Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.
Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli nedbruten och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.
Och ärrvävnaden är starkare än vad den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan förstå det.
När det gäller sorgen så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.
Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring.
Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.
I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.
En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.
Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.
Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.
Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.
Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.
Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.”
Denna text är vacker. Den känns. Den gör ont. Den beskriver hur sorg känns. Den sorg jag har e Roger ändras ständigt. Den försvinner aldrig. Jag påminns om honom varje dag. När jag vaknar minns kroppen hur d va att sträcka ut handen å känna honom nära. När jag dukar slås jag ofta av tanken att jag inte längre dukar för tre. Strax efter klockan fyra brukar jag slänga ett öga mot ytterdörren så som jag gjorde när han kom hem från jobbet. Saknar att känna hans armar kring min midja när jag stod vid spisen å lagade mat. När vi möttes i lägenheten så kramades vi alltid. Oavsett hur många ggr vi möttes under en dag. En flyktig puss här å där. Jag saknar fortfarande att inte få somna hand i hand m honom. När Teodor sover hos mej så vill han ofta hålla mej i handen. Känns fint. Jag saknar att inte kunna få berätta hur min dag varit. Hur banal el rutinmässig den än varit så lyssnade du. Jag saknar våra diskussioner. Om livet, politik, om världen, om framtiden, nuet, om oss, om Teodor. Allt mellan himmel å jord. Den där känslan av att till 110% kunna vara mej själv tillsammans m en annan människa. Den tryggheten som jag kände å hade. När Roger försvann så försvann oxå en stor del av mej. Min självsäkerhet, min trygghet å min tro på mej själv. Jag håller fortfarande på att bygga upp den å mej men d tar tid. D e svårt m orken när man inte har nåt lager att ta av. Minsta motgång suger musten ur mej totalt. Att intala sej att bortse ifrån andras dumheter e svårt. När man e för känslig för sitt eget bästa å tar in minsta sak för analys. Att man uppmärksammar små små detaljer som andra ofta missar. Att man ser å tar in allt utan filter tar på krafterna. Vissa symptom på högkänslighet passar in. D kan förklara min trötthet å ska jag skoja t d så sa alltid Roger att jag skulle passa som polis el detektiv eftersom jag var uppmärksam på allt allt allt in i minsta detalj. Intryck gör en trött. Trött ända in i märgen.
Jag är ganska bra på att maskera mej ibland. Jag kan tala om för de närmaste att jag mår dåligt, känner mej ledsen å nere men inför andra så är masken på. Detta har många ggr lett t att jag ses som stark, att jag klarar allt å att d e fritt fram att säga vad som helst t mej. En person som går å tycker synd om sej själv å som hela tiden beklagar sej får däremot en orimlig omtanke å skall alltid hålla om ryggen. Detta gör mej både arg å ledsen. Att ständigt visa å lufta sitt bagage på sin arbetsplats e oproffsigt. Du e där för att göra ett jobb. Klarar du inte d så får du stanna hemma. Att sitta i ett hörn å se ut som sju svåra år leder inte t nåt bra, vare sej för dej el kollegorna.
Sorg. Sorg kan kännas på så många olika sätt. Jag har skrivit om d förut att i början när jag mådde som sämst så trodde jag att jag aldrig skulle komma att må bättre. Tack å lov så hade jag fel. Jag kan fortfarande hamna i den avgrundsdjupa sorgen å den kan fortfarande gör lika förbannat ont, men idag vet jag att d kommer att gå över. D blir bättre så småningom. D e bara att ta en dag i taget å härda ut. Ibland får jag känslan av att en del tycker att sorgearbetet borde vara klart vid d här laget. Om d ändå vore så enkelt. Några års sorg å sen e d bara solsken å regnbågar. D funkar inte riktigt så. Teodor påminner mej ofta om Roger, både t utseende å gester. Jag kan slås av hur lika de e t sättet trots att Teodor inte träffat sin pappa på fem å ett halvt år. D känns i hjärtat å d e både smärtsamt å ljuvligt. Jag kan känna en stor sorg ö allt d som Roger missar. Han kunde ofta sitta å bara titta på Teodor å säga: Detta e meningen m livet.
Livet e orättvist. D hade jag m mej sen innan. Övergrepp i barndomen, en skolgång m retsamma klass”kompisar”, min mamma som gick bort i cancer tre månader innan Teodor kom t oss å Rogers sjukdom å bortgång. Man kan tycka att d borde vara nog nån gång. Att gå igenom en cancerresa, typ helvetet t&r, borde räcka men nejdå. Jag fick en t sån djävulsisk upplevelse. Att stå bredvid en älskad å se hen kämpa mot denna sjukdom from hell, e smärtsamt. Hjälplösheten e fruktansvärd. Man har så många önskningar men ingen av dem faller in. Å slutligen så tar allt slut. Då står man kvar där m ett helt berg av obearbetade känslor, tankar å funderingar. D tar en stund att beta av dem. Frågan e om man nånsin kommer att se litet slutet på dessa…
Jag mår idag inget vidare. Jag har haft en jobbig sommar. Jag har fått tillbax mina panikångestattacker å har fått medicinera mot dem. Igen. Tiden m covid har även den tagit på krafterna. Att inte kunna göra som man vill, att inte kunna träffas som man e van att kunna göra, att inte haft möjlighet t någon som helst avlastning har varit , å e fortfarande, kämpigt. Ibland behöver jag få vara Ullis å inte bara mamma. Innan vi gick på semester så var d kaos på jobbet. Ingen visste hur d skulle bli t hösten å d har legat å malt i bakhuvudet på mej under sommaren. När vi så kom tillbax t jobbet igen så va d fortfarande ett helt gäng frågetecken. Dessa har fortfarande inte retts ut å den där obehagskänslan som d ger e allt annat än behaglig. Jobbet har ofta varit en plats där jag kunnat fly mina tankar, jag har kunnat fokusera på nåt annat å inte behövt fastna i nedåtgående tankebanor. När jobbet e struligt så finns d ingen plats att andas på. Orken har ingen möjlighet att fyllas på. Tröttheten, ledsamheten, likgiltigheten å förtvivlan tar över. Jag borde vara värd lite medvind nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar