Jag önskar så att jag var som de flesta andra.
Alla de som inte ser, känner och tar in precis allt.
De flesta tar saker å ting med en axelryckning å går sen vidare.
Hos mej går det rakt in.
Utan skyddsnät.
Jag känner dina känslor.
Jag tar in stämningar å känner av att något skaver fastän det inte uttalats.
Jag är leds på att förstå, känna in, falla isär å sen pussla ihop bitarna igen.
”Om inte jag löser det så gör någon annan det”- tänket.
Det stressar mej något ofantligt.
Att bära ett stort ansvar på mina axlar men ändå känna att jag aldrig räcker till.
Att jag aldrig är bra nog.
Jag förstår inte varför du inte kan prata direkt med den som din fundering berör.
Jag mår fysiskt å psykiskt dåligt av falskhet.
Jag har svårt att förstå varför man först å främst väljer att vara elak istället för vänlig.
Världen har blivit en kall plats.
En värld som jag inte riktigt kan känna mej till freds med.