterdörren å en isande vind slår emot en

Snön yr åt alla håll

Vågrätt å lodrätt

Uppifrån å ner å åt sidan

D riktigt rister i kinderna

Efter några minuters promenad e kinderna bortdomnade

Har tappat känseln i låren

Fingertopparna skriker att de vill in i värmen

Vickar på tårna för att få upp nån form av värme

Näsan börjar att rinna

Glasögonen täcks av blötsnö

En isfläck döljer sej under snön å rätt som d e ligger jag raklång på marken

Svär å tar mej halkandes upp igen

Om några månader kommer min årstid tillbax

D e bara att hålla ut